Varför ville du undersöka integration i förskolan?

– Jag har som jurist arbetat med skoljuridik och frågor rörande inkludering, bland annat på Utbildningsdepartementet. Mitt engagemang för allas lika värde och lika rättigheter är starkt, men där har juridiken sina begränsningar. Barns rättigheter och möjligheter att få bra livschanser avgörs i vardagspraktiken, därför ville jag undersöka vad som främjar respektive motverkar integration i förskolan. Det är barnens första möte med det nya samhället, och vi vet att de tidigaste åren är mycket viktiga för den fortsatta utvecklingen i livet.

Hur har du gått till väga?

– Intervjuer och observation. Jag har gjort fokusgruppsintervjuer med pedagoger på tre förskolor utanför storstadsområdena där majoriteten av barnfamiljerna har svenskt ursprung. Fokus har varit förskolepedagogernas erfarenheter av att arbeta med migrerade familjer. Under tre månader har jag också observerat praktiken på två förskolor som tagit emot ukrainska barn. Vissa situationer har jag närgranskat genom videoinspelningar.

”Pedagogerna behöver finnas nära, initiera en lekidé, få med alla barn i leken.”

Vad är dina viktigaste resultat?

– Att pedagogerna anser att de behöver förändra sitt sätt att tänka för att nå fram till de nyanlända barnen och för att få mer jämlika relationer med föräldrarna. Observationerna visade att de lyckades med det i relation till barnen i omsorgs- och vardagssituationer men inte tillräckligt i undervisning eller lek.

I den fria leken är man försiktig med att vägleda och assistera. Men i fyra--femårsåldern bygger leken på språk, och kamratkulturen är relativt utvecklad. Därför blir det komplicerat för nyanlända barn att komma in i leken. Det här är en brinnande fråga, eftersom fri lek är en så stor del av tiden i förskolan.

Vad gäller den mer regelrätta undervisningen så bygger den på majoritetsspråket. Här behövs andra verktyg. Av det jag såg saknas ofta anpassat språkligt stöd i undervisningssituationer, och barn som inte har språket sätts på vänt.

Kontrasten är vardagsomsorgen, som jag ser som en katalysator för integration. Matsituationer, fruktstund, vila, av- och påklädning – där ser, vägleder och anpassar pedagogerna sina rutiner utifrån barnens behov.

Upptäckte du något som överraskade dig?

– Ja, att den förändring pedagogerna berättade om var så personlig och deras professionalitet så påverkad av deras erfarenhet av att arbeta med migrerade barn. De beskriver hur de fick ändra sitt tänk, sin egen roll. Hur de kritiskt granskade sina antaganden. Jag hade förväntat mig ett mer organisatoriskt förändringsarbete, men de berättade om vad de personligen behövde gå igenom i en integrationsprocess.

Under observationerna blev jag tagen av att se hur otroligt centralt språket är. Jag såg vilken utmaning det är att befinna sig i ett sammanhang där man är den enda som inte förstår vad som händer runt omkring. Exempelvis under en samling där alla i gruppen förstod vad som sas och vad som pågick, men inte dessa barn. Min egen känsla var att i sådana situationer upplevde barnen en maktlöshet.

Hur kan förskolepedagoger använda din forskning?

– Ta en titt på den del som handlar om fokusgruppsintervjuerna. Där illu-streras hur man kan vara flexibel i rutinerna, och det finns bra stöd för hur man kan tänka. Det är här förskolepedagogerna berättar om sina utmaningar, hur de fått tänka om och var de landade. Det är en förändringsberättelse som jag tror att man kan ta till sig som pedagog.

Avhandlingen ger en riktning, sedan behöver pedagogerna själva tänka igenom hur de kan differentiera undervisningen när det finns migrerade barn. Tillföra stöd, länka språk till resurs och ibland dela gruppen. Och naturligtvis gå vidare och själva söka kompetensutveckling vid behov.

Och framför allt är det viktigt att vara uppmärksam i den fria leken. Pedagogerna behöver finnas nära, initiera en lekidé, få med alla barn i leken. Och de behöver assistera majoritetsbarnen i att inkludera likaväl som de assisterar de migrerande barnen i att delta.