Det sägs att vi lever i en snabb tid. Och visst går det fort. Ett mejl rör sig blixtsnabbt till andra sidan jorden. När jag googlar ordet väntan får jag över fyra miljoner träffar på 0,34 sekunder. Att vänta tio sekunder på att en sida ska ladda känns som en evighet.

Vuxna kan säga till barn: Man måste lära sig vänta. Ibland ojar de sig över barnens otålighet: Det är nyttigt att ha lite tråkigt emellanåt. Men hur mycket väntar vi vuxna numera? Vår väntan fylls allt oftare av ett ivrigt interagerande med mobilen.

Sällan står personer och bara är. Vi sysselsätter oss således under tiden och i detta ligger också lösningen när väntan skapar problem i förskolan.

Det nyfödda barnets förmåga att vänta är obefintligt. Barnet skriker av hunger och lugnar sig inte förrän mjölken rinner ner i strupen. Successivt klarar vi av längre och längre stunder. Men utvecklingen går i olika takt för olika barn.

För vissa barn lyder ordspråket långt upp i åren: Den som väntar på något gott, väntar alltid för länge. Dessa barn ligger illa till när det gäller ständiga påpekanden, tillsägelser och skäll. Sådant utvecklar dock inte färdigheter och bidrar heller inte till trivsel och självförtroende. Det ställer krav på pedagoger att finna alternativa lösningar.

I förskolans vardag finns väntan insprängt här och där under hela dagen: leksaken som ett annat barn har, matskålen som går runt bordet, kravet på att sitta kvar tills andra ätit upp, att vara påklädd men inte få gå ut, bara för att nämna några.

I den numera legendariska studien som kommit att kallas marshmallowtestet instruerades barnen att välja en godsak och sätta sig i ett rum. Där skulle de få ytterligare en godsak om de klarade av att inte äta upp den de redan hade innan testledaren återkom. Vissa barn kunde själva finna strategier såsom att tänka på annat och titta bort för att hantera situationen. De barn som inte själva kom på strategier kunde förlänga sin uthållighet om de fick tips på vad de kunde göra under tiden.

I en del förskolor får barnen göra något under tiden de väntar – en strategi som forskningen alltså visat är till hjälp. I en förskola sjunger alla i kön till toaletten. Det tidigare stöket och tjafset är som bortblåst. Andra förskolor har kölistor för leksaker med högt attraktionsvärde och ser till att barnen sysselsätter sig med annat under tiden. I en hel del förskolor går barnen in från gården i omgångar. Det minskar stöket i hallen men också väntan. Vissa barn stöds av att mer i detalj veta vad som ska ske härnäst.

Det handlar således om att ringa in ett dilemma och fundera över en lösning. Skriv gärna ner era tankar på frågorna nedan och diskutera med varandra.

• Vad har vi för stunder av väntan som är påfrestande för såväl barn som vuxna?

• Är dessa tillfällen av väntan nödvändiga? Kan vi göra på ett annat sätt? Kan vi organisera bort väntan helt eller delvis?

• Vad har vi sett som hjälper barnen att klara av väntan bättre?

• Vad skulle barnen kunna göra under väntetiden?