Barnens bästa plats?

Barn tillbringar en stor del av sin tid i en miljö där omsorg, lek, lärande och utveckling ses som en helhet. I förskolans dagliga arbete har utemiljön länge varit en betydelsefull del och är det fortfarande. Den tid som barnen tillbringar utomhus sker dock alltmer på den egna gården och i mindre grad i olika naturmiljöer som parker och skogar.

Ser vi bakåt och tar i beaktande förskolans historia och tradition var ute- och naturmiljöer ett viktigt inslag då naturkontakt sågs som betydelsefullt för både utveckling och lärande. Inte minst då barnen samtidigt ansågs få med sig en respekt och ett ansvar för närmiljön, vilket kan jämföras med dagens frågor om miljö och hållbarhet, men som också inbegriper frågor om delaktighet och inflytande.

Nuvarande läroplan framhåller att barnen ska erbjudas en god, tillgänglig miljö så att de inspireras till samspel och utforskande av omvärlden. Detta i mening att stödja barnens utveckling, lärande, lek och kommunikation. Läroplanen anger också att utbildningen ska lägga en grund för förståelsen av vad demokrati är, vilket förutsätter att barnen allt efter förmåga får ta ansvar för egna handlingar och miljön.

Barns rätt till delaktighet och inflytande betyder utifrån läroplanens skrivning att de själva, genom att uttrycka olika behov och intressen, är med och skapar en grund för utformning av miljön och planering av utbildningen. En sådan skrivning ansluter också till konventionen om barnets rättigheter.

Utbildningen ska också ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett ekologiskt och varsamt förhållningssätt till omgivande miljö, natur och samhälle. I nuvarande läroplan finns också en skrivning som behandlar vikten av fysisk aktivitet och vistelse i olika naturmiljöer. Här framgår också en tydlig hälsoaspekt, då utbildningen ska bidra till att ge barnen rörelseglädje för att därigenom utveckla intresset för att vara fysiskt aktiva. Förskolan som en del i utbildningssystemet och med en helhetssyn på barnet utgör därmed en av de viktigaste platserna för barns utveckling och lärande, men också för hälsa.

Under 1970-talet utarbetades tydliga anvisningar för hur förskolegårdar skulle utformas (SOU1972:27). Gården skulle vara rik på vegetation, som träd, häckar och buskar, det skulle finnas plats för kollektiva lekar och aktiviteter men också för vila. Ytan framräknades till 50 kvadratmeter per barn. Under 1980-talet sänktes rekommendationen av antalet kvadratmeter och under 1990-talet försvann de helt och hållet, samtidigt som förskolan under samma tid fördes över från Socialstyrelsen till Utbildningsdepartementet.

"Uteverksamhet tillför olika dimensioner som inte kan uppfyllas inomhus."

Läroplanens innehåll med dess nu tydliga hälsoaspekt speglar hur samhället alltmer kommit att formulera ett intresse för trenden mot ökat stillasittande, övervikt och ohälsa. Idag är till exempel förekomsten av övervikt och fetma hög bland barn mellan sex och nio år. Folkhälsomyndigheten (2019) räknar med att 18 procent av barn i de åldrarna har dessa riskfaktorer som tenderar att öka med ålder, speciellt hos flickor. När det gäller fysisk aktivitet har Folkhälsomyndigheten utarbetat rekommendationer för barn under fem år som ansluter till Världshälsoorganisationens (WHO) riktlinjer. Det innebär att barn i förskolan bör vara fysiskt aktiva varje dag och minst tre timmar med spridning under dagen. Barnen bör inte vara stillasittande i mer än en timme åt gången, med undantag för sovtid.

Boverket, som är en myndighet för samhällsplanering, byggande och boende, publicerade under 2015, utifrån ett uppdrag av regeringen, en konsekvensutredning för vägledning för barns och ungas utemiljö, med särskilt fokus på förskole- och skolgårdar. Vägledningsarbetet syftade till att utöka kunskapen om vad som kännetecknar inspirerande och hälsosamma miljöer, men också till att förtydliga de krav som finns på friytan, nämligen att den ska vara tillräckligt stor och lämplig för lek och utevistelse. Arbetet utmynnade i det som nu är Boverkets allmänna råd (2015:1) om friyta för lek och utevistelse vid fritidshem, förskolor, skolor eller liknande.

