Det är en småkylig dag, men på förskolegården brinner kaminen inne i en stor kåta –”lavvu” på samiska. Det doftar lätt från brasan och den värmer gott. 

Nathanael Lantto Simma, Sigvard Bengtsson, Alva Nilsson Mulk och Anta Tuolja sitter på ett renskinn inne i kåtan. De är försedda med papper och kritor. I dag ska de måla den samiska flaggan, eftersom det var samernas nationaldag i helgen. Förskollärare Sara Pittja berättar på nordsamiska om färgernas betydelse. 

– Röd färg kan symbolisera värme eller eld, den blåa färgen vatten. Den runda ringen är månen eller solen.

Sigvard Bengtsson får prova att lägga in ett vedträ i kaminen. En flicka från en av de andra avdelningarna kommer förbi och tittar nyfiket in genom öppningen. Alla barnen i förskolan är välkomna att vara i kåtan, berättar Sara Pittja.

Lite senare går barnen in. På avdelningen finns ytterligare en kåta och en skiss där alla namnen på föremålen runt kåtan står på samiska. På väggen har pedagogerna projicerat en film med ett fjäll med hjälp av en bildkanon. Sigvard Bengtsson leker med en leksaksskoter intill. Det finns också både renar och rovdjur bland leksakerna och en liten vrå med en låtsaseld. Nathanael Lantto Simma, Alva Nilsson Mulk och Anta Tuolja börjar leka att de kokar kaffe och fikar vid elden ihop med Sara Pittja.

Sara Pittja är förskollärare på den samiska avdelningen Varrí. Som barn gick hon i samisk förskola och skola i Gällivare och pratade samiska hemma, vilket gav henne en trygghet i den samiska identiteten och kulturen. Nu vill hon förmedla det till barnen. I sitt arbete applicerar hon den traditionella samiska kunskapen och tankesättet som hon själv fått med sig. 

– Att lära sig att elda och vara ute, att utveckla självständighet och få pröva själv är en stor del av vår kultur.

Flera av barnen pratar samiska hemma, ändå är det lätt att svenskan tar över, berättar hon, eftersom de hela tiden hör svenska runt omkring sig i samhället, bland kamrater och på tv. I förskolan försöker man skapa en arena där samiskan är mer framträdande. 

– Om barnen pratar svenska med mig så är det min uppgift att bekräfta vad de säger och bygga broar till samiskan.

Charlottendals förskola startade sin första tvåspråkiga avdelning år 2019 med tolv barn från de tre olika minoriteterna. Sedan dess har intresset vuxit för varje termin och nu har varje minoritet en egen avdelning. På den finska går 18 barn, meänkieli har 17 barn och den samiska avdelningen har 6 barn. Förskolan har även två svenskspråkiga avdelningar. 

Det kan vara en utmaning att få tag i personal som behärskar minoritetsspråken, framför allt samiskan, men det har gått bra, berättar rektorn Kirsi Lagerdahl. 

– Samverkan med föräldrar och de nationella minoriteterna på orten är en viktig framgångsfaktor.

Charlottendals förskola jobbar med en så kallad språkbadsmetodik, som är vanlig i Finland. Det innebär att barnen badas i språket under hela vistelsetiden i förskolan. Barnen behöver inte kunna tala samiska, meänkieli eller finska för att få börja här, men de lär sig. 

– Det är klart att vi samarbetar och tar del av varandras kulturmiljö som på vilken förskola som helst. Barnen hör ju de här olika språken pratas runt omkring sig, säger Kirsi Lagerdahl.

Inne på avdelningen Väylä leker barnen i träbåten att de ska ut och fiska på älven. På meänkieli heter älv just ”väylä”. August Pantzare och Ivar Skarpsvärd Dahlén vill vara kaptener. De andra sätter sig till rätta i mitten av båten. I älven som är uppmålad på väggen simmar fiskarna omkring. Anneli Hietala, barnskötare, säger namnet på dem: Lax – lohi, abborre – ahven och gädda – haukki. 

– Det är en naturlig del för många i Tornedalen att ha en båt och vara ute och fiska när man har älven så nära, berättar förskolläraren Rose-Marie Groth som står vid sidan av.

För barnen på meänkieliavdelningen är svenska i regel det första språket när de börjar i förskolan, men här får de höra språket talas mellan klockan 9 och 15 varje dag. Så är det på alla de tvåspråkiga avdelningarna i huset. De kallar det för ”språkgarantin”. Ytterst få av barnen pratar meänkieli hemma i dag – det är mor- och farföräldrar som kan språket, berättar hon.

