Jeanette Bonnevier lägger stenar och snäckor i ett vackert mönster tillsammans med sina gruppmedlemmar på fortbildningen för barnskötare. Det är deras fjärde träff och denna gång står pedagogiska miljöer på schemat. Förmiddagen har ägnats åt utevistelse och tillsammans har de fått öva på att upptäcka saker i närmiljön. De har lyssnat, luktat och känt. De har också letat spännande mönster och gjort frottage, det vill säga skapa ett reliefmönster med papper och krita. Just nu gör de land arts, landskapskonst, genom att göra konstverk av snäckor, pinnar, stenar, kottar och annat som de har hittat i naturen. 

– Jag har gjort liknande tillsammans med barnen när vi har varit på stranden, berättar Jeanette Bonnevier och lägger snäckor i en serpentinform och formar torr tång till ett fågelbo med stenar som ägg.

Med snart trettio års erfarenhet som barnskötare har hon hunnit pröva många av de saker som de går igenom på fortbildningen, men hon har också fått några aha-upplevelser och tycker att det är värdefullt att byta erfarenheter och upptäcka saker på nytt. 

– Utbildningen lyfter hela yrkesgruppen och gör att vi känner oss viktiga. Vi får också bra input av varandra och tips på saker som vi kan pröva i våra barngrupper. 

En insikt hon har fått är hur betydelsefullt språket är för barnens utveckling och hur viktigt det är att som pedagog hela tiden benämna det man gör med barnen.

–Vi behöver säga ett ord sextio gånger innan barnet lär sig det. Det var helt nytt för mig!

Genom åren har Jeanette Bonnevier fått flera frågor om varför hon inte har vidareutbildar sig till förskollärare och visst har hon tänkt tanken men tillfället har inte riktigt varit det rätta. Från början var hon ganska skoltrött och sedan fick hon egen familj och ville inte skuldsätta sig. Hon har inte heller riktigt känt behovet av att vidareutbilda sig.

– Jag har alltid arbetat i arbetslag där alla har bidragit lika mycket. Jag har aldrig känt att ”jag bara är en barnskötare” utan har haft samma arbetsuppgifter som förskollärarna.

Hon ser sin egen kompetens som ett komplement till förskollärarnas och menar att förskollärarnas akademiska utbildning framförallt märks genom att de har ett annat språk när de utvärderar, dokumenterar och planerar. Själv bidrar hon med lång erfarenhet av att ha jobbat i olika förskolor med olika typer av barngrupper och i områden med olika sociala förutsättningar. 

– Just nu arbetar jag med två ganska nyutbildade förskollärare. Vi lär av varandra. De har många idéer och mycket kunskap om ny forskning och nya metoder. Jag dras med och är också sugen på att lära nytt och komma framåt, säger hon. 

"Jag vill att de ska se mig som en medforskande och att vi lär oss tillsammans."

Sedan några år tillbaka arbetar hon med de yngsta barnen, ett- till treåringar, och tycker att det passar henne bra nu när hennes egna barn är äldre. 

Trots att hon har haft samma arbete under tre decennier tycker hon att hon har utvecklats hela tiden. Dels har yrkets förutsättningar förändrats med nya läroplaner och en uppvärdering av förskolan som skolform, dels har hon jobbat på flera olika arbetsplatser. Den största skillnaden mellan då och nu tycker hon är att det idag är större barngrupper och att barnen är längre dagar i förskolan.

– Jag upplever att det är svårare att vara förälder idag. Många har svårt att hitta sin föräldraroll och vill istället mer vara kompis med sitt barn och har svårare att sätta gränser. För oss i förskolan betyder det att det har blivit ännu viktigare att leverera trygghet och kontinuitet.

Hennes störst drivkraft i jobbet är att skapa en miljö där barnen har roligt och trivs. Att de känner sig trygga och att de lär sig och utforskar tillsammans med henne och med de andra barnen.

– Vi skrattar mycket tillsammans – det tycker jag är viktigt. Att barnen tycker om att vara i förskolan och att jag lyssnar och är närvarande och nyfiken när de berättar något eller vill visa något. Jag vill att de ska se mig som en medforskande och att vi lär oss tillsammans.

En sak som hon fortfarande kan bli förvånad över är hur snabbt även de yngsta barnen lär sig och snappar upp. Även om det går att utmana de äldre barnen på ett annat sätt menar hon att det är många saker som går att göra även med yngre barn. Som exempelvis övningen med Den tysta promenaden som barnskötarna började sin morgon med, när de under tystnad upplevde en miljö med alla sinnen.

– Det har jag gjort med de äldre barnen, men nu ska jag pröva även med de yngre. När vi stannar upp en stund och tar in miljön, kan vi tillsammans vända och vrida på våra upplevelser och få en ny twist. 

Den viktigaste förutsättningen för att behålla sin arbetsglädje under så lång tid tror hon helt enkelt är att tycka om barn och att engagera sig i dem. 

– De måste känna att vi bryr oss om, bryr oss om på riktigt. Tycker man inte om barnen så går inte det.