Begreppet multimodalt berättande är nog mer välkänt inom skolan än i förskolan. Inom förskolan pratar man oftare om barns olika uttryckssätt eller, om man är Reggio Emilia-inspirerad, om de hundra olika språken. En som har stenkoll på vad multimodalt berättande är – och varför det är mer omtalat i skolan än i förskolan – är Susanne Kjällander. Hon är docent och föreståndare för avdelningen för förskollärarutbildning och förskoleforskning vid Stockholms universitet.

– Att multimodalt berättande, liksom ”det vidgade textbegreppet” som i princip betyder samma sak, har blivit så stort i skolan tror jag beror på att man i skolan traditionellt har producerat och bedömt text i form av bokstäver och meningar. Det blev därför en större omställning där än i förskolan när man skulle börja utforska andra sätt att uttrycka sig på. I förskolan har man på ett annat vis alltid arbetat med flera olika uttryckssätt, säger hon.

Ett begrepp som ofta dyker upp i samma sammanhang är multimodalt lärande. Men det är inte samma sak som multimodalt berättande. Lärande är något som sker inne i någons huvud medan berättande är det som någon gör eller uttrycker.

Om man tittar närmare på teorierna bakom multimodalitet och multimodalt berättande hamnar man inom socialsemiotiken som är ett forskningsområde som studerar vilka teckensystem (tal, skrift, bilder, gester, ljud med mera) som människor använder när de kommunicerar med andra människor. En som var tidig med att i sin forskning använda ett multimodalt perspektiv på kommunikation var Gunther Kress, tidigare professor i semiotik och utbildningsvetenskap vid University of London, och författare till boken Before Writing Rethinking the Paths to Literacy (Routledge 1996).

– Han var också gästprofessor vid Lärarhögskolan i Stockholm i början av 2000-talet och gjorde stort avtryck på Lärarhögskolans utbildning och forskning, säger Susanne Kjällander.

I läroplansmålen står bland annat att förskolan ska ge varje barn förutsättningar att utveckla förmåga att skapa och kommunicera upplevelser, tankar och erfarenheter i olika uttrycksformer. Barnen ska också få intresse för berättelser, bilder och texter i olika medier och lära sig att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om dessa.

Det vill säga, barnen ska ges möjlighet till multimodalt berättande. Men varför är det multimodala så viktigt?

– Det handlar om att möta alla individer på den nivå där deras kunskaper är och på det sätt som de vill uttrycka sig på och som passar bäst i sammanhanget, säger Susanne Kjällander.

Motsatsen till multimodalt berättande är monomodalt berättande men det begreppet talar man i princip aldrig om. Kanske för att det är så få saker som verkligen är monomodala.

– Det skulle väl i så fall kunna vara en skriven text utan foton eller illustrationer, säger Susanne Kjällander.

Även om man inom förskolan alltid har arbetat med många olika uttryckssätt kan man som förskollärare inte bara luta sig tillbaka och tänka att det här kan vi redan. För även om förskolan traditionellt inte har varit lika fokuserad på tal och text som skolan så har tal- och skriftspråket även inom förskolan en högre status än andra uttrycksformer.

– Jag tror det hänger ihop med den enorma längtan som alla föräldrar och pedagoger känner inför att få höra det lilla barnet börja tala och skriva. Och tal och skrift är naturligtvis viktigt, men det gäller att inte glömma att lyfta fram även andra sätt att kommunicera på. Inte minst ur en likvärdighetssynvinkel, säger Susanne Kjällander.

Det hon tycker är viktigt att förstå är att multimodalt berättande inte är en specifik metod utan ett teoretiskt perspektiv. Pedagoger kan fånga upp alla de olika uttryckssätt som barn använder sig av.

– Barn kommunicerar med många olika tecken hela tiden. Det är lätt att som vuxen bara berömma och säga att en teckning som ett barn har gjort är fin i stället för att ta sig tid och försöka se vad barnet vill berätta med sin teckning, säger Susanne Kjällander.

Det finns en ganska utbredd föreställning att multimodalt berättande är lika med digitalt berättande men det stämmer inte. Digitalt berättande är endast en del av det multimodala berättandet. Det är dock den nyaste delen och skälet till att Susanne Kjällander började forska om förskolan.

Hon är 1–7-lärare i svenska, SO och engelska i grunden och har arbetat nästan tio år som klasslärare på låg- och mellanstadiet. Hon disputerade vid Stockholms universitet 2011 med en avhandling om elevers interaktion, meningsskapande och lärande med digitala lärresurser, såsom dator och digitalkamera, i SO-ämnena. Det var när den då så kallade pekplattan gjorde sitt intåg i landets förskolor runt 2011 som hennes forskningsintresse för förskolan väcktes.

– Pekplattan var det första digitala verktyget som verkligen fungerade att använda för förskolebarn och jag blev ombedd att börja studera detta nya fenomen, säger Susanne Kjällander.

På senare tid har den digitala satsningen i förskolan blivit ifrågasatt och olika debattörer har undrat om digitala verktyg verkligen hör hemma i förskolan. Susanne Kjällander har sitt svar klart.

– Jag säger som jag alltid har sagt. Om inte barnen höll på med digitala verktyg hemma behövde de inte lära om dem i förskolan. En treåring behöver inte använda digitala verktyg. Men eftersom även de allra yngsta förskolebarnen använder digitala verktyg i hemmet är det förskolans uppgift att lära dem om både fördelarna och riskerna med det digitala. Forskning har visat att det är de digitalt kunniga barnen som bäst klarar att stå emot riskerna som finns på nätet.

”Det digitala multimodala berättandet lär barnen att bli producenter i stället för konsumenter.”

Som hon ser det finns det även en demokratisk anledning till att förskolan bör lära barnen använda digitala verktyg.

– Det digitala är inte bara framtiden, det är nutiden. Det är på ställen som TikTok, Snapchat och Youtube som barn och ungdomar i dag kommunicerar och berättar om sina liv.

Mycket av det som i dag går att göra digitalt har tidigare gått att göra analogt. Den stora skillnaden är att de digitala verktygen gör det multimodala berättandet så lättillgängligt i och med att allt – text, ljud, symboler, foto, film, färg med mera – nu finns samlat på ett ställe. Tillgängligheten gör att de digitala verktygen gynnar barn med särskilda behov, barn med funktionsvariationer, flerspråkiga barn och barn från socioekonomiska resurssvaga hem med flera, som genom det digitala får en chans att uttrycka sig på ett annat sätt än genom skriven och talad text.

– Det digitala multimodala berättandet är också ett bra sätt att arbeta med digitala verktyg i för­skolan eftersom det lär barnen att bli producenter i stället för bara konsumenter av det digitala. Det är också ett bra sätt att lära barnen att bli källkritiska, säger Susanne Kjällander.

Hon exemplifierar med hur man i förskolan på förmiddagen kan skapa bilder med hjälp av green­screen där det ser ut som att barnen är och simmar i havet och sedan på eftermiddagen fråga barnen om bilderna är sanna – var de verkligen och simmade i havet på förmiddagen?

Mycket av det digitala berättandet sker med hjälp av surfplattor och appar. Men det går även att berätta digitalt med hjälp av fysiska robotar som barnen får programmera till att utföra olika saker. Susanne Kjällanders forskningsprojekt Appknapp och Plattan i mattan har fungerat som inspiration för Utbildningsradions app Tripp, Trapp, Träd.

– I den kan förskollärare och barn bland annat skapa digitala multimodala berättelser med hjälp av sång, dans och musik, tipsar hon.

I ett annat av Susanne Kjällanders forskningsprojekt, DigiTaktik, tas – i samverkan med två kommuner – en app fram där tidig matematik tränas och där förskolläraren kan följa och stötta barnens tidiga matematik.

– Våra forskningsresultat visar hur matematiken på skärmen flyttar ut i förskolerummet och ger upphov till multimodalt berättande i form av bland annat dockteater, stora målningar, utklädnings­kläder och lekar som handlar om matematik och om karaktärerna och miljöerna i det digitala spelet, säger hon och tillägger:

– Jag skriver just nu på en artikel om hybrid lek. Där pågår multimodalt berättande med både analoga och digitala verktyg.

På förskollärarutbildningen vid Stockholms universitet får studenterna i uppgift att skapa en multimodal digital bok där de ska använda många olika teckensystem. De arbetar med boken tillsammans med förskolebarnen under sin verksamhetsförlagda utbildning (VFU). Tillbaka på universitet bedöms sedan inte bara innehållet i boken utan även hela det multimodala upplägget utifrån en sjugradig betygsskala.

– Just att vi även bedömer det multimodala upplägget sjugradigt tror jag att vi är ensamma om i Sverige, säger Susanne Kjällander.

Syftet är att studenterna, när de är klara förskollärare, ska ha kunskaper att skapa digitala multimodala berättelser tillsammans med barnen. Det är viktigt, tycker Susanne Kjällander. Men hon tycker också att det är viktigt att det digitala inte blir det enda sättet att berätta på i förskolan.

– Jag tycker att om allt annat är lika så kan man lika gärna välja ett analogt sätt att berätta. Eller kombinera det analoga med det digitala. Tänk ”digitala och andra verktyg” som det står i läro­planen där det digitala nämns. Använd bara digitala verktyg när de tillför något, som till exempel när det kommer till flerspråkighet och de nationella minoritetsspråken. Då ger de fantastiska möjligheter som de analoga verktygen saknar.