När hösten kommer börjar min mer lågintensiva odlingstid. I fuktig klar luft skördar jag de sista bönorna och tomaterna, planterar vinterkålen och trycker ner vårens lökar i den kalla jorden. Men det viktigaste jobb jag har under hösten är att förbereda jorden inför våren. Jag gräver ner kompost och rester från äppelskörden djupt ner i jorden. Barnen hjälper mig att samla ihop löv i stora högar som vi lägger över grönkål och tomma odlingsbäddar. Gräsklipp blandas med jord så att den ska bli sprängfylld av energi och näring. Det är lätt att tänka att odlingssäsongen är över när hösten kommer, att det bara är att vänta på våren, men det är nu tid för det viktiga jobbet med att skapa en så näringsrik och mullrik jord som möjligt inför vårens sådd. Det är nu vi lägger grunden. Det är nu förutsättningarna för allt liv skapas.

Jag tänker ofta på att min odling är som klimat- arbetet. Det behöver pågå hela tiden. Varje steg är viktigt. Alla åldrar, alla tidpunkter, alla roller i samhället är centrala för att vi ska klara oss något sånär i mänsklighetens största och svåraste kris någonsin. När vi tar in allvaret och krisens magnitud är det lätt att känna sig förlamad som pedagog eller som förälder. Hur ska jag kunna prata med barnen om det här? Hur ska jag kunna bemöta deras frågor och känslor utan att ljuga och säga att allt kommer lösa sig? Hur ska jag kunna hjälpa dem från att känna sig rädda och maktlösa? Och ska jag ens prata med barnen om det här – det är ju varken deras fel eller deras ansvar att ställa saker till rätta.

Förskolans roll i samhället är som höstodlingen. Det är allt det där som sker i barnens första år som skapar grunden till livet, förutsättningarna för hur och vad som kommer växa vidare. De barn som tassar runt i strumplästen där i förskolan kommer växa upp i en värld som är väldigt annorlunda från den som vi som är vuxna nu har vuxit upp i. Det är absolut nödvändigt att de blir flexibla, solidariska och inkluderande individer som klarar av utmanande samarbeten och värnar om naturen som om det hängde på liv eller död. Dessa barn kommer både behöva hantera samhällskriser och arbeta aktivt med att minska risken för kriser. Det har visat sig att de individer som har en stor trygg grupp runt sig och samarbetar med andra mot meningsfulla mål klarar kriser bäst. Samma gäller för att kunna påverka i klimatfrågan. Ensamma är vi svaga och till och med lite dumma. Vi behöver vara tillsammans.

”Förtroende byggs upp genom att vara ärlig men inte ge mer information än vad barnet kan förstå och hantera.”

Så när förskolans läroplan ställer höga krav på att få in hållbar utveckling i den dagliga verksamheten önskar jag att man ser det i ett bredare perspektiv. Vi behöver lyfta blicken, se bortom de små enskilda miljöhandlingarna och fråga oss vad vi skickar med barnen i deras framtida kamp för hållbarheten. Mycket av detta arbetar förskolan redan med. Aktiviteter som väcker nyfikenhet kring naturen, övar upp samarbetsförmågor och skapar en förståelse för allas lika värde hör till vardagen.

Den jord som ska ge näring till framtidens överlevare och miljövänner behöver vara sprängfylld av respekt för och positiva upplevelser av naturen. Ju mer barnen lär sig att de är en del av naturen, beroende av den och dess skyddare, desto mer självklart kommer det bli för dem att engagera sig i klimatfrågan. Forskningen visar dessutom på en rad positiva effekter av att låta barn ta del av naturen i större utsträckning. Barn klarar räkneuppgifter bättre, är mindre arga, har mer energi och visar fler prosociala beteenden, som att hjälpa sina kompisar, ta kontakt, säga tack eller dela med sig när de varit i naturen. Det har också visat sig att barn som växer upp med natur i sin närmiljö upplever mindre stress och högre välmående än barn som inte har natur runt sig.

Naturupplevelser verkar dessutom göra att barnen bryr sig mer om naturen och faktiskt också gör fler miljövänliga handlingar. Huruvida barn spenderar tid i naturen har till och med visat sig ha en större inverkan på barns miljöengagemang än föräldrars attityder, familjens ekonomiska situation samt huruvida barnen gjort miljövänliga handlingar eller ej i sin barndom. Naturen är alltså central om vi vill ha kreativa, sociala och flexibla samarbetsexperter som värnar om miljön. Och här har förskolan stora möjligheter att skapa en bra grogrund i barnen.

I naturen kan också samtalen om klimatet, ekosystemen och naturens sammankoppling med människan börja. De där till synes stora och svåra men samtidigt fantastiska frågorna. Varför finns det inte tillräckligt många insekter? Varför släpper fabriker ut avgaser som gör luften dålig? Vad händer i framtiden om naturen inte mår bra? Det är en konst att få en så stor och tung fråga som klimatet att kännas lustfylld och intresseväckande. Jag får ofta frågan om man över huvud taget ska prata om klimatkrisen med barn. Riskerar man inte att skrämma dem, göra dem sömnlösa och är det ändå inte för svårt att förstå?

