Från fönstret i mitt arbetsrum ser jag små förskolebarn i gula västar. De går släpigt två och två i ett tåg med sina fröknar. Under västarna har de moderna kläder i årets mode. Under alla kläderna är det små barnkroppar. Kroppar med samma organsystem som små stenåldersbarn hade på sin tid. Ingen skillnad fysiskt, och ändå så stor skillnad.

Små barn har oftast en stark drivkraft att vara rörliga för att träna upp sin motoriska förmåga. De hade det då, och de har det nu. Denna drivkraft är livsavgörande för den fortsatta motoriska utvecklingen. De stenåldersbarn som inte övade och tränade upp sin motorik blev inte våra förfäder.

Barn har också en naturlig drivkraft att öva rörelser och utmana sig själva och de har också en förmåga att härma rörelser. Det är alltså mycket viktigt att barnen har någon att härma och här uppstår problem. Vem ska de härma? Är vuxna goda förebilder som går att härma? Är andra barn goda förebilder? Vem ska de lära sig nya rörelser av? Hur ska barn lära in rätt rörelser och inte automatisera felaktiga rörelser? Vem ska korrigera deras rörelser om de är felaktiga? Här behöver vuxna vara förebilder och leka, hoppa och springa med barnen.

Den motoriska inlärningen är en nödvändig grund för fysisk aktivitet. Även om motorisk utveckling och inlärning pågår hela livet är den tidiga barndomen den absolut viktigaste perioden för den basala motoriska förmågan och att den tränas här är nödvändigt för fortsatt fysisk aktivitet i tonåren och vidare in i vuxenlivet.

Aktiva barn utvecklar en robustare kropp än de som ofta är i vila och de utvecklar också en härdighet med engagemang och ser utmaningar som en norm. De bryr sig inte om ifall de får tillfälliga törnar när de är fysiskt aktiva, om de blir andfådda eller får efterföljande träningsvärk. De fokuserar inte på de negativa aspekterna av fysisk aktivitet utan ser det positiva och roliga i att röra sig. De får oftast också en bra motorisk förmåga och kan utföra många olika rörelser med kontroll. En hög motorisk skicklighet har visat sig vara associerat med hälsa och välbefinnande. Grundmotoriken är också en viktig skyddande faktor när det inträffar oönskade problem som stroke och hjärtinfarkt i vuxenlivet. Outvecklad motorik från barndomen har däremot visat sig vara en stark barriär för att senare i livet kunna delta i fysiska aktiviteter och det kan också ge olika problem i rörelseorganen.

Motorisk inlärning kan ske i olika sammanhang, antingen när individen helt omedvetet lär sig eller när lärandet sker medvetet och systematiskt under överinseende av vuxna. En god motorisk förmåga ger barnen möjlighet att interagera och upptäcka sin omgivning. Förmågan är också en förutsättning för att kunna vara fysiskt aktiv.

Barn har idag en allt sämre motorisk förmåga och gruppen som har motoriska brister växer. I Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer för fysisk aktivitet för barn fokuseras det på antalet aktiva minuter mer än på vad som görs och med vilken motorisk kvalitet det utförs. Detta kan leda till att kvaliteten på rörelserna åsidosätts och felinlärning sker.

Under förskoletiden automatiseras många basala rörelser. När barnet övar och upprepar rörelser om och om igen sker en automatisering och man kan på så sätt säga att de lär rörelsen för livet.

Automatiseringen är i grunden något positivt eftersom hjärnans kapacitet kan riktas mot annat än att fokusera på att utföra rörelsen. Man kan tänka, sjunga eller prata samtidigt som man rör sig. Automatiseringen är en förutsättning för att vi ska kunna njuta av rörelser – känna rörelseglädje. Automatisering kan dock vara negativt i de fall då felaktiga rörelsemönster lärts in. De är mycket svåra att korrigera.

Med fysisk aktivitet menas all rörelse som produceras av skelettmuskulaturen och som resulterar i en tydligt märkbar ökning i energiomsättningen. Effekterna av den fysiska aktiviteten beror på hur ansträngande aktiviteten är, hur länge den pågår och hur ofta man gör den.

Förskolebarns fysiska aktivitet förekommer främst i två sammanhang – i hemmet och i förskolan. För att inlärning av nya rörelser ska kunna ske krävs att omgivningen inger trygghet, men också att det skapas utmaningar. Många föräldrar känner oro och ängslan angående hur säker omgivningen är. Även i förskolan är ängslan stor och sammantaget är många vuxna oroliga för att barn ska skada sig och barnens frihet inskränks därför alltmer. En trygghetsjakt pågår som gör att man för säkerhets skull ibland också förbjuder det som ännu inte har hunnit bli farligt men som kan tänkas bli det, till exempel trädklättring, pulkaåkning och snöbollskastning.

Men när det gäller rörelseinlärning är det ofrånkomligt att barn som lär sig nya rörelser slår sig. Jämfört med tidigare generationer barn spenderar dagens barn dessutom mindre tid med att leka utomhus där det är lättare att vara rörlig. Vuxnas oro är förståelig, men barns fysiska frihet begränsas och det har stora effekter på den motoriska förmågan.

Förskolans kompensatoriska uppdrag, det vill säga att jämna ut olikheter i barns uppväxtförhållanden, gäller även möjligheten att öva den motoriska förmågan och utöva fysisk aktivitet. Men i studier som genomförts i förskolan i andra länder har inga kompensatoriska förändringar kunnat påvisas när det gällde stillasittande respektive fysiskt aktiv tid i förskolan. Största delen av tiden i förskolan, 85 procent, ägnades åt lågintensiva eller helt stillasittande aktiviteter och endast 2,6 procent av tiden ägnades åt fysisk aktivitet med medel till hög intensitet. Om man räknar med att ett barn är cirka 30 timmar i förskolan per vecka skulle detta innebära att 25 timmar används till stillasittande aktiviteter, fyra timmar är vila och mindre än en timme per vecka spenderas på aktiviteter på medel till hög intensitet. WHO rekommenderar minst en timme per dag.

Barn har också visat sig vara mindre aktiva under vardagarna i förskolan än vad de är under helgdagarna i hemmiljön. Föräldrar till barn tror dock att barnen är fysiskt aktiva i hög grad i förskolan och anstränger därför sig mindre för att vara fysiskt aktiva med barnen i hemmiljön vilket minskar den aktiva helgtiden. Detta innebär att barnen hamnar mellan stolarna, då förskolan respektive föräldrarna tror att barnen är aktiva i den andra miljön och tänker att rörelse blir mindre viktigt i den egna miljön.

Idag är kunskapen om motorisk förmåga och fysisk aktivitet bland svenska förskolebarn bristfällig och det krävs mer forskning. Pedagoger i förskolan har ofta inte tillräcklig utbildning i rörelse och kan därför inte korrigera när barnen gör fel. Felaktiga rörelser som automatiserats är mycket svåra att ändra. Därför behöver vi sätta fokus på de yngre barnens fysiska aktivitetsvanor och deras motoriska kompetens, men också på förskolans roll när det gäller att utjämna sociala skillnader i fysisk aktivitet och motorik.