I plan- och bygglagen anges att placering och anordnande av friytor för lek och utevistelse bör särskilt beakta friytans storlek. En sådan friyta bör också vara så rymlig att det utan svårighet eller risk för omfattande slitage går att få en varierad terräng och vegetation som också kännetecknas av goda sol- och skuggförhållanden. Samt även god luftkvalitet och en god ljudkvalitet. Med friyta avses i de allmänna råden sådan yta som barn och elever kan använda på egen hand vid sin utevistelse. Även utformning, tillgänglighet, säkerhet samt förutsättningar för att bedriva ändamålsenlig verksamhet beskrivs. Sammanfattningsvis handlar det om att friytan ska kunna användas till lek, rekreation samt fysiska och pedagogiska aktiviteter. Däremot valde Boverket att inte reglera ytans storlek, vilket flera remissinstanser uttryckt önskemål om.

Att ytan har betydelse för barns samspel, leksammanhang, lärande, koncentrationsförmåga och fysisk aktivitet har påvisats i många tidigare studier och i aktuell forskning. Flera studier (t.ex. Grahn, 2007, Mårtensson, 2004) visar att förskolegårdens yta har betydelse för en vidlyftig lek och ökat stegantal, men också för möjligheten till koncentration. Sandberg och Vuorinen (2005) betonar platsers betydelse och framhåller barns möjligheter att skapa egna platser. Sandseter Hansen (2010) visar i sin studie att barns risktagande hör samman med den fysiska ytan och utformning. Får barnen möjlighet att tidigt göra bedömningar i risker och egen förmåga kan det reducera senare kanske allvarligare skaderisker.

I min egen fältstudie av tre olika förskolegårdar (Engdahl, 2014) var fokus i huvudsak på barns möten, delaktighet och inflytande. Mitt resultat visar att det uppstod många olika slags möten och att barnen hade goda möjligheter till delaktighet och i viss mån utövade inflytande. Det gällde både i mötet med andra barn och i mötet med pedagoger. Med inflytande menas här att barnen fick vara med och bestämma i delar över nyttjandet av gården men också i viss mån den fysiska utformningen.

Kartläggning visar att sådant som framför allt gav upphov till delaktighet ute på gården, mellan barnen, handlar om en variationsrikedom avseende topografi och växtlighet, men också tillgång till olika material. Materialen, naturmaterial såväl som leksaker, användes ofta för att bjuda in andra till lek eller till förhandling. Löst och flyttbart material släpades runt och prioriterades av barnen. Genom att bära och släpa runt på material kunde barnen förflytta sig över gården allt efter hur leken utvecklades.

Till detta tillkom tillfälliga material, sådant som framkallas av årstider och väderlek. Vatten, gegga, nedfallande löv eller snö togs i bruk och förvaltades av barnen, ibland väldigt noggrant och väl övervakat. I samband med olika erbjudanden uppstod också ofta långa diskussioner, men som barnen vanligtvis kunde lösa på ett konstruktivt sätt. Barnen såg alltså meningspotential i materialen.

Platser på gården fungerade ungefär på samma sätt. De kunde ha olika mening genom att exempelvis erbjuda aktivitet eller vila eller genom att enbart vara ett ställe för att tanka trygghet. Barnens samverkan och vilja till långtgående förhandlingar om såväl material som plats ger också oss vuxna en tydlig vägvisning i hur man praktiskt kan tillämpa begrepp som delaktighet och demokrati.

Hur ser det då ut runtom på landets förskolegårdar? Är miljöer utformade med tillräckliga friytor för en mer vidlyftig lek vid utevistelse? Som läget ser ut idag är det de facto ingen som vet. Det finns exempelvis ingen myndighet som har en övergripande kunskap gällande förskolegårdars friyta och storlek i olika kommuner. Numer förekommer att förskolor helt saknar egen gård. I storstadskommuner med höga markkostnader förekommer så kallade utsläppsgårdar. Istället för egen gård får barn och pedagoger cirkulera mellan parker och näraliggande lekplatser med statiska lekredskap. Ofta uppstår en svårlöst ekvation gällande logistik och säkerhet.

