Ljuset i ateljén är dovt och behagligt. En stor torkad trädgren hänger ner från taket och där, nästan som en orm, slingrar sig en ljusslinga med små lampor. Någonstans ifrån, kanske långt borta i en skog, hörs fågelkvitter.

– Välkomna! säger förskolläraren Marlene
Gustafsson samtidigt som hon öppnar dörren till avdelningen Tornets ateljé och släpper in Iris Persson, Nils Augustsson Taavo och Tilly Romare, alla tre år.

På golvet i ateljén ligger ett stort, vitt papper, uppdelat i rutor, fastklistrat. Lite längre in, på ett avlångt lågt bord, väntar korgar med kottar, blänkande stenar, tygbitar, färgplattor, pappersark och metalltråd. Papperet är barnens ”storyboard” och sakerna på bordet är rekvisita. Nu ska barnen skapa en berättelse! Början av berättelsen har en annan kompis, Ellie, skrivit och ritat vid ett tidigare tillfälle. Den handlar om när filmfiguren Elsa möter en fjäril. Nils står först på tur att berätta fortsättningen.

– Först måste Elsa och fjärilen hoppa över en farlig taggtråd! Sedan kommer de till ett stort reningsverk, berättar Nils i rasande fart samtidigt som han springer fram och tillbaka och hämtar grejer från rekvisitabordet och placerar dem i den första rutan.

En bit metalltråd blir till taggtråd och keramikplattorna formas till reningsverket. Den första rutan på pappret fylls snabbt. Marlene, som sitter på knä på golvet bredvid storyboarden, lyssnar intensivt på hur berättelsen tar form, samtidigt som hon ber Nils att utveckla sina tankar.

– Vad spännande, nu är det din tur Tilly! Vad händer sedan, frågar Marlene nyfiket.

Så fyller barnen, ett efter ett och ruta efter ruta med rekvisita och spännande händelser. I dag visar det sig att Elsa och fjärilen träffar på Pokémon, kommer till en hockeybana, gör en trappa och kommer till en godisaffär. Till slut når Elsa och fjärilen den sista rutan med de avslutande orden ”snipp snapp snut, nu är sagan slut”. Slut är också dagens filmberättande. Men storyboarden ligger kvar på golvet. Den får de andra kompisarna leka med om de vill, och så lite senare, efter lunch, ska Nils, Tilly och Iris presentera sin filmhistoria för de andra.

Att arbeta med multimodalt språkande, det vill säga att ge barnen möjlighet till berättande med flera olika uttryckssätt som ljud, rörlig bild, drama eller dans är inget nytt för pedagogerna i förskolan HallonEtt i centrala Jönköping.

Lite av en startpunkt, i alla fall när det gäller förskolans förhållningssätt, var när pedagogerna 2006 och några år framåt, deltog i forskningsprojektet ”Det magiska språket” vid Stockholms Universitet i samarbete med Reggio Emilia-institutet. I projektet ingick bland annat att utforska nya sätt att arbeta när det gäller små barns skrivande, läsande och språkande. Pedagogerna fick också bekanta sig med lingvisten Gunther Kress, som har skrivit mycket om teckenskapande, multimodalt lärande och kommunikation.

– En del i projektet var att vi i praktiken skulle se hur barnen skapade egna nya tecken och att det inte bara handlar om att barn ska ärva ett färdigt system, berättar Marlene Gustafsson när hon och några kollegor möts för en pratstund i personalrummet.

Även om det var för nästan tio år sedan har tankarna från projektet suttit i, utvecklats och på olika sätt påverkat förskolans arbetssätt.

– Vi är en förskola som är inspirerad av Reggio Emilias filosofi. Det multimodala lärandet ligger nära vår egen filosofi av utforskande, upptäckande och lärande genom flera sinnen, menar förskolans rektor Carin Hellberg.

I HallonEtt Gjuterigatan arbetar man med en åldersgrupp per avdelning, vilket gör att pedagogerna följer barnen under en längre tid och kan följa upp barnens utveckling och lärande. När så förskolans treårsgrupp kom tillbaka efter sommaren märkte pedagogerna ett påtagligt ökat intresse för populärkulturfigurer hos barnen. Ofta pratade barnen med varandra om figurer som Skye, Spindelmannen och Elsa.

– Det här tyckte vi var spännande och tänkte att det finns mycket som vi kan ta vara på när det gäller barnens språkutveckling. det är något vi har valt att satsa extra mycket på i år, berättar Marlene Gustafsson.

Redan under förra läsåret arbetade avdelningen med temat småkryp, ett ämne man ville fortsätta att utforska vidare även detta år. Men nu lät man dessutom småkrypen möta olika populärfigurer. Varje barn fick först i uppgift att välja en populär­figur och ett småkryp för att sedan måla och göra en berättelse om mötet. Berättelserna har sedan fått ligga till grund för tre ”språkstationer” – ateljén, byggrummet och ljusbordet som alla barn, uppdelade i mindre grupper, utforskar varje dag. Marlene berättar:

– Tanken är att barnen ska möta varje berättelse flera gånger på olika sätt eftersom vi märker hur barnen för varje gång utvecklar sitt berättande. Att våga vara kvar länge i en process är viktigt för barns lärande.