Låt mig börja med att göra en sak klar: Ja, vi måste prata om detta. Det är nödvändigt att klimatkrisen är en del i deras värld, för den kommer vara en del i deras hela liv. Dessutom har små barn stora öron och utan trygga vuxna som förklarar, hjälper till att sätta ord på upplevelser, svarar på frågor och tar hand om känslor finns det en stor risk att barnen själva får bära på ett obehag som de vare sig kan sätta ord på eller göra sig av med. Med små barn som inte har förmågan att förstå hur allt hänger ihop finns också stora risker att de fantiserar ihop någonting som är betydligt läskigare och obehagligare än vad det faktiskt är. Det finns också stora risker att de lägger skulden på sig själva.

Barn bedömer risker utifrån hur de ser att deras nära vuxna reagerar. Därför är det viktigt att vuxna inger trygghet och lugn i samtal om sådant som kan verka stort, otäckt och svårbegripligt. Genom att barnens vuxna hjälper till att sätta ord på tankar, känslor och frågor tränar sig barnet i att hantera den stora obehagliga klimatkrisen. Barn behöver känna förtroende för vuxna. Detta förtroende byggs upp genom att vara ärlig men inte ge mer information än vad barnet kan förstå och hantera. Förskolan är exemplarisk på att utgå ifrån barnens intressen och frågor. En samtalsmetod som alla människor i alla åldrar egentligen skulle gynnas av att använda sig av.

Eftersom klimatkrisen är en kris som känns behöver det finnas verktyg till att hantera och sätta ord på känslor i den näringsrika jord som framtiden ska växa upp i. Små barn behöver träning i att sätta ord på känslor. Det ges tillfällen hela tiden i yngre barns liv att som pedagog träna dem i detta. Det ser ut som att du blev arg nu. Känns det lite i magen också nu när du gråter och är ledsen? I samtal om klimatkrisen ges ytterligare tillfällen att träna på att sätta ord på känslor och tankar. När du berättat om att naturen mår dåligt kan du till exempel rita upp fyra smileygubbar med olika känslouttryck och be barnen peka på den som de tycker passar. Fråga sedan var det känns i kroppen och berätta att det inte är farligt att känna så utan bara betyder att man är bra på att bry sig om livet och världen.

”Det är viktigt att visa att barnen har makt och kan påverka — om de samarbetar.”

Den näringsrika jorden behöver även innehålla en tillit till att vuxenvärlden tar stora frågor på allvar, att samhället arbetar aktivt för rättvisa och en stark känsla av att själv kunna vara med att påverka. Barn är ofta extra utsatta för att lida av klimatoro, frustration eller rädsla eftersom de oftare känner maktlöshet. Känslor av hopplöshet och maktlöshet ska man se upp med, barns klimatoro har visat sig vara starkare när de upplever just detta och att vuxna inte gör något åt problemet. Därför är det viktigt att i ett tidigt skede visa på hur vuxna jobbar dagligen med att få naturen och atmosfären att må bättre. Berätta om vad du själv, politiker, aktivister, demonstranter och miljöföreningar gör.

Det är också viktigt att visa att barnen har makt och kan påverka – om de samarbetar. Studier visar att barn som upplever stark klimatoro fortfarande känner hopp och hög grad av livskvalitet om de är med andra och agerar för klimatet på ett sätt som de märker gör skillnad. Här kan man göra projekt med även de yngre barnen som ger dem erfarenheter av att ha kunnat påverka med andra. Exempel på sådana projekt är att skriva brev med teckningar till lokalpolitiker för att odla en äng i närområdet så att fler bin och insekter kan bo där, eller att spela in en film till rektorn där man ber om att området runt förskolan ska bli bilfritt. Det centrala är att förmedla en stark känsla av möjlighet till handling, ge barnen ett större perspektiv, så att de börjar tänka vad kan jag göra? eller snarare vad kan vi göra tillsammans? och känna vi kan, vi vill, vi vågar. Trygghet, känslan av att kunna vara med och påverka tillsammans med andra och vuxentillit kommer hjälpa barnen att hantera obehaget att växa upp mitt i en klimatkris och fungera som grund för ett växande samhällsansvar och solidariskt handlande.

Redan under coronapandemin har vi fått känna på vad osäkerhet och kris gör med människor. Vi har märkt hur samarbete och solidariskt handlande är viktigt både för individers välbefinnande och samhällets överlevnad – detsamma gäller klimatet och alla dess tillhörande kriser. Detta är färdigheter som förskolan redan idag arbetar med för fullt. Den jord som framtiden växer upp i skapas här. När vi arbetar med klimatet behöver vi alltid ha med oss en aspekt: vi har riktigt ont om tid. Därför behöver alla ställa sig frågan: Var kan jag – i den roll jag har i samhället – ha störst påverkan? Är det som aktiv medborgare? Är det som förälder? Är det som pedagog? Eller alltihop? Det finns varken tid eller anledning till att vara rädd för att engagera barn i klimatfrågan. Aldrig har det väl varit viktigare att hjälpa barn till att engagera sig för naturen tillsammans med andra. Aldrig har det väl varit viktigare att den jord som framtiden växer upp i är så näringsrik som möjligt. Aldrig har väl förskolans arbete med samarbete, naturen och allas lika värde varit viktigare.