– Det har inte varit ett erkänt språk, man har nedvärderat det. Vi hoppas de ska få med sig språket i sin ryggsäck och kanske vill läsa mer för att kunna förbättra sina kunskaper i språket, säger Rose-Marie Groth.

Barnen snappar upp nya ord undan för undan. Hon berättar att man ser på deras blickar att de suger åt sig allt. Pedagogerna samtalar mycket med barnen om den tornedalska kulturen och om traditionerna. Bland leksakerna finns lovikkavantar, kåsor och andra slöjdade föremål från Tornedalen. En tornedalsk gul-vit-blå flagga har självklart också sin plats på avdelningen och det finns sagoböcker på meänkieli.

Rose-Marie Groth har arbetat i Charlottendals tvåspråkiga verksamhet ända sedan starten 2019. Hon är själv uppvuxen vid Torneälven, närmare bestämt i Pajala, men tillhör den stora majoritet i sin generation som inte fick lära sig meänkieli när hon växte upp. Hon hörde sina föräldrar prata det, men inte med henne eller syskonen. Som vuxen har hon utvecklat sin meänkieli genom att tala det hemma med sin man som också är från Tornedalen. Hon är övertygad om att det stärker barnen i deras identitet att få prata språket och lära sig om kulturen i förskolan.

– Det har även stärkt mig i min identitet att börja jobba här, konstaterar hon.

Anneli Hietala gör en kort paus från fisketuren. Hon håller med Rose-Marie.

– Jag har jobbat nästan 40 år som barnskötare men de tre sista åren med meänkieli har blivit en ny utmaning. Jag tror att det betyder jättemycket att språket lyfts fram på det sätt som vi gör här, säger hon.

Luleå kommun är förvaltningskommun i finska, meänkieli och samiska. Det innebär att de vårdnadshavare som tillhör någon av dessa minoriteter har rätt att begära en ”väsentligt tvåspråkig” förskola för sina barn, så att de ska kunna utveckla och bevara språk, kultur och identitet. Visionen är att alla barn och unga inom nationella minoriteter ska kunna, vilja och våga utveckla språk och kulturell tillhörighet och att minoriteternas rättigheter på sikt ska stärkas. All personal inom barn- och utbildningsförvaltningen ska få utbildning om nationella minoriteter och alla barn ska få kunskap om dem.

Över till den finska avdelningen, Laakso, som är den tredje minoritetsavdelningen på Charlottendal. Alldeles innanför dörren leker Siri Wiik och Helena Palmblom med några plastfigurer som föreställer en familj. Förskolläraren Marja-Leena Eliasson samtalar med dem om deras familjer. Samtalet är helt och hållet på finska.

– Jag tror det är jätteviktigt för barnen att få lära sig finska språket och kulturen. De kanske har släkt och mor- och farföräldrar i Finland som inte kan svenska. Utan finska kan barnen inte prata med dem, säger barnskötaren Paula Lämsä.

Förutom att pedagogerna pratar finska hela tiden så brukar de ofta läsa finska barnböcker för barnen. Det är en stor fördel för dem som pedagoger att få prata sitt modersmål.

– Då kan man möta barnen på ett annat sätt. Det är det språk som ligger mig närmast hjärtat, säger Marja-Leena Eliasson.

Nu vill barnen leka att de bastar. I interiören finns en bastulav och Helena Palmblom sätter på sig en färgglad bastuhandduk över de vanliga kläderna.

Lite senare sätter Paula Lämsä igång med en finsk ringlek. Syskonen Alicia och Teodor Barsk kommer direkt och vill vara med och snart är alla barnen på avdelningen fullt upptagna av ringleken. De klappar händerna och stampar fötterna på vissa givna ställen och när en vers är klar kramar de om varandra och skrattar. Marja-Leena Eliasson ler.

– Den här sjöng jag när jag var liten och min mamma gjorde det när hon var liten, säger hon. 

Inne i kåtan värmer kaminen. Sigvard Bengtsson och Nathanael Lantto-Simma. får mata elden med vedträn. Sara Pittja hjälper till.

Även inne brinner en eld. Kokkaffe är det som gäller när Sara Pittja och Sigvard Bengtsson kokar kaffe och fikar vid låtsatselden.

Puh, det är varmt i bastun, tycker förskollärare Marja-Leena Eliasson, Knut Kemppainen och de andra barnen.

Prev

Next