Den tropiska solen gassar obarmhärtigt över våra huvuden när vi träffas i området Obunga i Kisumu, Kenyas tredje största stad som är belägen vid Viktoriasjön. Här bor 25-åriga Phanice Onginjoh, eller Phani som hon också kallas, med sin dotter. När vi ses har hon redan arbetat i flera timmar. Hennes dagar startar klockan 6 på morgonen och slutar tolv timmar senare, sex dagar i veckan. Måndag till onsdag arbetar hon i daghemmet, torsdag och fredag hämtar hon avfall och på lördagen sorterar hon samma avfall. De olika verksamheterna samsas i den lilla lokal hon hyr: två medarbetare tar hand om de tio barnen som sitter eller ligger på den stora sängen som upptar större delen av golvytan. Två av de äldre barnen står utanför och i ena hörnet av rummet ligger en hög med hårdplast.

– Det här är även mitt lager där jag förvarar det avfall som går att sälja för återvinning, berättar Phani.

Barnen som är i ålder från några månader upp till fyra år tittar nyfiket på oss, vissa av dem skräckslaget. De är inte vana att se så bleka ansikten. Phani On­ginjoh och hennes medarbetare skrattar. 

– Jag älskar barn. De är så oskyldiga och oförstörda. Vi måste ta väl hand om dem, säger Phani med eftertryck. 

Obunga är ett av de fattigaste områdena i Kisumu. Här bor 20 000 invånare i vad som kallas en informell bosättning, eller slum. Det innebär att det inte finns någon stadsplan för området och att husen har byggts utan att el, vatten och avlopp, sophämtning eller annan service funnits på plats. De flesta lagar sin mat över eld, bränner sina sopor i de trånga gränderna mellan husen och så sent som för några år sedan var det vanligt med så kallade flygande toaletter. Det innebar helt enkelt att invånarna tvingades uträtta sina behov i en påse som sedan kastades ut ur huset. 

– Som tur är har vi blivit av med de flygande toaletterna nu, säger Phani när hon visar oss runt i området.

För tre år sedan, när Phani var arbetslös, fick hon idén att starta ett avfallsföretag. Obunga var skräpigt, soporna fyllde dikena och förhindrade avrinning, vilket bidrog till att malaria och andra sjukdomar spreds av myggor, råttor och andra djur. Hon hade själv ingen erfarenhet av avfallshantering. Däremot hade hon studerat business marketing vid universitetet. 

– Jag marknadsförde mina tjänster med att de skulle få den bästa servicen till det lägsta priset. Dessutom får nya avfallskunder gratis sopsäckar. Vi lär också ut hur hushållen ska hantera sina sopor och sortera, berättar Phani, som i dagsläget har 45 hushåll i sitt kundregister.

Vi följer med längs den sandiga vägen genom området. Phani är liten till växten och haltar på vänster ben. Till sin hjälp har hon tre killar som bär de tunga säckarna och lägger dem på kärran. I Kisumus finare områden hämtas hushållsavfall med lastbil, men bilarna kommer inte in i de trånga gränderna i de informella bosättningarna. Dessutom har få råd att betala.

– I Obunga är många arbetslösa eller arbetar inom den informella sektorn med osäkra inkomster, säger Phani.

Hon böjer sig ner för att sortera ut plast som hamnat i soppåsen. När kärran är full av sopsäckar bär det av till en hämtningsplats utanför området där de regionala myndigheterna ska hämta avfallet för att transportera det vidare till soptippen. Det är något som inte alltid fungerar.

– Den största utmaningen är glasflaskorna och det organiska avfallet som inte återvinns i dag.

En annan utmaning är att få folk i Obunga att sortera avfallet hemma. Med tanke på att många familjer har åtta barn och trångboddheten är stor, så är det inte så konstigt om de inte gör det – de har helt enkelt inte plats.

– Men det har blivit mycket bättre, poängterar Phani. Skolorna borde undervisa om avfall och sopsortering.

Efter att ha arbetat ett år med avfallshantering bestämde sig Phani för att utöka verksamheten med ett daghem. Hon startade då sitt företag Aphan daycare and waste management services. Många av barnen i området lämnades nämligen vind för våg när föräldrarna, ofta ensamstående mödrar, gick till sina arbeten. När man måste skaffa pengar till mat och det inte finns några mor- eller farföräldrar eller grannar som kan ta hand om barnen, så kan det vara den enda lösningen. 

– När barnen fyllt fyra år börjar de i skolan, men det fanns många småbarn här som behövde en tryggare vardag. Därför bestämde jag mig för att även starta ett daghem. säger Phani.

Det kostar bara 50 kenyanska shilling, det vill säga 4 kronor, per barn och dag, vilket täcker mat och hyra. Phani berättar att föräldrarna inte har råd att betala mer. Daghemsverksamheten är snarare ett sätt förbättra livet för barnen än att tjäna pengar. 

– Människor här är arbetslösa och fattiga och oroar sig för om de ska få mat för dagen. Men vi kan skapa företag och anställa oss själva, säger Phani och tillägger:

– För egen del saknar jag ingenting längre. Och jag är stolt över att bidra till att göra mitt område renare och tryggare.