Teo och Sonja bygger koja. De känner varandra väl och funkar bra ihop. De pratar och bygger och trivs. Så kommer Mika med ett skynke och bjuder in sig i kojleken. Vips lämnar Teo med ilsken min och stampande fötter.

Elmer råkar stå i vägen och Teo knuffar kompisen hårt rakt in i väggen. Pedagogen Eva tröstar barnet och fångar sedan upp Teo: Vad hände? Hur blev det så här knasigt? Teo svarar inte, han skruvar sig loss ur greppet och springer iväg.

Så här blir det ofta. Varje dag. Flera gånger varje dag. Det kan förstås finnas många förklaringar till det. Vi kan anta att det blir för svårt att vara kvar i leken för Teo när Mika ansluter, att han blir frustrerad och arg och sedan händer det en massa saker. Det verkar som att Teo har svårt att uttrycka sig verbalt, att använda ord för att säga ifrån och beskriva vad han vill och upplever. Det går inte ens att ropa ”flytta på dig” när någon står i vägen. Och då blir Evas frågor bara källa till ännu mer frustration.

När det vi tar för givet inte funkar – som att leka tillsammans – måste vi skärpa blicken så att vi kan se var det går fel och förebygga svårigheter genom att vara steget före. För mig handlar specialpedagogik om just det här – att fördjupa sin förståelse och bredda sina arbetssätt när den ”vanliga” pedagogiken inte fungerar, så att alla barn kan uppleva sig inkluderade och delaktiga i förskolan.

Eva urskiljer tre områden att jobba med för att vara steget före –  att värna Teos tillsammanslek, att stötta och utveckla språket och att bekräfta Teos känsloupplevelser.

Eva hjälper Teo och Sonja att skydda sitt lekområde mot intrång. När Mika kommer med ett skynke kanske Eva erbjuder henne att bygga lite vid sidan av dem för att inte störa deras lek. Då är Eva steget före. Samtidigt kan hon vara lyhörd för samspelet mellan Teo och Sonja och erbjuda stöd om det behövs. Positiva kommentarer efteråt hjälper Teo att bli medveten om sin sociala förmåga och att få ord till sina upplevelser. Som: ”Jag såg att du räckte Sonja kuddar att bygga med – bra samarbete!”

Det går inte att alltid veta vad som triggar ett barns frustration, men genom att vara nära kan Eva minimera antalet gånger det sker. När det ändå går åt skogen, och det gör det, justerar Eva sina frågor genom att fånga upp Teo med ritprat: ”Oj, nu blev det svårt, kom så ritar vi vad som hände tillsammans!”

I ritpratet kan både upplevelser och känslor få utrymme och språkliggöras. Eva börjar också förbereda Teo inför lekstunden genom enkla instruktioner eller regler: ”Nu ska du och Tanja leka i byggvrån. Jag vill att du kommer till mig om det blir svårt att vara kvar i leken.” Eller ”Om det kommer någon och vill vara med i leken kan du säga ’nej, nu leker Tanja och jag här’.”

Rom byggdes inte på en dag, säger tale­sättet. Och det gör inte barns lekstyrka eller sociala samspelsförmåga heller. Särskilt inte om barnet upplever svårigheter med det. Samtidigt är anpassningar och stöd vägen framåt. Det vill säga specialpedagogisk kunskap och en lyhörd tydlig hållning. Så att Teo och hans kompisar kan trivas och växa i förskolan.