Tillsägelser, tillrättavisningar och skäll är något vuxna använder för att styra barn i riktning mot att göra sådant som anses vara bra, sjyst och rätt väg att gå i olika situationer. Kan det vara så att dessa metoder används oftare än vi tror? 

När Erik Sigsgaard på 90-talet tittade på tillrättavisningar och skäll i danska förskolor såg han tre grupper där denna typ av negativa metoder var vanligare: barn som är utagerande, klängiga och gnälliga. I projektet intervjuades barn om hur de kände och såg på skäll. Många blev ledsna och en del trodde att personalen inte tyckte om dem. En sade: ”Jag har ont inuti mig”. Sigsgaard skrev boken Utskälld och i intervjuer menar han att skäll påverkar lika negativt som slag och något vi därför behöver jobba aktivt för att motverka.

Martin Forster är inne på samma linje i sin bok Fem gånger mer kärlek där han pekar på att fem plus för varje minus bör vara ett riktmärke i relation till barn.
Många reaktiva metoder, såsom när vi säger till på skarpen, förebrår, fördömer eller skäller, men även skuld- och skambelägger, har till syfte att tydliggöra för barnet att det inte ska göra samma sak igen. Här finns en rad problem som man behöver ta i beaktande. 

De barn som ofta hamnar i centrum för aktiviteter vi vuxna ser som negativa saknar i regel de förmågor och färdigheter som krävs för att göra på ett annat sätt. Det kan handla om att tänka till innan man agerar, att hämma impulser, att förstå långsiktiga konsekvenser, att ändra sig smidigt, kunna vänta på sin tur eller läsa av andra, för att ta några exempel. 

”Barn som misslyckas gång på gång behöver hjälp att lyckas.”

När vi använder metoder av detta slag lägger vi hela ansvaret på barnet. Vi pekar på misslyckandet och lämnar över till barnet att självt fixa lösningen. Det är för svårt. Istället skulle vi behöva guida barnet i riktning mot fungerande situationer. 

Hur är det då med att lyssna till barnets bild av situationen, tala om alternativa lösningar som kan användas om samma sak händer igen? Jo, det är förstås bra men många situationer kommer ändå inte att fungera bättre. Barnet kanske inte minns vad hen skulle göra, kommer i affekt och handlar instinktivt eller har så svårt att avläsa andra att strategin helt enkelt inte är möjlig att använda i stunden. 

Men hur ska vi då göra för att de barn som återkommande hamnar i misslyckanden ska lyckas? Det är här vi behöver jobba proaktivt – ligga steget före genom att skapa situationer och aktiviteter som är möjliga att klara av. Det är kanske en av samhällets största utmaningar. I förskolan handlar det om att arbeta systematiskt med förändringsarbete på flera sätt. 

Ett först steg kan vara att observera sig själv, som personalgrupp. Bestäm tillsammans att ni ska kolla hur ofta det blir tillsägelser och tillrättavisningar. Välj några situationer – maten, vilan, hallen eller fri lek. Räkna tillfällen och skriv ner. Prata om det tillsammans.

Barn som misslyckas gång på gång behöver hjälp att lyckas. Fundera över: när fungerar det? Vilka aktiviteter upplevs vara positiva? Varför tänker vi att det är så? När blir det problematiskt? Går det att minska risken för misslyckande? Hur kan vi designa situationer så att de kan innehålla såväl lärande som välmående?