Om man utgår från den språksociologiska teorins antaganden om att språk lärs i samspel med andra individer och att språklig socialisation är en social och interaktiv process, kan man i praktiken se det som att det lilla barnet, eller den språkliga novisen, socialiseras till språk genom språk. Genom denna språkliga socialisering erövrar barnet en förmåga att använda språket – eller språken – på ett meningsfullt och fungerande sätt i ett specifikt socialt och kulturellt sammanhang (Ochs & Schieffelin, 1984). Ett sådant teoretiskt perspektiv på hur barn tillägnar sig språk ger den vuxne ett särskilt ansvar som språklig ledsagare och förebild. Det är den vuxne som initialt sätter färg på barnets verklighet genom att måla med ord och (nya) begrepp och ge dessa mening och barnet kan i sin tur pröva och införliva dem och på så sätt bygga sitt eget språk.

En studie om förskolan som barns språkmiljö visar att svenska förskolor generellt har en kvalitativ god och varierande språkmiljö men att de vuxna sällan utmanar barnets begreppsutveckling vidare genom att ställa utmanande frågor och ge barnen möjlighet att resonera, analysera och bli engagerade i språkliga utbyten (Norling, Sandberg & Almqvist, 2015).

Liknande resultat framkom i tre olika examensarbeten på förskollärarutbildningen vid Linköpings universitet som jag handlett. Med olika fokus på barns språkliga utveckling studerade studenterna samtal mellan barn och förskolepersonal i förskolans tambur. Den samstämmiga bild som framkom var att personalens kommunikation med barnen främst handlade om här och nu, exempelvis om vilka kläder barnen skulle ta på sig. De benämnde klädesplagg, färger, antal och använde många prepositioner som under, bakom, över och så vidare.

Samtalen var ofta lekfulla, men det förekom få språkliga (kognitiva) utmaningar och samtal som sträckte sig utanför sammanhanget. Hur utvecklade samtalen var kunde dock relateras till barnens ålder – ju äldre desto mer utvecklade, ju yngre desto mer begränsade.

Att vuxnas språkande med barn förändras med barnens ålder och språkliga utveckling är väl belagt (Håkansson, 2014). Hur vuxnas språkande i förskolans olika sammanhang får direkt inflytande på barns språkbruk har också studerats till viss del. Exempelvis visar jag och min kollega i en studie av flerspråkiga barns språkanvändning i den fria leken att tidigare lärarledda aktiviteter där barnen deltagit färgar både lekens innehåll och barnens sätt att uttrycka sig i leken. Barnen upprepade lärarnas språkval, turtagningsmönster och frågemönster och återanvände också lärarnas betoning och gester (Björk-Willén & Cromdal, 2009).

Frågors utformning är av särskild betydelse för barns möjlighet att delta i samtal och också att få möjlighet att utveckla sitt resonemang. Frågor behöver anpassas både till barnens språkliga kunskaper och tidigare erfarenheter. En öppen fråga som kan utmana ett äldre förskolebarns språkande kan göra att ett språkligt oerfaret barn istället tystnar. För yngre barn fungerar mer ledande frågor bättre, som i exemplet nedan där Maria (vuxen) och Bosse (knappt två år) tittar på en advents- kalender med djurmotiv.

1 Maria: Ser du var va ugglan då? Kommer du ihåg var ugglan var?

2 Bosse: Där! (Pekar på ugglan.)

3 Maria: Ja där är ugglan ja.

4 Bosse: Äh den. Den. (Pekar på en igelkott.)

5 Maria: Ja igel …

6 Bosse: ... kott.

7 Maria: Igelkott ja. Ser du en gran nånstans och kanske en tomte?

8 Bosse: Äh där tomte. (Pekar på tomten.)

9 Maria: Ja var är granen då, julgranen?

Marias och Bosses språkliga och ickeverbala samspel bygger främst på fråga-svar-samtal med målet att benämna olika djur och föremål på bilden (Ninio & Bruner, 1998). Det är ett samtal där Maria ger stödjande frågor och Bosse svarar både verbalt och ickeverbalt genom att med pekningar visa vilka de olika djuren är och var de finns på bilden. Ett undantag finns på rad 4 när Bosse tar initiativet. Han frågar då Maria vad figuren föreställer, och hon lotsar honom genom att uttala början av ordet igelkott och ger sedan Bosse möjlighet att avsluta. Att den vuxne även ger utrymme för barnets initiativ och frågor är en viktig del av en undervisande dialog.

Notera att Maria på rad 9 utvecklar begreppet gran till julgran. Det är just dessa till synes opretentiösa och ofta lustfyllda vardagssamtal i olika sammanhang som är grunden för barns språklärande. I en pedagogisk praktik som förskolan kräver det dock att den vuxne är medveten om hur den här typen av undervisande dialog bäst kan föras och utvecklas för att den på sikt också ska utmana barnet språkligt och begreppsmässigt.

"Varför inte skapa en läsecirkel kring barnböcker och diskutera dem tillsammans?"

Vad innebär det då att ha ett utvecklat språk? Måste man alltid tala till barn i fullständiga meningar? Studerar man vardagssamtal märker man snart att människor sällan talar i fullständiga meningar och att de använder mer informella uttryck i samtal än de gör i skrift (se exemplet ovan). Om vi talar likt skriftspråket skulle med säkerhet omgivningen tycka att det låter högtravande och onaturligt. Förskolepersonal bör ändå vara professionell i sitt språkande, vilket innebär en medvetenhet om det egna språkbruket och hur man använder språket i olika samtalssituationer med barnen.

Det är viktigt att utveckla en språklig pragmatik för de olika sammanhang som förskolepraktiken innebär. Att vara språkligt pragmatisk innebär att ha en känsla för när och hur man yttrar vad. Det innebär också att vara medveten om att man talar på olika sätt med sina kollegor, barnens föräldrar och med barn. Dessutom skiljer sig sättet man pratar på mellan olika barnkonstellationer. Det är exempelvis oftast mer utmanande att samtala med en grupp av barn än att föra en dialog med ett enskilt barn.

Hur blir man då en god språklig förebild för barnen och en pragmatisk samspråkare? För att få upp ögonen för sitt eget språkande kan en god hjälp vara att spela in sig själv i vardagliga samtal i förskolan, och sedan lyssna och analysera samtalen tillsammans med sina arbetskamrater. Att läsa mycket för sig själv eller för andra och läsa olika slags litteratur och därmed utveckla sitt eget ordförråd och uttryckssätt brukar vara mitt viktigaste råd. Varför inte skapa en läsecirkel kring barnböcker och diskutera dem tillsammans?

Det finns säkert en barnbibliotekarie som vill hjälpa till. I ett sådant sammanhang kan man också träna sig att läsa högt för varandra och ge varandra återkoppling på läsandet. Som påpekats ovan så snappar barn nämligen inte upp bara vad man säger utan även hur.