Ibland uppstår också konkurrenssituationer när det gäller allmänna platser som parker, där barnens lek tenderar att slita på markytan, vilket väckt en del irritation både bland allmänhet och ansvariga för markskötseln. I en relativt ny studie har hälsoforskare (ces.sll.se) studerat rörelsemönster på förskolor i Stockholms innerstad. Resultatet visar, föga förvånansvärt, att barnen rör sig allra minst på de förskolor som saknar gård.

När Skolinspektionen (2012) granskade förskolor konstaterades att många gårdar var förvånansvärt tråkiga och oinspirerande ur lärandesynpunkt. I rapporten framhålls förskolornas ansvar om ett medvetet arbete när det gäller utformningen av den fysiska miljön. Pedagogisk utformning av miljöer kan inte stanna innanför förskolans väggar. Den måste också praktiseras ute på gården. Samtidigt bör pedagogerna få rimliga förutsättningar att genomföra det arbete som åvilar dem. Skillnaden och innehållet mellan inne- och uteaktiviteter är viktig att synliggöra. Uteverksamhet tillför olika dimensioner som inte kan uppfyllas inomhus.

I utformningen måste också barnens röster och val vägas in. Genom samverkan mellan barn och vuxna blir barnen delaktiga i den fysiska miljön och kan också utöva inflytande över hur den formas. Då kan gården bli den där spännande, utmanande, lärande och hälsosamma miljön och samtidigt bli barnens val och bästa plats. 

Referenser

Barnkonventionen (kort version). Unicef.se

Boverkets allmänna råd (2015) om friyta för lek och utevistelse vid fritidshem, förskolor eller liknande verksamhet. boverket.se (hämtad 200223).

ces.sll.se/aktuellt/faktablad-det-far-forskolebarn-att-rora-pa-sig-mer/  (ingen ändring i denna) 

Engdahl, K. (2014) Förskolegården en pedagogisk miljö för barns möten, delaktighet och inflytande (doktorsavhandling). Umeå: Umeå universitet.

Folkhälsoguiden, Region Stockholm (2020) Ger fysisk aktivitet och utomhustid i förskolan mindre sjukfrånvaro? (Hämtad 200225) Folkhälsoguiden.se.

Folkhälsomyndigheten (2019) Förekomst av övervikt och fetma (hämtad 200223).

Grahn, P. (2007) Barnet och naturen. I: Dahlgren, L., Sjölander, S., Strid, J.P, Szczpansky, A. Utomhuspedagogik som kunskapskälla. Närmiljö blir lärmiljö. S 55-104 Lund: Studentlitteratur.

Mårtensson, F. (2004) Landskapet i leken. En studie av utomhuslek på förskolegården (doktorsavhandling). Alnarp: Sveriges Lantbruksuniversitet.

Sandberg, A., & Vuorinen, T. (2008) Barndomens lekmiljöer – förr och nu. I: Sandberg A.(red.) Miljöer för lek, lärande och samspel, s 13–36: Lund: Studentlitteratur.

Sandseter Hansen, E.B. (2010). Scarfunny. A qualitative study of risky play among preschoolchildren (doktorsavhandling). Norweigan University of Science and Technology: Trondheim.

Skolinspektionen. (2012) Förskola, före skola-lärande och bärande. Kvalitetsgranskningsrapport om förskolans arbete med det förstärkta uppdraget. Skolinspektionens rapport 2012:7.

SOU. 1972:27 Förskolan del 2. Betänkande avgivit av 1968 års barnstugeutredning. Stockholm: Socialdepartementet.

 

Karin Engdahl

Karin Engdahl

Fil dr i pedagogiskt arbete.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant

Vi hittar dessvärre ingen aktiv prenumeration kopplad till uppgifterna du angivit

Om du redan är prenumerant

Har du en prenumeration på Förskoletidningen men lyckas inte logga in? Då kan någon av de två nedan förslagen hjälpa dig med detta.

  • Har du inget digitalt konto ännu? Då skapar du enkelt upp ett konto kopplat till din prenumeration för att kunna logga in och läsa alla artiklar.

Skapa ditt digitala konto

Vill du bli prenumerant?

Förskoletidningen ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant