Leken brukar komma av sig själv om bara dess grundförutsättningar finns på plats. Men emellanåt upplever vi att barnens lek inte fungerar – och vad är det då som egentligen har hänt? 

Ofta finns en tendens att tänka att det är det enskilda barnets förmåga som fallerar på något sätt. Någon kanske tänker att hen inte kan leka. Men det kan lika gärna vara sammanhanget runt barnet som är otillräckligt. Alltså att förskolans grundläggande lekförutsättningar brister eller att pedagogiken inte fungerar. 

Lekandet ges för övrigt större utrymme i lpfö-18 och utgör förskolans kärnverksamhet. Här lyfts pedagogens ansvar fram, som att skapa möjligheter för varje barn att både initiera och uttrycka sig fritt i lek och att delta i gemensam lek utifrån sina förmågor.

För många barn fungerar alltså leken om bara grundförutsättningarna finns, men det räcker inte för alla. En del barn leker bara lite på egen hand eller tillsammans med en vuxen. Några har svårt att stanna kvar i leken som pågår, och andra har svårt att förstå lekens koder. 

De flesta barn upplever av och till att det är svårt att leka tillsammans med jämnåriga och föredrar periodvis att leka med en vuxen. Det är alla möjliga saker som påverkar om leken ska fungera eller inte. Kamrater bjuder motstånd, de har sin egen agenda för leken som inte alltid stämmer med barnets. Bilden av hur lekandet ska gå till kanske man inte är överens om. Det ställs höga krav på barnens förhandlingsförmåga om vad de ska leka, hur de ska leka och vem som ska ha vilken roll – också det kan ge upphov till att det går överstyr. 

Det kan vara så att flera barn vill ha den ”bästa” rollen i leken och måste förhandla sig fram. När flera vill bestämma kan det skapa osäkerhet och en känsla av att inte bli hörd. Någon kanske lämnar leken, någon annan kräver att de andra ska foga sig. Det kan vara besvärligt att följa den andres initiativ eller hinna ta initiativ själv. 

När barn leker utan att någon vuxen är med blir leken variationsrik och temana avlöser varandra, och det kan vara svårt för det enskilda barnet att hänga med i svängarna. Detta motstånd och de många förhandlingar som leken kräver ger för det mesta utvecklingsmöjligheter och gör det spännande att leka tillsammans, men när det blir för svårt att hantera på egen hand går lekandet lätt i stycken. Kvar står barnet med en känsla av att misslyckas. Det påverkar både barnets lekförutsättningar och dess självbild vilket i sin tur försämrar det psykiska välbefinnandet. 

Barnen riskerar också att gå miste om den utvecklingsstimulans som gemensam lek kan vara, och strategierna för att hantera svårigheter kanske inte blir så konstruktiva om det inte ges adekvat stöttning av vuxna i närheten. 

Så, vad kan du som pedagog göra för att under­lätta när leken kärvar på ett eller annat sätt? Bara att vara med i leken kan hjälpa mycket – barnen uppfattar en medlekande vuxen som en slags garant för trygghet – de litar på att hen kommer att se till att den gemensamma leken fungerar och kan ingripa om något hindrar. 

Som vuxna ska vi naturligtvis vara lyhörda inför barnens rätt att ”äga” sin lek, följsamma i leken och inta den roll barnen ger oss. Att aktivt låta bli att styra innebär inte att vi avstår från att vara lekens smörjmedel och hjälpa den i önskad riktning. Det handlar i stället om att vi bistår barnen med att hålla kvar och fördjupa lekens tema vilket underlättar för dem att fortsätta leka tillsammans.  

De anpassningar vi behöver göra för att alla barn ska få sin rätt till lek tillgodosedd handlar oftast om tydliga grundförutsättningar och genomtänkt lekstöd. Att bilda små lekgrupper som träffas kontinuerligt och där barnet med stöd av den vuxne kan skapa överblick och samförstånd med kamraterna och få goda lekerfarenheter är en ofta framgångsrik väg. 

