Progression – förändring i lärandet

För att kunna se barns progression behöver vi skapa förutsättningar och organisera för den och ge barnen tillgång till material med utrymme  för ett lärande med både bredd och djup. 
Vi behöver också dokumentera för att ge barnen möjlighet till reflektion över sina upplevelser. Men först måste vi börja prata om lärande och vad det innebär. 

Hösten hade passerat och det kändes som att det var längesedan arbetslaget och barngruppen samlades i augusti. Vi kunde se tillbaka på ett halvår där vi verkligen hade hunnit göra mycket tillsammans med barnen. Vi hade varit i skogen, byggt labyrinter, blandat färger och ritat kartor. Författat hemliga meddelanden, format torn i lera, hittat på sångtexter och dansat både disco och balett. Dessutom verkade alla ha haft roligt under tiden. 

Men så i slutet av året kom någon och började ställa frågor om lärande. Kunde vi säga något om vad barnen hade lärt av allt det vi hade gjort? ”Barn lär ju sig hela tiden”, svarade min kollega snabbt och vi andra höll med. Vi fick frågan om hur vi kunde veta det och varför barnen i så fall behövde oss, om de ändå lär sig? Vi hade ingen aning om vad vi skulle svara och plötsligt kändes det som om allt det vi hade gjort inte längre var något värt. Vi som varit så stolta och säkra började plötsligt tvivla på oss själva och det vi höll på med. 

Det är svårt att prata om lärande. Det tyckte jag då och det tycker jag även nu, femton år senare.  Det är till och med så svårt att vi hellre undviker det, trots att det är kärnan i vårt uppdrag. Utan att kunna säga något om lärande kan vi varken planera arbetet eller dra några slutsatser om dess betydelse eller kvalitet. 

För att kunna utföra vårt jobb förutsätts det idag att var och en av oss kan föra en aktiv diskussion om lärande och om vi inte kan det, då är det där vi behöver börja. Vad tänker vi om lärande?  Vad innebär det att lära? Går det att på förhand bestämma vad någon annan ska lära? Kan man urskilja när någon annan lär och vad det är som gör att det sker?
 
Lärande kan enklast beskrivas som förändring, men hur vi ser på denna förändring, vilken utgångspunkt den tar och i vilken riktning den kan tänkas gå, varierar. En kan tänka att lärande handlar om att gå från ”att inte kunna” till ”att kunna”, likt en linjär rörelse i riktning mot ett mer upplyst tillstånd, där man efteråt kan eller vet mer än man kunde innan. Kanske tänker man att det finns en kunskap att upptäcka och pedagogens uppdrag är att tillrättalägga miljön kring barnet för att barnet ska upptäcka den. En annan tänker att förändring hos någon annan inte går att planlägga eller förutsäga, att den inte sker i en specifik riktning eller går från mindre till mer kunnande. Kanske tänker man att lärandet är det som händer under tiden man håller på, oavsett riktning eller slutpunkt. 

Vad man själv betraktar som lärande har betydelse för hur man planerar sitt arbete, vad man tittar och lyssnar efter samt vilka slutsatser man drar kring resultatet. När förskolans yngsta barn exempelvis möter leran för första gången är det relativt enkelt att beskriva barnets före respektive efter och att se förändringen under tiden. Ett barn som först inte alls vill röra vid leran kanske redan efter en stunds iakttagande börjar plocka små bitar av den och stoppa in i ett sugrör. 

”Idag vet vi exempelvis att det varje sekund skapas en miljon kopplingar mellan hjärnceller i en tvåårings hjärna."

Ett annat barn börjar direkt trycka med fingret i leran och upptäcka groparna som bildas. Här kan man helt klart prata om förändring utifrån en tydlig utgångspunkt, första mötet med leran, men utan någon specifik slutpunkt om någon sådan inte formulerats. Pedagogen försöker inte guida barnet mot något mer upplyst, utan låter lärandet ta sig olika vägar och riktningar. Förändringen i exemplet sker i handling och dessutom inom ramen för det som kan kallas ett tillfälle, vilket gör det relativt enkelt för oss att se och dokumentera. Men vad händer med lärandet om tillfället aldrig kommer igen? Om det bara blev en engångshändelse eller om tiden till nästa gång blir så lång att detta första tillfälle fallit i glömska? 

