Vid Degeberga far vi upp på Linderödsåsen. Efter några skarpa högersvängar tar vägen slut och där står Bimse, eller ”Bimsegubben” som han kallas, och viftar på svansen.

Här i kanten av bokskogen bor barnboksförfattaren och årets vinnare av Astrid Lindgren Memorial Award Eva Lindström. Bimse är hennes trogna border collie. Under besöket försöker han emellanåt få i gång en bollek men mest ligger han och plirar med sitt ena bruna och andra blåa öga.

– Det är kul att ha hund. Jättekul, vi leker och går på kurser, säger Eva Lindström och dukar fram broccolisoppa i trädgården.

– Han har ett hemligt ställe där bakom busken, där han gömmer saker som han stulit från mig. Han gillar mina arbetshandskar.

Landskapet runt omkring är som hämtat ur en saga. Eller flera förresten, Bröderna Lejonhjärta, Tio vilda hästar och Lilla syster Kanin är alla lätta att föreställa sig bland Brösarps mjuka kullar och höga lövsalar. 

Men det är inget som påminner om Eva Lindströms avskalade men samtidigt mångtydiga bilder. Slimmat och gulligt kan vara bra och fint, tycker hon själv, men det är inte hon. Hennes stil beskrivs ofta som särpräglad och lite skruvad. Det håller hon med om.

– Ja, absolut, det är bra att de tycker det! Den är ju det så det vore konstigt annars.

Även texterna har en särskild ton. Ofta lite gåtfullt, vi får inte veta allt – eller allt är kanske inte som det först verkar. Som när Frank, i Alla går iväg, bjuder på te och marmelad som han kokat av sina tårar. Hur tänker han där egentligen?

– Grejen är att han har bara dukat upp till tre, de andra tre, han har aldrig tänkt ta av den där marmeladen själv. Det är mer som en hämndmarmelad. ”Nu ska ni få smaka på hur det känns.” 

– Han är inte helt snäll där, Frank. Man kan tro att åh, nu blev det så mysigt, men jag tror inte det blev så jättemysigt.

Och så humorn, lätt absurd.

– En sak som är bra med det här jobbet är att jag kan ha kul medan jag jobbar. Och om jag roar mig själv så kanske jag också roar någon annan. När jag kommer på något så känner jag mig ganska nöjd. Jag tycker fortfarande att Bron är kul, jag kan skratta för mig själv när jag tänker på den.

I Bron lockar vargarna in den förbipasserande grisen. Det är inte säkert att de har några andra baktankar än att de tycker om besök. Yxan i huggkubben utanför kanske inte symboliserar något alls. Det kanske bara är ett typiskt Lindströmskt sätt att skoja med en genre.

Alla små prylar som dyker upp i Eva Lindströms bilder är förresten inte heller betydelsebärande alla gånger. 

– Jag ser dem mer som en miljöbeskrivning. De är betydelsebärande i det avseendet att de beskriver en stämning eller ett sätt. Eller så är det bara så att det alltid är mycket prylar, säger hon och pekar runt, där är en stol, där står en kanna och där ligger en rörstump.

Uppväxten i Västerås var ”vanlig”, berättar Eva Lindström. Som barn cyklade hon omkring eller lekte burken. 

– Men skolan var inte min grej. Det var nog för mycket sitta still tror jag.

Teckning och i viss mån språk var ändå ämnen hon tyckte om. Hon älskade att rita, det var som ett hem, den bästa platsen dit hon alltid kunde gå.

– Mamma var bra på att skaffa papper, hon köpte stora makulaturpapper från Västmanlands läns tidning. Och jag önskade mig alltid Crayola Crayons, tjocka askar med alla färger på hela jorden.

– Åh, jag älskade de kritorna, fy fasen vad jag älskade dem. Jag har kvar en gammal teburk med kritstumpar och när jag luktar i den burken åker jag direkt tillbaka till barndomen.

Eva Lindström tystnar. Vad är det hon hör, en hund som hoppar i en odlingslåda? Hon går bakom huset och mycket riktigt står Bimse med tassarna i jorden.

I den här delen av tomten hänger också en stor uggleholk som hon fått i 70-årspresent. För att underlätta inflygningen har hon tagit ner några grenar och nu hoppas hon på att en kattuggla så småningom ska svepa in här på kvällen.

Efter ett år på konstskola blev det Konstfack vid 17 års ålder. Tiden var präglad av vänstervågen och den grupp som Eva Lindström höll ihop med var samhällsengagerad och ritade affischer kring aktuella ämnen. Ett häfte med bilder från majrevolten i Paris inspirerade, liksom den franska serietecknaren Claire Bretécher.

Så i början blev det serier, i tidningar som Q, Arbetaren, Aftonbladet Kultur och Kamratposten. Serierna blev också ingången till att illustrera barnböcker, i första hand till andra författare.

Den första egna boken, Kattmössan, kom 1988.

– Den är ganska kul, men jag skulle ha gjort bilderna på ett helt annat sätt i dag. Det var så omedvetet på något vis. Nej, jag skulle inte ha gjort så, inte med färgerna och inte med formerna.

Eva Lindströms ”handstil”, som hon kallar det, har följt henne genom livet men den har förändrats genom åren och hon tycker själv att hon utvecklats till det bättre. Det handlar om färgskalan och vilken stämning och känsla hon får utifrån färgerna, samt om figurernas placering i de allt större ytorna runt om.

– Stora ytor och små figurer ger en speciell stämning av, naturligtvis, litenhet inför det stora. För min del känns det fantasieggande att titta på. Jag vill göra bilder som sätter i gång min egen fantasi och då kanske de kan göra det för några andra också.

Att vara glasklar och helt begriplig är inte nödvändigt, Eva Lindström tycker det blir ointressant om det inte finns en diffus gåta någonstans. 

– Jag tror att det är bra med berättelser som sätter i gång fantasin och inspirerar till det egna skapandet, till ett eget berättande, till ett eget intresse för färg och form. Har man något eget som man får hålla på med, där det inte finns några regler utan man bara får fabulera, så är det fantastiskt.