I läroplanen för förskolan uttrycks bland annat att barns kulturella och språkliga identitet ska också främjas. Sveriges nationella minoriteter och Sveriges nationella minoritetsspråk skrivs särskilt fram för att påvisa minoriteternas rättigheter. På grund av Sveriges historia av förtryck och kränkningar mot de nationella minoriteterna är det många av minoriteterna som inte längre utövar sin kultur eller använder sitt minoritetsspråk. Det har resulterat i skamkänslor och stigmatisering av minoriteterna själva och medför att minoriteterna och dess kultur och språk i dag framstår som osynlig för många. Det innebär också att det kan vara svårt att identifiera barn som tillhör de nationella minoriteterna i förskolans barngrupper. 

Från 1800-talet fram till 1970-talet var Sveriges politiska hållning att Sverige skulle bestå av ett samlat land, med ett folk och ett gemensamt språk. Denna politiska hållning fick stora konsekvenser för de i dag nationella minoriteterna, som under många år fick uppleva kränkningar och förtryck. Kränkningarna och förtrycken innebar exempelvis att all undervisning i skolor gavs på enbart på det svenska språket och att användning av minoritetsspråk förbjöds och ibland bestraffades. Andra exempel är de skolhem, ett slags internat, dit de renskötande samernas barn skickades för att assimileras in i det svenska språket eller de arbetsstugor dit fattiga familjer i meänkielitalande områden skickade sina barn för att arbeta och gå i  skola i syfte att lära sig svenska. 

Behandlingen av de nationella minoriteterna i Sverige har fått förödande konsekvenser. Många människor som tillhör de olika minoritetsgrupperna har slutat att använda och överföra sitt minoritetsspråk och kulturarv till nästkommande generation. Vi kan i dag se hur barn inte kan kommunicera med sina far- och morföräldrar eftersom de inte fått lära sig minoritetsspråket. Från samhällets sida gör man flera insatser för att åter stärka minoriteternas språk och kulturer. Förstärkningarna i läroplanen är en sådan insats. 

Kultur kan enligt forskaren Pirjo Lahdenperä förstås som de meningssystem som ger ordning och riktning i människors liv. Den kultur som ett barn växer upp i, den kulturhistoria och det kulturarv som ett barn automatiskt får med sig genom sin uppväxt, släkt, familj och folkgrupp har visat sig betyda mycket för barnets utveckling av den språkliga och kulturella identiteten. Kulturen är också viktig för barnets välmående och lärande. 

Kultur handlar alltså om värderingar och livsåskådningar, hur vi väljer att leva våra liv och hur vi organiserar vår tid. Det handlar också om traditioner och om hur vi umgås. I forskningssammanhang talar man om vikten av att barn får känna tillhörighet, sense of belonging, för att barnet ska växa och utvecklas till en hel och välmående person. Det innebär att de får uppleva att hela deras person bejakas, accepteras och får status. Barnets kulturarv är alltså centralt för att barnet ska utvecklas, må bra och ta sig igenom det svenska utbildningssystemet för att på sikt bidra till det svenska välfärdssamhället. 

Det innebär att samtliga förskolor i Sverige behöver arbeta medvetet med att på olika sätt synliggöra de nationella minoriteternas språk och kulturer för att stödja och främja dessa. För förskolor med minoritetsspråkiga barn betyder detta dessutom att man främjar det enskilda barnets välmående och språkliga och kulturella identitet. Det handlar om demokratiska rättigheter, jämlikhet och om social hållbarhet för Sveriges nationella minoriteter. 

Ofta uppmärksammas minoritetskulturer och deras kulturellt skapade traditioner, musik, kläder, maträtter eller litteratur bara vid speciella tillfällen, som FN-dagen, samernas eller sverigefinnarnas nationaldagar. Det betyder att de nationella minoriteternas språk och kulturer inte är en del av förskolans vardagliga undervisning. När kulturellt skapade traditioner eller kulturbärande sånger, som den judiska högtiden Chanukka och den samiska jojken, endast uppmärksammas ibland blir det en extra händelse, en happening och något exotiskt. Det blir samtidigt något utöver det normala, det vanliga och självklara, och det gör att det avvikande förstärks. I förskolan behöver man därför återkommande och i vardagen planera för att de nationella minoriteterna, deras språk och kulturer ska få en självklar plats, så att det blir en norm och en självklar del av förskolans arbete. Det är alla förskolepedagogers och rektorers ansvar. 

I min egen forskning har jag sett komplexiteten med att utveckla minoritetsspråk i förskolan. Några utmaningar kan vara att det saknas språkkunniga pedagoger, eller att de kommer på särskilda tider och dagar, och att barn ibland vill följa sin egen agenda och inte delta i aktiviteter som har fokus på minoritetsspråket. En annan utmaning kan vara att barnet och familjen inte använder minoritetsspråket i vardagen och därför har få eller inga kunskaper i det språk som barnet har rätt att lära sig. Men jag har också sett fina exempel på när förskolan arbetat med de nationella minoriteternas språk och kulturer. De resulterade både i ökade språkkunskaper hos barnen och stolthet hos barn, vårdnadshavare och äldre generationer. 

På samma vis som man planerar för att utveckla barns kunnande i matematik, språk eller naturvetenskap behöver man alltså planera för hur alla barns öppenhet för de svenska nationella minoriteterna, deras språk och kulturer ska främjas. Man behöver planera för hur man stärker den språkliga och kulturella identiteten hos barn som tillhör en nationell minoritet. 

Genom dialog och samverkan kan förskolan utveckla sin undervisning till att bli än mer demokratisk och likvärdig gällande kulturell och språklig mångfald. Genom en god samverkan med vårdnadshavare och viktiga funktioner i samhället kan de nationella minoriteterna få mer inflytande och kan växa sig starkare i det svenska samhället.