Begreppet progression är hämtat ur det sociokulturella perspektivet på lärande. Progression är latin och betyder ”att skrida fram”. Begreppet beskriver en rörelse och det har betydelse om vi betraktar utveckling som en förväntad rörelse i riktning uppåt eller framåt respektive om vi betraktar utveckling rhizomatiskt, som oförutsägbart och hopväxt med en mängd omgivande processer och därmed svårt att urskilja och avgränsa. Men oavsett utgångspunkten för hur vi väljer att betrakta lärandet kan vi enas om att lärande pågår ständigt och att samspelet med den omkringliggande miljön – människorna, tingen och dokumentationerna man möter – har betydelse. 

Forskning och teoribildning om lärande kopplas idag i allt större utsträckning till neurovetenskap. Idag vet vi exempelvis att det varje sekund skapas en miljon kopplingar mellan hjärnceller i en tvåårings hjärna. Kopplingarna sker oavsett stimulans och påverkan. Kopplingar som görs lämnar ofta avtryck i hjärnan, ungefär som när man trampar upp spår i snön. Upptrampade spår skapar stigar i hjärnan, vilka i sin tur ger barnen rika möjligheter till tankemässiga vägval och strategier.  

Att främja lärande innebär därmed att man som pedagog tar ett stort ansvar för att påverka ”vägnätet” i barnens hjärnor genom att stödja, stimulera och utmana inom läroplanens samtliga områden. Vad händer om en del spår aldrig trampas upp och vad händer om en del spår ofta trampas upp? 

När vi ska söka reda på vad barn lär räcker det inte att vi vet vilket lärande vi själva avser stimulera dem till. Vi kan inte heller lyfta på deras skallben och titta in i deras hjärnor. Vi behöver därför organisera grupper, dagar, innehåll och dokumentation på så vis att vi kan följa barnens utforskande över tid för att få syn på rörelse och förändring i hur de prövar, omprövar, vidareutvecklar strategier såväl på egen hand som tillsammans med andra. 

För att ens kunna leta efter progression måste vi först skapa förutsättningar för progression. Vi behöver organisera så att barnen får tid att hålla på ofta, länge och upprepade gånger. Det ger också oss tid att se. Vi behöver ge barnen tillgång till material där det finns utrymme för lärandet att ta sig många riktningar, både på bredden och djupet. Det ger också oss möjlighet att se. 

Vi behöver dokumentera så att barnen kan återvända och reflektera över vad de varit med om. Det ger också oss underlag för reflektion över det vi gjort tillsammans, vilket i sin tur ligger till grund för vår fortsatta planering.  När det som vi erbjuder barnen kopplas ihop med vad som händer i barnen när de deltar får ”görandet” sitt värde. Då blir det vi gör mer än roliga händelser och vi kan själva värdera vad som varit bra respektive mindre bra.  

Sist men inte minst behöver vi ge barnen en mångfald av språk. Det ger dem inte bara möjlighet att själva uttrycka sig om sitt lärande. Det ger även oss fler berättelser att dra våra slutsatser utifrån. Att påstå något om någon annans lärande kräver stor respekt. Inte ens när jag själv sätter igång barnen i en aktivitet med en specifik avsikt kan jag påstå vare sig att det var just där och då lärandet hos barnen startade eller att det lärande som skedde låg inom ramen för just det jag avsåg.  Men det är inte skäl att avstå. Tvärtom – utan att prata om lärande kan vi varken stötta barnen eller värdera det arbete vi gjort. 

Tips
  • Börja samtala om lärande. Vilka olika perspektiv känner vi till? Vad skiljer dem åt? Vilka perspektiv utgår var och en av oss ifrån när vi förhåller oss till vårt arbete?
  • Börja organisera dagar och veckor för lärande.
  • Iscensätt miljöer för lärande inom alla läroplanens områden.
  • Introducera miljöerna för barnen.
  • Börja dokumentera. Utforma dokumentationerna så att barnen kan använda dem i sina processer.
  • Lägg in frågor om lärande i de kollegiala reflektionerna.

 

Martina Lundström

Martina Lundström

Pedagogista, utvecklingskonsult och författare. Arbetar nationellt med att utveckla förskoleorganisationer och fördjupa kompetensen inom förskolan.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant