Lekrum, vilrum, målarrum. Nyfikna barn visar runt och pekar på sina namn på facken. Namnen som är skrivna med både svenska och arabiska bokstäver. Här i förskolan Blåkulla utanför Laholm jobbar Kholoud Al Msouti sedan i somras som förskollärare. Innan dess, när hon gick snabbspåret för lärare, praktiserade hon på avdelningen. Att hon känner sig väl hemma märks både på henne och barnen. Asuad, ahmar, azrak rabblar de och vill visa att de har lärt sig vad färgerna heter på arabiska. I gengäld har de lärt Kholoud en massa svenska ord.

– Barnen är mina bästa lärare, skrattar hon och berättar att hon numera förstår det mesta i konversationen med barnen. Ibland får hon ropa på en kollega som kan översätta till engelska, men målet är att bara prata svenska.

Via tolk berättar Kholoud Al Msouti att hon trots språkförbistringar på många sätt känner sig mer hemtam med den svenska förskolemodellen än vad hon gjorde under de åtta år hon jobbade inom förskolan i Syrien. Först som pedagog och de senaste åren som förskolechef.

– Arbetssättet i Sverige – med leken som ett medel för lärande – stämmer bättre överens med mina studier. När jag började studera vid universitetet i Damaskus för drygt tio år sedan var förskoleutbildningen helt ny och innehöll mycket barnpsykologi och pedagogik. Vi läste Montessori, Piaget och Freud. Men praktiken låg efter. Ute på förskolorna användes inte teorierna.

Istället är förskolan i Syrien, med barn mellan tre och fem år, mer organiserad som en grundskola. Barnen sitter i vanliga klassrum uppdelade efter åldrar med schemalagda lektioner i skolämnen som matematik, arabiska och engelska. Klasserna är på runt 20 elever med en undervisande lärare i varje klass, även för de yngsta.

– Barnen är vana vid att jobba på det sättet så det fungerar förvånansvärt bra, konstaterar Kholoud Al Msouti. Om det blir problem kan man också få en hjälplärare i klassrummet.

"I Syrien lärde sig barnen genom att vi lade det rätta svaret i deras mun. Här får barnen utforska svaren själva. Det ger mer i längden."

Efter avslutad förskola när barnen är fem år förväntas de kunna räkna plus och minus upp till 20 samt att läsa och skriva på såväl arabiska som engelska, vilket också innefattar två olika alfabet. Kunskaper som underlättar när barnen ska börja i vanliga skolan, men Kholoud Al Msouti konstaterar att de missar mycket annat.

– Barnen i förskolan här i Sverige är självständiga på ett helt annat sätt. De klär av sig, klär på sig, lägger undan sina saker, dukar, äter själva och kan på egen hand sätta sig och pyssla eller rita.

Hon berättar att hon till en början blev chockad över att en fyraåring fick sitta själv med en sax och ta ansvaret.

– Men det går ju bra. Barnen här är jätteduktiga på motorik som också uppmuntras mycket av pedagogerna.

I botten handlar det om kunskapssyn menar Kholoud Al Msouti och återkommer ofta till hur viktigt hon ser på lek och nyfikenhet som medel för att lära.

– I Syrien lärde sig barnen genom att vi lade det rätta svaret i deras mun. Här får barnen utforska svaren själva. Det ger mer i längden.

Å andra sidan, undrar hon, varför är man i Sverige så rädd för att lära barnen läsa och skriva i förskolan?

– Varför inte använda all den motorik som barnen har lärt sig till att sätta en penna i deras hand och lära dem bokstäver? Om jag fick ändra på något så skulle jag vilja att vi ägnade en timma om dagen till att skriva. Det klarar barnen fint.

Även om Kholoud Al Msouti på många sätt känner sig hemma i Laholm är längtan tillbaka till Damaskus stor. Kvar är hennes föräldrar, hennes bror och många vänner. Men hon längtar inte bara efter det sociala utan också till pulsen, gatorna och till doften av jasmin som på våren känns över hela staden.

– Jag hade ett bra liv där, vi var lyckligt lottade. Min pappa är affärsman, min mamma lärare och min moster rektor. De har alla uppmuntrat mig till att utbilda mig och jag hade ett bra jobb. Vi tvekade mycket inför att lämna Syrien. Vi visste ju så lite hur saker skulle utveckla sig. Vart skulle vi fly? Vilken väg skulle vi ta? Skulle vi komma fram? Allt var fyllt av risker.

Att hennes äldste son snart skulle fylla 18 år skyndade på beslutet. Dels av rädsla för att han måste göra militärtjänst, dels för att han efter det inte kunde komma ifråga för anhöriginvandring.

– Min man åkte först. Han kom till en förläggning i Karlskrona och ett år senare kunde vi andra följa efter. Sedan hamnade vi i Laholm, vi har vänner här, mest syriska, och bor i ett hus på landet. Livet här är på många sätt annorlunda men framförallt är det lugnt och tryggt. Här finns en bra framtid för mina barn.

Redan efter ett halvår i Sverige fick Kholoud Al Msouti möjlighet att gå snabbspåret för lärare. Utbildningen var både på arabiska och svenska och gav henne chansen att snabbt återanknyta till sitt yrke.

– Vi lärde oss om lagstiftning, förhållningssätt och om läroplanen. Det var bra. Framförallt praktiken som gjorde att vi fick komma ut i samhället.

Nu jobbar hon heltid i förskolan i Laholm inom ramen för extratjänst, via medel från arbetsförmedlingen, och läser Sfi en kväll i veckan. När hon har förbättrat sin svenska vill hon studera vidare.

– I Syrien gjorde jag mitt examensarbete om autism, jag skulle gärna vilja läsa mer barnpsykologi och utveckla mina kunskaper om barn med speciella behov.

I förskolan i Laholm har de flesta barnen svenska som modersmål och på frågan om hon så småningom vill söka sig till områden med fler arabisktalande barn vill Kholoud Al Msouti fundera lite.

– För mig står barnen, pedagogiken och psykologin i centrum. Jag har inte tänkt på att använda mina språkkunskaper på det sättet. För mig är det svenska språket viktigast. Men kanske i framtiden. Vi får se. Finns det plats för mig i Laholm stannar jag nog här.