Regnet gör ett tillfälligt avbrott. Taket över uteplatsen blåste sönder i en av sommarens stormar så solen gassar över hörnsoffan. Maria Nilsson Thore serverar kaffe ur en grön emaljerad kanna på en grön emaljerad bricka.

Allt i huset, på en skogstomt strax söder om Stockholm, är pyssligt och pastelligt, mjukt och ombonat. Det är humor och lite knasigt. Precis som i hennes barnböcker. Taxen Tics skäller ett par gånger och lägger sig till rätta bland kuddarna. När familjen skaffade Tics sa alla att nu blir det ju en bok, men Maria Nilsson Thore var bestämd. Nej nej nej, hon tänkte inte göra en bok om en hund.

– Men efter några månader satt jag där ändå i köket och tecknade av honom.

Den gången blev det boken En egen flock, om en tax och en pudel. För det är så hon gör, sitter med skissboken hela tiden, ritar fritt vad som faller på, olika karaktärer, djur, växter, grejer. De gamla skissböckerna ligger i travar i bokhyllan. Ibland bläddrar hon igenom dem och då kan det dyka upp en figur  som får nytt liv.

En dag hade hon ritat en hamster. För att hon just då var lite fixerad av solrosfrön. Maria Nilsson Thore försvinner in i huset och kommer ut med ett par stora solrosfrön i trä som hon täljt.

– I boken Livet på en pinne har jag en tapet med solrosfrön, det var så det började. Sedan fick jag en idé om att skriva om en karaktär som var lite vild och då behövde jag någon som gillade solrosfrön.

Resultatet blev Chinos tjocka kinder, som nu har blivit belönad med Förskolebarnens litteraturpris.

– Jag är jätteglad, barnen är så klart den bästa juryn. Priser är viktiga men de flesta styrs ju av vuxna, så det är roligt att det finns ett pris där det är barnen som väljer, säger hon.

Chino är en pigg hamstertjej. Hon är jättegenerös och en jättebra lekperson men hela tiden mycket snabbare än alla andra i hamsterburen och får alltid sina idéer först. Det blir svårt för de andra att få plats men också svårt att inte haka på hennes upptåg.

– Hon är bäst, roligast, gladast, modigast, snabbast – det är inte lätt för en liten person att förvalta den talangen, säger Maria Nilsson Thore och fortsätter:

– Att lyssna in andra, dela med sig, tänka efter och visa hänsyn – de stillsamma egenskaperna – det är verkligen något som vissa kan behöva kämpa med för att lära sig. Många barnböcker handlar om de blyga som inte syns så mycket. Det är superviktigt att de får vara huvudpersoner och jag har omfamnat dem också, men man får inte glömma bort de frejdiga barnen.

Bokstunden i sig är också en plats som ofta passar de lugna och tysta barnen bra, poängterar Maria Nilsson Thore. Där i den lugna stunden kan det vara skönt för de som är sprattliga att också få känna igen sig.

Efter studierna i grafisk form och illustration på Konstfack var Maria Nilsson Thore helt inne på att bli illustratör. Hon började med att visa upp sitt examensarbete, en vuxenseriebok, på olika förlag och det blev starten. Småjobben i början blev fler och större.

– Efter hand fick jag mer och mer kontakt med barnboksförlagen. Jag trivdes med det. Där är illustratören en viktig röst och man tas på allvar, säger hon.

”Det är roligt att det finns ett pris där barnen väljer.”

I samband med att hon fick sitt första barn 2004 kom första boken där hon även skrivit texten, Molly och molnet.

– De tre barnen kom med två års mellanrum så det blev en ganska lång period av småbarn. Jag minns att jag stod upp och ammade samtidigt som jag ritade, berättar Maria Nilsson Thore och ler åt minnet.

Även om hon fortsatt att illustrera åt andra författare har de egna böckerna blivit fler och fler under åren. Men att också skriva berättelsen har bitvis varit en utmaning.

