Liten gård kräver stor fantasi

Rörelse och lek är avgörande för barns välmående och utveckling. Ändå har många förskolor små gårdar som begränsar aktiviteten. Hur gör man för att utnyttja sin lilla gård så bra som möjligt? Går det att kompensera en dålig utemiljö?

En sandlåda, ett bord, kanske ett lekhus i plast. Ett utrymme stort nog att äta mellis på men inte för att springa eller upptäcka. En liten gård är verklighet för många förskolor i städerna. Hur påverkar det barnens fysiska aktivitet, hälsa och mående?

– Miljön styr vårt beteende, konstaterar Daniel Berglind som forskar om rörelse och hälsa vid Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin vid Region Stockholm.

I en forskningsstudie har centret mätt fysisk aktivitet på 27 förskolor på Södermalm. Där fick 420 barn och 120 pedagoger bära rörelsemätare under en vecka. Resultaten var inte helt oväntade.

– Ju större gård desto mer rörelse, konstaterar Daniel Berglind. Vi kunde också se att barnen rörde sig dubbelt så mycket när de var utomhus jämfört med när de var inomhus samt att barnen var mest aktiva i förskolor som hade någon form av policy för fysisk aktivitet.

Ytterligare intressanta rön var att de barn som rörde sig mest också hade lägst sjukfrånvaro. För att säkerställa sambandet gör forskarteamet ännu en studie som berör 4000 barn och 700 pedagoger i 120 förskolor runt om i Stockholm. Resultaten förväntas att presenteras i slutet av 2021 och Daniel Berglind väntar med spänning.

– Om sambandet mellan fysisk aktivitet och sjukfrånvaro stämmer finns det otroligt stora samhällsvinster att hämta. Vår forskning kan komma att påverka både hur vi ser på de fysiska utrymmena för barn och förskolornas pedagogiska upplägg.

Inspirerad av Daniel Berglinds forskning har Stockholms stad gett sina kommunala förskolor i uppdrag att utforma en rörelsepolicy. Något han är positiv till.

– Det bästa hade naturligtvis varit om alla förskolor hade fått större gårdar. Men yta är dyrt och en rörelsepolicy är något som alla förskolor kan införa här och nu utan omkostnader.

Daniel Berglinds förslag på rörelsepolicy är att barnen garanteras tre timmars utomhusvistelse där fri lek, organiserade lekar eller utflykter varvas, samt att föräldrarna involveras genom att exempelvis uppmuntras till aktiva transporter till och från förskolan. Skolborgarrådet i Stockholm Isabel Smedberg-Palmqvist har dock valt att inte sätta upp några regler för hur en policy ska se ut utan vill att varje förskola ska utforma dem efter sina egna förutsättningar och intresse. Hon har precis besökt Kastanjebackens förskola i Vasastan och är imponerad över pedagogernas förmåga att hitta strategier för rörelse.

– Det var rörelsestationer där barnen fick springa, hoppa i rockringar och balansera, berättar hon och förklarar att policyn innebär att förskolorna ska ha en plan för sitt arbete med rörelse och sätta upp mål som förslagsvis följs upp varje vecka.

– Ju mindre yta, desto mer kreativ får man vara, säger hon och konstaterar att förutsättningarna när det gäller yta ser väldigt olika ut beroende på om förskolan ligger i innerstaden eller i ytterområdena. Rörelsepolicyn blir ett sätt att kompensera så att förskolorna blir mer likvärdiga.

– Inomhus eller utomhus, barnen kan röra sig var som helst. Storleken på ytan är inte det viktiga utan vilka strategier man har för att utnyttja den och att uppmuntra till rörelseglädje!

"Stor friyta är det absolut viktigaste när det gäller barns utveckling, hälsa och lärande."

Emma Crawley är skolgårdsinspiratör och hjälper kommuner med utformningen av förskole- och skolgårdar. Hon tycker att det är lovvärt med en rörelsepolicy men menar att det inte går att kompensera för liten yta med policyer eller strategier.

– Stor friyta är det absolut viktigaste när det gäller barns utveckling, hälsa och lärande. Det finns mycket forskning som visar på det. Trots det är många förskolegårdar oerhört torftiga, det går inte att kompensera med lite fix och trix. Oftast finns ingenting som leken kan ta fatt i eller utrymme för barnen att få upp farten. Ingenting som stimulerar till egen aktivitet och samspel.

Därför tycker hon att första steget för en förskola som vill förbättra sin utemiljö är att undersöka möjligheten att utöka sin friyta. Går det att flytta staket längre ut? Eller är det möjligt att öppna upp avgränsade delar inom gården? Nästa steg är att se till att det finns löst material som exempelvis pinnar, sand och vatten.

– Det lösa materialet ska helst vara okodat, inte förutbestämt vad det ska användas till. Men det kan också vara sådant som plockas fram för skapande aktiviteter som lera, färger, luppar, spadar och spannar, förklarar Emma Crawley.

Även vegetationen – buskar, träd, odlingar – är nödvändig för att barnen ska skapa relation till naturen och utveckla sin motorik. En bra gård har enligt Emma Crawley varierad terräng med stock och sten där barnen kan leka, hoppa och öva balans. Där det finns både sol och skugga och där barnen kan dra sig undan och få möjlighet till reträtt.

– Det går inte att frikoppla rörelsen från utveckling. Barn har en inneboende drivkraft att röra sig som inte är beroende av krav och instruktioner från vuxna, säger hon.

Hon konstaterar att en svårighet för pedagoger och fastighetsägare i utformningen av utemiljön är att säkerhetsnormen alltsedan nittiotalet överskuggat barns möjlighet till hälsa och utveckling.

– Pedagogerna har på så sätt tappat en del av sin yrkesidentitet, säger hon och menar att istället för att automatiskt plocka bort allt som är ”farligt” på gården behöver pedagoger och fastighetsägarna tillsammans göra en balanserad riskbedömning.

– Barn kan också bedöma vissa risker själva och måste få möjlighet att utveckla den förmågan.

Enligt Emma Crawley går små förskolegårdar stick i stäv med barnkonventionens syn på barns rättigheter till lek, utveckling och lärande och hon tycker att det borde finnas lagkrav på minimiyta för förskolan, något som inte finns idag.

– Lagstiftningen är både tydlig och otydlig, förklarar Ulrika Åkerlund som är landskapsarkitekt på Boverket.

I plan- och bygglagen finns ett ”ska-krav” att det på tomten eller i närheten av den ska finnas en tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse. I ett tillägg till lagen tog Boverket 2015 fram allmänna råd för hur lagen ska tolkas. I dessa står det bland annat att friytan bör finnas i direkt anslutning till förskolan. Det går alltså inte som tidigare att hänvisa till en intilliggande park.

– Det har visat sig att närheten till en egen gård är viktig. Så fort en grupp går iväg och ställer sig på led blir leken vuxenstyrd, säger Ulrika Åkerlund.

I likhet med Emma Crawley tycker hon att det borde finnas tydligare regler för hur utemiljön på förskolor ska utformas. Både i Skolverkets styrdokument och från kommuner. Hon ger exempel på Malmö kommun som godkänner 25 kvadratmeter som allra minst när det gäller friyta per barn i förskolan i innerstadsområdena och jämför med Stockholm som inte har några riktlinjer och där verkligheten för många förskolor är någonstans mellan tre och fyra kvadratmeter per barn.

– Barn tillbringar otroligt mycket tid i förskolan och det handlar om att skapa en bra livsmiljö för dem. Alla kommuner har exempelvis en parkeringsnorm som det inte tummas på.

Till syvende och sist handlar det om olika motstående intressen som måste samsas, menar hon.

– Men även med det i åtanke måste vi ställa oss frågan: Är det här verkligen det bästa vi kan för våra barn? 

blommor

Maxa lilla gården
  • Går det att göra gården större? Finns det intilliggande mark som kan tas i anspråk? Går det att flytta ut staket eller ta bort staket som delar av gården, så att barnen får möjlighet att få upp farten eller kan upptäcka?
  • Tillför vegetation – buskar, träd och växter om det går. På de flesta gårdar är det möjligt att ha upphöjda odlingar. Plantera både perenna och ettåriga växter. Jordärtskockan Diana ger gula blommor och knölarna kan skördas mitt i vintern. Det är viktigt att gården förändras över året och följer årstider.
  • Variera terrängen. Stockar och stenar är bra alternativ och vegetation kan erbjuda möjlighet till gömställen. Ta gärna hjälp av en permakulturdesigner för att skapa en naturligt rik och varierad miljö med utgångspunkt från barnens behov och de lokala förutsättningarna.
  • Ha en öppen dialog med fastighetsägaren. Fastna inte i reglerna för lekutrustning utan gör en rimlig riskbedömning tillsammans.
  • Finns det möjlighet att hålla djur, till exempel hönor? På besök i Perth Australien (2016) hade flera förskolor djur, vanligtvis hönor eller ankor men även grisar. Det upplevde de som den rikaste tillgången för att barnen skulle utveckla empati och förståelse för andra levande varelser.
  • Tillför löst material som man kan bygga konstruera och fantisera med – pinnar, brädor, skrot, sand, jord och vatten. Det kan också vara material för skapande som färger, stafflier, bord, böcker, asfaltskritor, byggklossar, tyger, luppar, spadar eller spannar. 

Tips från Emma Crawley.

Carina Haglind Ahnstedt

Carina Haglind Ahnstedt

Frilansjournalist.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant