Barn utvecklar språk och kognition i samspel med den sociala miljö de lever i. I praktiken innebär det att pedagoger behöver använda ett språk som ligger snäppet över vad barnen själva behärskar. Men studier visar att personalen i förskolan ofta pratar så enkelt och konkret att barnens språk inte utmanas. Så varför upplevs det som svårt att upprätthålla språklig komplexitet i förskolans vardagliga samtal?

Ett svar på frågan är att vi som arbetar i förskolan är måna om att göra oss förstådda när vi samtalar med barn. Vi vill att alla ska känna sig inkluderade och förstå eftersom det skapar trygghet, delaktighet och engagemang – viktiga ingredienser i en språkutvecklande miljö. 

Ett annat svar är att vi är tränade i att anpassa vårt språkande till barnens språkliga nivå. Men att hitta och matcha den nivån kan vara svårt när barnen i gruppen har kommit olika långt i sin språkutveckling. 

Ytterligare ett skäl är att det kan vara stor skillnad mellan vad barn förstår och vad de själva kan uttrycka. Anpassar vi vårt språk till det som barnen själva klarar av att producera så kommer vi garanterat inte att lyckas bidra till deras språkutveckling. 

Därför kan det vara en utmaning att hålla en jämn och hög nivå i det egna språkandet. Principen att anpassa oss så att alla barn ska förstå, när barnens språknivå är ojämn, kan hindra oss i arbetet med att utveckla alla barns språk. Om vi är alltför måna om att alla ska förstå, så finns det en risk att vi lägger oss på lägsta nivån – den nivå som gör att barn som kan minst språk förstår vad vi säger. Och det resulterar i att barn som kommit längre i sin språkutveckling inte får den språkliga utmaning de behöver. 

”Vår roll är att fungera som språngbrädor mot det barnen ännu inte lärt sig.”

Så vad behöver vi göra? I stället för att vara övertydliga i det vi säger behöver vi anstränga oss för att upprätthålla språklig komplexitet och ordrikedom. Och i stället för att använda ett vardagsordförråd och rutinmässiga uttryck behöver vi variera ordval, grammatik och berättande. Vår roll som språkliga förebilder är ju att fungera som språngbrädor mot det som barnen ännu inte lärt sig, men behöver kunna i framtiden.

Men resulterar inte det här förhållningssättet i att barn med språkliga svårigheter riskerar att lämnas med en bristande språkförståelse? Glappet mellan vårt språkande och dessa barns språkliga utvecklingsnivå kan bli stort om vi siktar på att utmana de barn som kommit långt i sin språkutveckling. Jo, så är det förstås. Men med pedagogisk kompetens och erfarenhet följer också en beredskap att fånga upp barn i behov av språklig stöttning och att utforma och ge sådant stöd på bästa sätt. Det kan handla om att använda bilder eller TAKK, tecken som stöd, att berätta till foton eller att kombinera det komplexa språkandet med ett enklare språk med mera.

Poängen är att om pedagoger lyckas höja nivån på det talade språket och upprätthålla den så kan det få stor effekt på barnens språkutveckling. Det finns studier som visar att den språkliga rikedomen och komplexiteten som barn möter spelar större roll för deras språkutveckling än mängden ord de hör. Det verkar alltså vara skillnad mellan att vara språkutvecklande och att bara vara pratsam. 

Det är därför vi behöver ge språket utrymme i både pedagogisk praktik och systematisk uppföljning av verksamheten, och fokusera på det egna språkandet som det främsta pedagogiska redskapet. Språkutveckling sker i samspel och hänger alltså inte enbart på det enskilda barnets förmåga att lära språk. Det finns rika möjligheter till språklärande i spontana och vardagliga samtal i förskolan och vi behöver uppmärksamma och stärka dessa som språkutvecklande aktivitet. De flesta dagar i förskolan tillbringar vi mindre tid i planerade undervisningssituationer än i samtal som utgår från vardagsaktiviteter eller från barnens frågor, berättelser och göranden. Det är i sådana situationer vi kan höja nivån och exponera barnen för nya, rika och nyanserade sätt att uttrycka sig på. 

För att klara uppdraget att hela tiden utveckla barnens språk blir det nödvändigt att också ständigt utveckla vårt eget. Det kräver inte bara att vi blir medvetna om vilket språk vi använder, utan också om vilket språk vi inte använder. Ett förenklat språk riskerar att sänka även de kognitiva kraven, vilket skapar en nedåtgående spiral som är förödande eftersom det i ett längre perspektiv berövar barn möjligheten att lyckas i utbildningssystemet. 

Enligt styrdokumenten ska vi stödja och utveckla både barnens svenska och deras modersmål, något som kan kännas svårt när det talas många olika språk i barngruppen. I denna språkvisionära läroplansformulering uppstår självklart utmaningar. Det är svårt för enspråkiga pedagoger som saknar kunskaper i barns olika modersmål att stödja och utveckla dessa i undervisningen. Modersmålsundervisning i förskolan är ovanligt och i dessa fall blir det viktigt att jobba med föräldrasamverkan, samt med att optimera resursanvändningen på förskolan och i organisationen, så att flerspråkiga pedagogers kompetens används på bästa sätt. Men en motsvarande svår situation kan uppstå när pedagoger med annat modersmål än svenska är de som är satta att stödja och utveckla barns svenska i undervisningen. I sådana fall behöver pedagogerna självklart få stöttning i att utveckla sitt svenska språk. 

Med dessa perspektiv i åtanke vill jag slutligen lyfta värdet av att använda högläsning som den stabila basen både vad gäller planerad och spontan språkundervisning.I böcker finns den ordrikedom och språkliga komplexitet som kan vara svår att uppnå i muntlig kommunikation för pedagoger som av olika anledningar inte har en hög behärskning av svenska. Genom dialog och lekfull interaktion med barnen kring det vi läser kan vi också bidra till att barnen börjar använda det språk de fick möta i boken.