– Bilden är mitt språk, det är där jag får ur mig det som jag vill berätta. Men orden … Ibland får jag fundera. Kan man säga ”gå snabbt” på något annat sätt?

Numer skriver hon gärna. Men hon börjar alltid med bilderna och bildberättelsen, texten kommer först på slutet. På arbetsbordet, centralt placerat i anslutning till köket, ligger stora akvarellblad, till hälften påbörjade. Det är en ny bok i Alla tre-serien om de tre små barnen i förskolan Ärtan som håller på att ta form under penslarna. Den fjortonde i raden.

– I början kändes det som en mardröm att rita samma karaktärer flera gånger men jag insåg snart att det är otroligt roligt att göra serier. Det är precis som romanförfattarna säger – karaktärerna skriver historien, säger hon.

Maria Nilsson Thore är känd för stora, detaljerade bilder som fyller hela uppslaget. I Alla tre-böckerna har hon en annan strategi. Barnen har samma kläder i alla böcker och bilderna är enkla med mycket vitt runt om.

– Jag jobbar mer med minerna och samspelet mellan de tre knasbollarna. Jag tror att det är det avskalade som gör det så lustfyllt. När jag kommer på vad det ska handla om – klä på sig, gå på utflykt, sluta med napp – då känner jag på en gång: Nu kommer det här att hända!

Maria Nilsson Thores andra böcker präglas ofta av fantasi och mystik. Genom bilderna och val av ämne finns det mycket att tänka på och prata om. Alla tre-böckerna fokuserar helt på barnens vardag, som hon gillar att ”rota runt i och skapa lite drama i”.

– När man pratar om det som händer i Alla tre, dagliga utmaningar eller händelser som de flesta kanske varit med om, så öppnar det upp för samtal om barnens vardagsliv. Det blir barnen som vet bättre än de vuxna och kan berätta om hur det är i deras verklighet, i deras förskola, säger hon.

Det händer att hon får arga mejl för att hon kallar förskollärarna för fröken. Hon säger att hon har all respekt för att titlar har betydelse för ett yrkes status såväl som löneutveckling. Men hennes val är väl övervägt, säger hon och förklarar:

– I samtal med ett litet barn använder man inte så ofta de korrekta yrkestitlarna, man säger ju sopgubbe till exempel. Och när det gäller de som arbetar i förskolan säger man ju oftast namnet på personerna.

Men Maria Nilsson Thore har valt bort att använda namn på de vuxna.

– Det är inte de som är i fokus, man ser bara deras ben men aldrig personerna, och därför har de heller inga namn. Och det svårt att skriva förskollärare eller förskolepedagog i en enkel text.

Betydligt oftare får hon positiva reaktioner och tacksamma mejl. Förskolor hör av sig och berättar om att de ska eller har arbetat med någon av hennes böcker. De kommer med frågor och skickar bilder på barnens arbete. Bokens ursprungliga tema växer från att handla om längtan till att beröra vänskap, naturen, matematik och att vara snäll mot den som är liten.

– Det är helt otroligt, många förskolor är så ambitiösa!

Maria Nilsson Thore ser sig inte som någon läsambassadör men så klart oroas hon också över att barn och unga läser i allt mindre utsträckning. Själv har hon högläst för sina tre barn ”väldigt, väldigt länge”.

– Jag tror ett av problemen är att det kan bli så tvära kast när barnen går från förskolan till skolan. Från att läsningen är en gemensam, mysig stund med samtal, reflektion och kroppskontakt går det ganska snabbt till att det blir prestation och krav som ofta står mot något annat – för att få det och det måste du läsa si och så.

– Vi vuxna får inte sluta att högläsa även om barnen vill läsa själva – häng kvar vid det som ingår i läsningen som inte bara är boken.

”Att Chinos tjocka kinder var bäst bland förskolegrupperna var det ingen tvekan om. En rolig och tokig hamster som ständigt söker uppmärksamhet” löd en del av juyrns motivering.

Prev

Next