På lågstadiet hade Maria Erlandsson en fröken med jättelånga naglar. En fröken som kom fram, satte handen på Marias huvud och borrade en nagel i hårbotten på henne för att hon skulle sitta still. 

– Jag minns det där, hur jag liksom aldrig passade in. Där och då kände jag mig utanför, säger Maria Erlandsson. 

Hon var inte som de andra barnen, kunde inte sitta still och var över lag väldigt aktiv.

– Jag pratade! MYCKET.

Hon tystnar tvärt. 

– Och det har ju inte förändrats! säger hon sedan och skrattar hjärtligt. 

– Men jag får ingen nagel i huvudet längre. 

I dag arbetar Maria Erlandsson som rektor på Börjans förskola, ett personalkooperativ på landsbygden strax nordväst om Uppsala. Där har hennes engagemang och intensiva energi gett utdelning: För drygt ett år sedan tilldelades hon Uppsala kommuns ledarskapspris efter att ha blivit nominerad av sin personal. Efter priset följde en inbjudan till att sommarprata på Sveriges radios finska kanal samt intervjuer i såväl tidningar som tv. 

I sitt sommarprat vänder Maria Erlandsson sig kärleksfullt till den där åttaåringen hon en gång var – åttaåringen som blev hemskickad från kompisen där hon så ofta hade lekt, eftersom det gått upp för kompisens mamma att Maria var rom. 

Känslan som väcktes hos henne då, av att bli bortvald för att hon råkade vara född till något, har hon burit med sig. Precis som hon burit med sig känslan som väcktes i klassrummet på lågstadiet av att inte passa in.

– Så ska inget barn behöva känna. 

Du blev rektor för att du ville påverka?

– Ja, jag vill göra skillnad. Barn har inte valt sitt öde. De hamnar i ett sammanhang och vuxna bär ansvaret för om barnen får chans att lyckas eller inte. 

Medmänsklighet, värme och kärlek är hennes ledord i arbetet som rektor. Och målsättningen är tydlig: Alla barn ska bli sedda, mötta och välkomnade. 

– Vi måste få vara olika och kunna mötas ändå. Alla är vi ju olika. 

Hon är övertygad om att den som arbetar i förskola och skola behöver syna sina fördomar, för bara en medvetenhet om dessa gör det möjlighet att förhålla sig till dem och vidga perspektivet. Därför har de pratat mycket om fördomar och diskuterat öppet och livligt på Börjans förskola. Personalen har även besökt koncentrationslägret Auschwitz i Polen tillsammans. 

– Vi måste jobba med värderingar kollegialt om det ska bli någon verklig skillnad. Alla bär vi på fördomar och det är utifrån dessa vi kommer att agera med barnen. 

I arbetet fortsätter hon att påminna sig barnet hon en gång var.

– Det var ju åttaåringen som fick den där nageln i huvudet och jag tar med mig henne i besluten jag fattar. Är jag lojal med henne?

Men den lärare som haft störst inverkan på Maria Erlandsson var den hon fick på barn- och fritidsprogrammet i Uppsala, ett möte som blev något av en vändpunkt. Maria Erlandsson hade varit stökig, blivit skickad till rektorn flera gånger om. Trots att hon inte alltid dök upp på lektionerna valde läraren Ethel Mattebo-Nordin att fortsätta bry sig om och stötta. Hon skickade sms, sa att Maria Erlandsson var saknad och behövd i klassrummet. 

– Hon är nog den person som inspirerat mig mest i livet.

Maria Erlandsson önskar att fler barn ska få möta lärare och skolledare som är som Ethel Mattebo-Nordin var mot henne.

I dag bidrar både relationen till kollegorna och närheten till barnen till en känsla av meningsfullhet. Häromveckan fick Maria Erlandsson den finaste komplimangen hon kunde tänka sig. En femåring kom fram, satte handen på höften, tittade på henne och sa ”Alltså Maria, varför blir du alltid så glad när du ser oss?” 

– Då kände jag ”ÅH! Nu gör vi rätt saker.” 

Just glädje är för övrigt ett ord som kännetecknar henne – Maria Erlandsson är så långt ifrån en I-or man kan komma. 

– Det är sällan jag inte är glad. Glädje är ett val – jag har valt glädje.

Om någon dömer henne i dag hänger det oftare ihop med hennes pigga och vänliga framtoning snarare än att hon är rom, konstaterar hon och citerar en sångtext av Rihanna:

– All of my kindness is taken for weakness. 

Men omvärldens fokus på svarta kavajer, tuffhet och hårdhet för att inge förtroende ger hon inte mycket för. Inte heller i denna fråga tänker hon göra avkall på eller sticka under stol med den hon är.

– Så långt det är möjligt tänker jag välja att vara kärleksfull.

Hennes fokus på kärlek är inte bara en hållning i hennes ledarskap, utan rimmar även väl med hennes kristna tro. 

Sen finns det förstås en sak till som utmärker Maria Erlandsson. Något som den som en gång mött henne känner igen och minns: slokhatten av filt hon bär för jämnan. Hatten är med henne i alla lägen. 

– Någon sa till mig för flera år sedan att ”man kan inte ha hatt”. Då kände jag att jodå, det går visst. Man måste släppa lös hatten i sig bara.