På bordet i mötesrummet ligger en tecknad bild som visar en bro över vattnet mellan två landbitar. Högst upp på bron står en liten flicka som sträcker ut sina händer och ser glad och förväntansfull ut.

− Titta här! Så här lycklig, trygg och glad vill vi att din dotter ska bli hos oss, säger förskolläraren Zijada Hanic när hon visar bilden för föräldern Alan Lares.

De har ett introduktionssamtal inför hans dotters start på förskolan. Förskolläraren Jennyfer Karlsson är också med för att etablera kontakt. Zijada Hanic visar upp en annan bild som föreställer en kraschad bro och en flicka som kämpar i vattnet mellan de två landbitarna. 

− Vi vill bygga en stabil bro för ditt barn som inte rasar. Det gör vi tillsammans med er! Både er kurdiska tradition och förskolans värld ska kunna mötas. Därför kommer vi att prata med varand-ra varje dag, säger hon.

Alan Lares har redan en son som går på förskolan. Han säger att familjen känner sig nöjd med förskolan och att sonen är glad och trivs.

− Om någonting saknas så pratar vi med er. Det är självklart!

Han berättar också att det viktigaste för familjen är att barnen lär sig svenska på förskolan. 

− Vi pratar kurdiska hemma, men barnen hör svenska på tv och när vi pratar med våra grannar.

Förskollärarna förklarar att de använder svenska samtidigt som de brukar visa med kroppsspråk och peka på bilder för att barnet ska förstå. Bilderna finns uppsatta på väggar, kapphyllor och and-ra platser i förskolemiljön. De bär också ett bälte runt midjan med ett knippe av bilder som till exempel föreställer vanliga aktiviteter som att ta på sig ytterkläder, äta och vila. 

− Vi är alltid nära barnen och hjälper dem att sätta ord på saker. De lär sig snabbt och kopplar snart ihop bilderna med de svenska orden, säger Jennyfer Karlsson.

Veckan därpå kommer Alan Lares dotter att skolas in på förskolan. Vårdnadshavaren brukar vara med under de tre första dagarna. Men det finns även en öppenhet för andra lösningar. Just nu pågår introduktion av nio nya barn på de två avdelningarna Blixten och Åskan.

− Vi anpassar inskolningen efter barnets och föräldrarnas behov. Det viktigaste är att situationen ska kännas trygg för barnet, säger Zijada Hanic.

Under introduktionssamtalet går förskollärarna igenom praktisk information och svarar på frågor. Men de flesta frågor från vårdnadshavarna brukar komma i samband med själva introduktionen eller senare.

− Introduktionssamtalet är starten för vår dialog. Vi arbetar med att långsiktigt bygga upp relationer. Ju tryggare föräldrarna känner sig, desto öppnare blir de med att även ta upp svårare saker med oss, säger Zijada Hanic.

På Dimvädersgatans förskola har projektet Bygga Broar funnits med länge. Men sedan Agneta Lindfors blev rektor på förskolan för sju år sedan har metoden alltmer införlivats i vardagen. Hon menar att de dagliga samtalen med vårdnadshavarna är ett bra sätt att bygga broar mellan barnets hemkultur och förskolans kultur och uppdrag.

− Alla barnen på vår förskola har ett annat modersmål än svenska. Många av våra föräldrar har aldrig själva gått i förskola, därför är det extra viktigt att de förstår vårt uppdrag, säger Agneta Lindfors.

Alla pedagoger på förskolan har gått en utbildning, där de bland annat lärt sig mer om norm- och värdesystem, integrationsprocesser och makt- och motståndsteori. Förskollärarna Jennyfer Karlsson och Zijada Hanic beskriver utbildningen som starten på både en professionell och en personlig resa.

− Jag har blivit mer medveten om vad jag säger och vad jag använder för mimik och gester. Hur kan jag göra för att förstå familjerna bättre? Hur kan jag få dem att känna sig välkomna och vilja dela sina tankar? Det är ett ständigt reflektions-arbete som pågår inuti mitt huvud, säger Zijada Hanic och skrattar.

De båda förskollärarna märker också att relationerna till kollegorna har förändrats. Pedagogerna stöttar varandra på ett annat sätt. Det handlar inte om att söka fel hos varandra när något inte fungerar. 

− Vi ser till att hitta lösningar i olika situationer utan att döma varandra, säger Zijada Hanic.

