Varför är lek så viktigt?

– Leken är barns bästa sätt att lära sig att vara en person i världen, att finna sin plats och att finna sig själv. Att vi får leka tills vi är åtminstone sex, sju, åtta år är avgörande för att vi ska utveckla en inre motivation och en tro på att vi kan klara saker. Leken, och då framför allt rolleken, är ett sätt för barn att få känna att de är herre i sitt eget liv. Att få känna att jag, åtminstone inom vissa ramar, kan styra mitt eget liv, att de beslut som jag tar får betydelse för mig och att mina beslut blir respekterade av andra. 

Vad ger för lite lektid för problem?

– Om man inte har tron att man klarar saker, varför ska man då lägga någon möda på något? Om du börjar skolan med en bristande tro på att du klarar något, varför ska du då arbeta eller lyssna på vad de vuxna säger? I dag har vi många barn som inte vill gå i skolan, som lider av psykisk ohälsa och vantrivsel. Vi ser också ett ökat bruk av psykofarmaka bland barn och unga. Tillsammans berättar det att många barn och ungdomar upplever att de inte har det så bra. Något jag tror beror på att de upplever att de inte har kontroll över sina egna liv. För just det är så avgörande för oss människor. 

Vad har leken för betydelse för hjärnans utveckling?

– Ska du lära dig något måste du vara motiverad och känna lust inför uppgiften. Vi behöver känna att det som vi håller på med är meningsfullt, viktigt och något som vi gillar att göra. Det vill säga precis det som barn känner när de leker. När barn leker och har roligt utvecklas nätverk i deras hjärnor som gör det lättare att känna motivation och lust. 

Så om man som barn har lekt så har man skapat ”motorvägar” i hjärnan som gör det lättare att känna motivation och lust igen?

– Ja, det är en bra metafor. 

Varför har tiden för lek minskat, tror du? 

– Mycket mer av barns liv är i dag vuxenstyrt än vad det var för 30–50 år sedan. Fritiden ser helt annorlunda ut för barn i dag. Det är förstås bra att barn deltar i till exempel idrottsaktiviteter och andra vuxenstyrda fritidsaktiviteter om man ser på dem var för sig, men tillsammans gör de att det blir mindre tid för barnen att leka. 

Till det kommer det som jag kallar den olyckliga sexårs­reformen, det vill säga att i stället för att gå ett sjätte år i förskolan får barn i Norge sedan 1997 (1998 i Sverige, reds anmärkning) börja grundskolan ett år tidigare. Det året skulle vara med förskolepedagogik, men har gradvist övergått till alltmer skolpedagogik. Något som också har bidragit till minskad tid för lek. 

Även i förskolan har man börjat lägga mer tid på vuxenstyrd undervisning. Undervisning blir inte lek bara för att man kallar den lekbaserad. Det är en ulv i fårakläder. Sådan undervisning utger sig för att vara lek, men är vuxenstyrd. Det är inte fel att underlätta barns lärande genom att skapa lärmiljöer som gynnar ett visst lärande, men skillnaden är att barnen då själva får bestämma vad de vill leka.

Vad är lösningen?

– Det är förstås väldigt svårt att säga eftersom det är så många saker som tillsammans har lett till att barns tid för lek har minskat. Det man skulle kunna göra är att man skulle kunna återställa sexårsreformen och flytta tillbaka sexåringarna till förskolan. Men det tror jag är orealistiskt. 

Man skulle åtminstone kunna gå tillbaka till det som var intentionen och se till att det första året i skolan blir på förskolepedagogikens premisser. Men då måste det vara förskollärare som undervisar där och inte lärare, för lärare är inte utbildade till att stimulera barn till lek.