På den lila mattan samlas fem barn och deras pedagoger. Tillsammans leker de med tågbanan. Några av barnen bygger och tutar, andra tittar mest på, men alla är delaktiga. I en annan del av rummet hoppar Ellie och Dennis hage. Ellie rör sig snabbt och lätt, för Dennis går det långsammare, men de skrattar tillsammans.

Avdelningen Stegen är en specialförskola för barn med rörelsehinder och drivs av den ideella stiftelsen Bräcke diakoni. Stegen startade som ett projekt år 2000 och är den enda förskolan i Sverige som jobbar med konduktiv pedagogik.

”Det blir mer naturligt när barnen lär av varandra.”​​

– I stort innebär det att barnen ska vara så aktiva som möjligt. Genom att ge dem lagom svåra utmaningar lär de sig att utnyttja sin kapacitet och styra över sina rörelser så mycket som det bara går, förklarar pedagogen Fredrik Arnesson.

Vägg i vägg med Stegen finns sedan i mitten av januari Spåret, som är en vanlig förskoleavdelning. Syftet är att integrera de båda verksamheterna och att ha gemensamma rum och aktiviteter där barn från Stegen och Spåret kan träffas och utvecklas tillsammans.

– Alla barn vinner på detta. På Stegen har vi länge önskat att samarbeta med en annan förskola. Eftersom många av barnen har så stora funktionsnedsättningar kan de behöva se och bli inspirerade av andra barn och deras lek. Hur leker man med en bil? Hur rullar man en boll? Hur gör man sandkakor? Hittills har det varit vi vuxna som har fått visa, men det blir mer naturligt när barnen lär av varandra, säger Johanna Björnhage som är förskolechef.

För barnen på Spåret innebär det att de också får nytta av delar av den pedagogik som används på Stegen. Ett exempel är Tecken som stöd som pedagogerna använder för båda grupperna.

– Vi gör enkla tecken samtidigt som vi talar. Vi lär oss några i taget och brukar ha Veckans tecken och Veckans teckensång. Små barn som ännu inte har lärt sig att prata, eller barn med ett annat modersmål, har stor nytta av det, berättar Alexandra Kilberg som är förskollärare på Spåret.

Ett annat exempel är att pedagogerna är extra tydliga. Uppklistrade PCS-bilder (picture communications symbols) finns vid samlingsmattan, på backar och lådor och vid matbordet. Bredvid finns också bilder på händer som visar tecknet för samma ord.

– För Stegenbarnen är det extra viktigt att veta vad som kommer att hända, men alla barn tycker om att vara förberedda, fortsätter Alexandra Kilberg och pekar på bilderna som visar dagens program; samling, sång, lek, tvätta händerna, äta och vila.
​
Malte har börjat tröttna på leken med tågbanan.

– Vill du hellre gå in i köket? undrar Fredrik Arnesson och lägger två kort framför honom. Ett grönt med ”ja” och ett rött med ”nej”. Malte väljer ”ja” med laserpekaren som är fäst vid hans glasögon och Fredrik hjälper honom att lägga sig på rygg på en filt på golvet. Malte böjer sina ben och Fredrik stödjer hans fötter så att han kan skjuta ifrån. Det är ett långsamt sätt att ta sig fram men det ger Malte en chans att själv styra, uppleva och lära.

– Vi lämnar rullstolarna vid entrén, säger Fredrik Arnesson. Vi använder inte dem på avdelningen, istället stöttar vi barnen att ta sig fram på det sätt som de kan.

– Ett barn som sitter i rullstol blir ofta avskärmat från de andra barnens lek. Om de exempelvis leker på golvet och ett barn sitter i rullstol, kommer det definitivt utanför gruppen. Det sitter högre upp, längre ifrån, och kan inte nå det de andra barnen håller på med, förtydligar Johanna Björnhage.

En svårighet för barn med funktionsnedsättningar i andra förskolor berättar hon, kan vara just möjligheten att själva få uppleva och lära. Om de vill vara med de andra barnen blir de lätt ifrånsprungna. Om de ska kunna hänga med behöver de ha en assistent som gör det mesta åt dem.

– Syftet med samarbetet mellan Stegen och Spåret är att alla barn ska kunna vara med och leka.
​
Eftersom verksamheten på Spåret bara varit i gång under några veckor vet de inte exakt hur det är samarbetet kommer att se ut. Det är något som får utvecklas tillsammans med barnen. Hittills har leken varit det centrala och pedagogerna har byggt upp miljöer i de breda korridorerna som lockar till spontana möten. Längre fram planerar de att ha sångsamlingar, rörelselekar och skapande verksamhet gemensamt.

– Vi tänker att vi ska styra aktiviteterna så att alla barnen kan delta. Det skulle exempelvis kunna vara en hinderbana där var och en tar sig fram på sitt sätt. Några rullar, andra kryper, springer eller går, men alla gör samma sak, förklarar Fredrik Arnesson. Pedagogerna håller också på att inreda en ateljé där de kan måla och skapa tillsammans. En del barn kanske målar med hela kroppen, men alla kan utrycka sig genom färgen. Vattenlek är en annan aktivitet som står på programmet.

Dessutom kommer dörrarna mellan avdelningarna att vara öppna före klockan nio och efter klockan tre, för att de barn som vill ska kunna kan gå emellan.

– Men några rum kommer alltid att vara stängda. På Stegen finns barn som behöver mycket lugn och ro och som också är infektionskänsliga. De ska få fortsätta att ha sin trygga hamn, men bortsett från det är vi flexibla, säger Johanna Björnhage.

Kenan leker tågbana tillsammans med sina kompisar från Stegen och Spåret.
Foto: Julia Sjöberg

Pedagogen Fredrik Arnesson stödjer Maltes fötter så att han själv kan skjuta sig fram över golvet.

Charlie och Malte bakar sandkakor tillsammans.

Lek växer fram genom aktivitet och fantasi.

Prev

Next

Marie Manninger är förälder och har två barn i förskolan. Julia som är tre år och går på Stegen och Linus som är 4,5 år och nyss har börjat på Spåret. Hon tycker att samarbetet mellan avdelningarna är jättebra.

– Barn utan funktionsnedsättning lär sig att förstå att Kalle som sitter i rullstol kan ha lika roligt som Pelle som inte gör det. För Julia som är rörelsehindrad betyder det att hon blir mer aktiv. När hon leker med Linus och hans kompisar får hon inspiration. Hon kan inte springa, men hon kan klänga och krypa. Linus berättar att han och Julia och de andra barnen i förskolan gjorde en rörelselek tillsammans.

– Vi klättrade över hinder, satte oss och sträckte upp armarna. Alla gjorde samma, men fröknarna hjälpte en del av barnen.

Bäst tycker han annars om att leka med dockhus, göra låtsasmat och att klä ut sig.

– Till bergsbestigare eller något djur med svans.

Marie Manninger berättar att hon märker stor skillnad sedan Julia började på Stegen. I den förskola hon gick på tidigare fanns varken kompetens eller resurser för att ge Julia den stimulans hon behövde. Istället hände det att hon blev sittande i ett hörn eller fast i sin gåstol flera timmar.

– Nu händer det något nytt varje dag. Hon har lärt sig krypa och klättra och har börjat gå med en specialkäpp i korridoren. Det är fantastiskt att se.

– Jag brukar se Julia på andra sidan glasdörrarna, inflikar Linus. Vi brukar vinka.

För barnen på Stegen betyder också mötet med barnen på Spåret att de blir bemötta som vilket barn som helst menar Marie Manninger.

– Barn ser inte till skillnader på samma sätt som vi vuxna, utan fokuserar på leken och det de kan göra tillsammans.