Det finns även utmaningar med arbetssättet. Jennyfer Karlsson berättar att det kan vara att inte reagera för snabbt när hon möter uppfattningar som inte stämmer överens med vad hon själv tycker, eller som är svåra att förstå. Det kan handla om åsikter att pojkar inte får gråta, att föräldrar inte tycker att deras söner ska städa efter leken eller att vårdnadshavare inte kommer vid överenskomna tider.

− Det gäller att förstå att det kan handla om kulturella skillnader. I en annan kultur kanske det inte är lika viktigt att passa tider som i Sverige eller så finns olika uppfattningar om vad pojkar och flickor ska eller inte ska göra.

Jennyfer Karlsson brukar tänka att hon ska fokusera på vad som är viktigast för barnet. Att hamna i en konflikt som handlar om vad som är rätt eller fel har barnet ingen nytta av. Ibland väntar hon med att ta upp ett ämne tills ett bättre tillfälle infinner sig. 

− Jag brukar utgå från barnets behov och berätta om hur vi gör på förskolan och varför vi gör på ett visst sätt. Det kan handla om att lyfta fram att alla är barn oavsett kön och att de har rätt att uttrycka känslor, som att gråta. Det brukar också vara en hjälp för föräldern att förstå hur det fungerar i den svenska förskolan, till exempel att både flickor och pojkar behöver ta ansvar i vissa situationer, som att städa upp efter leken. 

Det händer att samtalsämnen ibland kan kännas svåra att ta upp enskilt. Förskolan arrangerar även dialogkvällar med föräldrar någon gång per termin. Då brukar de diskutera i grupper kring ämnen som exempelvis våld, jämlikhet eller kulturella traditioner.

− Dialogkvällarna öppnar upp för olika ämnen och ibland fortsätter föräldrar att samtala om det som väckts med oss.

Utanför ytterdörren till avdelningen Blixten står en liten pojke och tittar in genom glasfönstret med längtansfull blick. Det är andra dagen som han kommer till förskolan med sin mamma Fardos Ismail. 

När Jennyfer Karlsson öppnar dörren för att välkomna dem in är lille Akram så ivrig att han snubblar och slår i sitt finger. Glädjen förbyts i tårar. Både hans mamma och förskolläraren tröstar Akram. Jennyfer Karlsson går och hämtar ett plåster som hon sätter på skrapsåret.

− När barnen börjar förskolan är det så mycket nytt och de är ovana vid miljön så det kan hända att de ramlar eller går emot saker. Vi är alltid nära barnen och har koll. Men om de får små sår lär de sig snart att hämta plåster själva, förklarar Jennyfer Karlsson för att lugna och informera mamman.

Gråten avtar snabbt och Akram håller sig tätt intill sin mamma när han går in på avdelningen. Han håller i hennes klänning samtidigt som han tittar på vad de andra barnen gör.

− Jag ser att han är jättenyfiken på kompisarna! Men att han vill vara väldigt nära dig. Brukar du lämna Akram ibland? Kanske till kusiner eller kompisar? undrar Jennyfer Karlsson.

− Nej, det är första gången jag lämnar honom, berättar Fardos Ismail.

− Snart kommer du att kunna lämna honom här. Det kommer att bli bra för honom att träffa kompisar och leka på förskolan, säger Jennyfer Karlsson med mjuk röst.

Efter en liten stund tar nyfikenheten överhand och Akram släpper taget om sin mamma och börjar utforska rummet. Han går fram till tre dockor som sitter vid ett bord och klappar en av dockorna på huvudet. En annan liten pojke kommer fram till Akram och de tittar på varandra. Medan han fortsätter att upptäcka förskolans nya värld, småpratar Jennyfer Karlsson med mamman. Hon ställer frågor om vad Akram tycker om att göra och förklarar hur introduktionen brukar gå till.

− Du kan känna dig trygg när du lämnar honom hos oss. Vi fortsätter att prata med varandra varje dag för att Akram ska få det så bra som möjligt.

Alan Lares förbereds inför dotterns inskolning och kan ta upp frågor och funderingar.

På förskolan används bilder, text, kroppsspråk och talad svenska .

Zijada Hanic samtalar och visar samtidigt bilder på ord och aktiviteter för Nada Shat.

Jennyfer Karlssson böjer sig ner för att skapa bättre kontakt med barnen.

Prev

Next