Att träffa Birgitta Knutsdotter Olofsson är en verklig fröjd. Med nyfikna, pigga ögon tar hon emot i sin trevliga lägenhet på Södermalm i Stockholm. Här finns en värme och en atmosfär som med en gång får besökaren att känna sig väl till mods. 

– Jag är nog ganska så barnslig av mig, säger Birgitta Knutsdotter Olofsson, med sitt härliga klingande skratt, när hon berättar om varför hon ägnat så många år åt att forska om just barns lek.

Som sladdbarn i en syskonskara på fem lekte Birgitta Knutsdotter Olofsson som liten sällan med sina äldre syskon, utan skapade istället ofta egna fantasivärldar. Och så lekte hon med sin mamma. Det bjöds ofta in till kafferep med dockor och modern som gäster hemma hos prästfamiljen i Göteborg. När Birgitta Knutsdotter Olofsson senare själv blev mamma och fick tre barn, deltog hon också gärna i barnens lekar. 

Men att det var leken hon skulle ägna sitt yrkesliv åt var inte alls intentionen när hon efter gymnasiet började studera vid Uppsala universitet. Då var det istället barnpsykolog hon skulle bli. Ett yrke hon också kom att ägna sig åt i över 20 år. Bland annat skrev hon en doktorsavhandling om ungdomsbrottslighet och var under en tid anställd som byrådirektör på Brå. Ett arbete hon mer än vantrivdes med. 

– Nej, usch, det passade mig verkligen inte alls. Alla dessa schemalagda möten och pappersexerciser gjorde mig galen! Sedan tiden som ”hemma-mamma” och som doktorand på universitetet var jag van vid att styra min egen tid. På Brå kände jag mig alldeles instängd och vingklippt. Och kreativiteten, den var som bortblåst i den stela kontorsmiljön.

Av en vän fick Birgitta Knutsdotter Olofsson istället vetskap om en ledig lektorstjänst på Lärarhögskolan, vilket innebar att hon lämnade arbetet med ungdomar och istället närmade sig förskolans värld. Detta var på 1970-talet, under en tid då det i Stockholm öppnades förskolor på löpande band. Behovet av förskollärare ökade i samma takt, och på kort tid fick Lärarhögskolan tredubbla antalet studenter. Men den förskola Birgitta Knutsdotter Olofsson mötte gjorde henne allt annat än glad. Det var oroligt och stojigt, och barnen verkade stressade. Någon tillstymmelse till lek såg hon inte heller till. 

– Varför lekte inte barnen? Jag kunde inte förstå det, och kände instinktivt hur mycket barn som inte leker går miste om. Jag beslöt mig för att fördjupa mina kunskaper i ämnet, söka pengar och börja forska om barns lek och dess betydelse. 

”För att en lek ska kunna utvecklas krävs tid, ro och stöd av en vuxen.”

Under sin forskning såg Birgitta Knutsdotter Olofsson en förskolevärld som var inrutad och schemalagd med olika aktiviteter och där barnen aldrig fick möjlighet att ägna ostörd tid åt fria fantasilekar. Inte heller såg hon vuxna som interagerade i barnens lek eller som hjälpte barnen att föra leken vidare. 

– Leken är viktig av flera anledningar. I leken tränar barnen sin förmåga att föreställa sig det man inte ser, eller det som inte ens finns, och även sin förmåga till inlevelse. Att höra och förstå vad andra säger, och att själv kunna uttrycka sig så att andra förstår vad man menar, är viktiga egenskaper för ett barns utveckling. Leken ger också möjlighet till att kunna lära sig att anpassa sig efter andras idéer.

För att en lek ska kunna utvecklas krävs tid, ro och stöd av en vuxen, menar Birgitta Knutsdotter Olofsson. 

– I en stor barngrupp, som det är i en förskola, är det lätt att vissa barn blir exkluderade ur leken och då är det viktigt att en vuxen kliver in. Kanske behöver barnet som inte får vara med få förklarat vad leken handlar om? Eller få en ny roll? Med stöd från en vuxen kan leken utvecklas, istället för att som annars kanske stanna av.

Självklart är alla barn olika, och fantasin tar sig olika uttryck, men forskning visar att barn som mår dåligt, eller far illa, generellt sett har svårare att leka än andra barn. En förklaring kan vara, anser Birgitta Knutsdotter Olofsson, att de har svårare att veta vem de själva är, och därmed också svårare att ”lämna sig själva” en stund och gå in i en fantasivärld. 

Birgittas Knutsdotter Olofssons iakttagelser lade grunden till boken Varför leker inte barnen, som kom ut 1991. Det blev ett ”jävla liv” när boken kom ut minns hon, speciellt bland journalister, som menade att barn visst leker i förskolan. Hos förskollärare var däremot responsen den omvända, och många kände igen sig i hennes beskrivning.

– Jag förstår inte den här stressen och fokus på att barn ska lära sig så himla mycket i så unga år. Tids nog lär de sig ändå. Att stimulera barn till lek borde vara en av förskollärarens främsta uppgifter. 

Birgitta Knutsdotter Olofsson är tacksam över sitt långa och innehållsrika yrkesliv.

–  Att jag har kunnat entusiasmera så många människor med mina böcker och föreläsningar, det är något jag känner en stor tacksamhet över.