Det kan till exempel gå till så här: Eli har svårt att komma in i lek med andra barn. Hen står ofta bredvid och tittar på. Pedagogen vet att Eli tycker om att bygga med kaplastavar och skapar en lekgrupp med Eli och två kamrater som också tycker om att bygga. De möts runt kaplastavarna och bygger tillsammans. Under lekstunden lägger sig pedagogen vinn om att turtagning, samförstånd och ömsesidighet – de grundläggande koderna i lek – fungerar. Hen språkliggör vad som sker och hur en kan göra och uppmuntrar barnen när de använder goda lekstrategier. 

Efter några lekstunder vill Eli ta in mer varierat material som bilar och figurer till leken, och hen får mer energi och ökat engagemang. De tre barnen börjar söka varandras sällskap också under den vanliga lektiden.

Här finns också många andra metoder att använda, exempelvis playtime-social time, eller integrerade lekgrupper. 

När vi talar i termer av att ”leken inte fungerar” är det också nödvändigt att förstå vad det är som gör att leken över huvud taget kan fungera. Genom att normkritiskt granska invanda föreställningar om lek – som ”alla får vara med” eller ”vi ska inte störa barn som leker” – och hur väl de överensstämmer med vad forskning och beprövad erfarenhet säger kommer vi ett steg på vägen. Normer kan, om de inte närgranskas och preciseras, göra oss blinda för hur lekandets villkor påverkas. 

Vi bör naturligtvis också granska om grundförutsättningarna finns för att leken ska fungera. Det första som ska till är att varje barn upplever sig tillräckligt tryggt i förskolan, både i relation till pedagogerna och miljöerna och till sina kamrater. Att etablera och upprätthålla ett positivt lekklimat är nästa grundförutsättning. Det handlar om att uppmuntra och stödja lekinitiativen, att själv delta – som redan nämnts – och att hjälpa barnen att utveckla strategier för hur de kan ansluta till leken och hur de kan värna sin lek mot oönskat intrång. 

Vi måste också se till att barnen har tillräckligt med tid för att bygga en lekvärld och kan genomföra sin lek. De måste få koncentrera sig på leken utan yttre störningar. Vi får se till att onödiga intryck sorteras bort, att andra barn inte kommer springande genom leken eller att rutiner hindrar lek. Men vi måste också ge dem något att leka utifrån. Det kan vara gemensamma upplevelser som att läsa böcker, gå på teater, göra studiebesök med mera. 

”En del barn leker bara lite på egen hand eller tillsammans med en vuxen.”

Om de här grundförutsättningarna inte är på plats påverkar det inte bara leken utan även barnens grupputveckling på ett negativt sätt. Är oron i gruppen stor måste vi därför börja med gruppstärkande och lekfokuserad pedagogik vilket kräver en medveten pedagogisk satsning.

När vi slutar se på lek som ett självklart tillstånd som barn naturligt hamnar i och i stället frågar oss vad det är som egentligen sker under lekandet, ser vi de underliggande sociala och kognitiva förmågor som lek både bygger på och främjar. Då kan vi lättare ge anpassat stöd till de barn som behöver det. 

I leken måste barn etablera ett någorlunda gemensamt fokus. De behöver ha relevanta lekerfarenheter med sig för att begripa vad den handlar om och de måste förstå de andra barnens perspektiv i leken. Barnen måste också kunna anpassa sin kropp, sina rörelser och sitt språk så att det stämmer med lekens tema. Att kunna skilja mellan vad som är på låtsas och vad som är på riktigt är också viktigt för att leken ska fungera, liksom att koncentrera sig på leken här och nu.

Alla som deltar måste kunna bidra till att den fortsätter och vara flexibla och kunna byta spår när leken förändras. Allt detta kan du tänka på när du som vuxen är med i leken samt fråga dig: Hur kan jag bidra till att leken blir så rolig, användbar och meningsfull som möjligt?