Stationerna var inte uttänkta från början utan har växt fram successivt, ju längre arbetet och idéerna har pågått, berättar Marlene. Samma sak med idén att blanda bokstäver och emojis i berättandet.

– Emojis är en del av den digitala kulturen som vi kan tolka och använda oss av när vi berättar något för varandra. De tilltalar barnen på ett direkt sätt och leder till intressanta samtal kring vad de olika symbolerna vill uttrycka.

Att använda populärkultur är inte samma sak som att barnen ska titta på film eller leka med olika plastfigurer, understryker Marlene. I stället handlar det om att fånga upp det som barnen tycker är meningsfullt och ta deras intresse på allvar.

– I vårt arbete flyttar figurerna in till oss och lär känna vårt projekt. När figurerna placeras i en annan miljö än sin ursprungliga blir de till något nytt som barnen kan vara kreativa kring.

De figurer som barnen använder sig av i sitt berättande har de därför också gjort själva. Teckningar av figurerna har kopierats på en bit plast för att sedan klistras fast på en stabil pappersrundel – och vips har barnen skapat en egen Elsa eller Skye!

Men ämnet populärkultur har lett till diskussioner. Bland annat har förskolan funderat kring om vissa figurer kanske är för våldsamma eller för ondsinta för att kunna användas i verksamheten. Men svåra frågor går inte att undvika, menar alla i personalrummet. I stället är det förskolans ansvar att närma sig dem och prova att se dem ur en annan synvinkel.

– Om till exempel en superhjälte framstår som väldigt våldsam, så kan man diskutera vad en superhjälte kan vara. På lång sikt kanske vi lär barnen att bli mer källkritiska och eftertänksamma, något som behövs alltmer i samhället i dag, menar Carin Hellberg.

Förutom digitala verktyg arbetar förskolan också med andra former av berättande. Förra året arbetade avdelningen till exempel mycket med musik och lek, där musiken fick inspirera vad leken skulle handla om. Att använda kroppsspråk och gester som kommunikationsmedel är något arbetslaget pratat mycket om under detta läsår. Och man behöver absolut inte vara någon expert, menar Marlene Gustafsson. Att pedagogerna är tydliga och nästan överdriver sitt kroppsspråk är bra för alla barn. Pedagogerna har inte heller gått några fortbildningskurser speciellt inriktade på multimodalt lärande. I stället tar man vara på varandras specialkompetenser och intressen. Förskolans ateljerista har också varit till stor hjälp för att stötta pedagogerna i att testa nya arbetssätt.

– Att släppa på prestigen, till exempel när det gäller de digitala verktygen, och våga prova tillsammans med barnen, är viktigt säger Ewa Lidén, förskollärare och ansvarig för miljö och material. Hon får medhåll av de andra.

– Samsynen och nyfikenheten till utforskande och lärande tror jag är något som delas av alla här, menar Carin Hellberg.

Att arbeta multimodalt är egentligen inga konstigheter. Vi lär med alla våra sinnen och vi lär av varandra. För barnen är det naturligt, medan vi vuxna har mycket att lära av dem för att behålla den ”kreativa dimension” av hur lärande kan gå till, menar Marlene.

– Det är också en fråga om demokrati. Om att alla barn, även de som av olika anledningar inte har ett komplett formellt språk, ska ha flera olika möjligheter att uttrycka sig.

I ateljén var det figuren Elsa som mötte en fjäril. Nu är det dags för Skye från Paw Patrol att få möta en nyckelpiga i byggrummet. Om det mötet som faktiskt resulterar i att Skye äter upp nyckelpigan, som sedan ramlar ut i ett ben, har Ellen ritat och berättat. Nu finns berättelsen i en pratbubbla på väggen och som bild på projektorn som lyser mitt i rummet.

– Vi ska bygga en hiss! utbrister Axel så fort förskolläraren Nathalie Östlund har läst färdigt om mötet mellan Skye och nyckelpigan, och hämtar ett gäng träklossar som han lägger på golvet.

Det dröjer inte länge förrän kompisarna Ellen Strandberg, Otto Skagvall och Ellie Wennerberg ansluter. De bygger en hiss, skapar en melodifestival och diskuterar om biljetter och godis. Efter hand får Skye sällskap av fler småkryp och figurer. Till slut förvandlas till och med projektorn till en glödhet ugn som barnen och Nathalie måste akta sig för. Tur då att aktiviteten lider mot sitt slut, och det är dags för lunch.

Tre samkörda kollegor: förskollärare Marlene Gustafsson, rektor Carin Hellberg och Ewa Lidén, förskollärare och ansvarig för miljö och material.

Förskollärare Nathalie Östlund.

Ellie och Ellen leker med en pappersfigur av filmfiguren Skye.

Många idéer! Nils Augustsson Taavo har många sprakande filmidéer som han delar med sina kompisar.

I byggrummet leder berättande snabbt till nya lekar. Ellie Wennerberg har hopp i benen!

Barnen har många inspirerande föremål att använda i sitt filmskapande.

Prev

Next