Att stärka medkänsla och inlevelseförmåga är en process som bygger på att barn får både erfarenheter och konkreta verktyg för att utvecklas. Det här är något som läroplanen slår fast att förskolan ska arbeta med. När vi säger ”Se, nu blev Sofia ledsen”, ”Hur tror du det kändes för Ali när du puttade honom?” använder vi vardagliga situationer för att stärka empati, medkänsla och inlevelseförmåga. Gott så, men vi behöver även lägga stor vikt vid att stötta barnen mot att förstå och handskas med de egna känslorna. 

Att veta vad som pågår på insidan och kunna benämna det gör det lättare att släppa taget om de egna känslorna och kunna leva sig in i andras. Jag kallar det ”Medkänslans pedagogik”. Arbetet med att stärka barnens färdigheter att förstå, sätta ord på och reglera känslor, utveckla empati och medkänsla behöver ske kontinuerligt och på olika sätt. Det kan vara att i stunden fånga upp det som händer, metodiskt föra in känslor och relationer som en del av undervisningen och, sist men inte minst, genom ett främjande förhållningssätt. 

En del har känslor som tema under en tid och går sedan vidare till andra teman. Jag menar att känslor och relationer alltid ska ha en given och självklar plats i förskolans undervisande inslag, liksom det är en självklar del av omsorgen.

Avsätt en stund varje vecka då ni går igenom olika känslor tillsammans med barnen. I en metod som jag har utarbetat har jag valt känslorna glad, arg, rädd, ledsen, sur och lugn. De fyra första är grundkänslor och tydliga för barnen. Sur är med eftersom det ofta ligger mycket bakom det vi uppfattar som surhet och att en del barn lätt fastnar i det tillståndet vilket ställer till det i relationerna. Lugn, vår tids bristvara, är med för att lära barnen olika lugna-ned-sig-tekniker och vikten av återhämtning och vila.

En fiktiv karaktär i form av en docka väcker empati och nyfikenhet och ger dig möjlighet att gestalta olika situationer utifrån de sex känslorna som barnen kan identifiera sig med. Det går också att enbart hålla sig till bilder. 

Medkänslans pedagogik innebär att ni tillsammans utforskar känslorna genom att först prata om den aktuella känslan, göra en lek eller övning och sedan rita eller måla känslan som ett lugnt avslut på lektionen. 

Vad är egentligen en känsla? Känslor är information – till, från och om mig själv. Och till andra. Känslan berättar för mig när något är bra eller inte bra. Lär barnen att det är viktigt att lyssna på känslorna. Utforska tillsammans: Hur ser man till exempel ut när man är arg? Var i kroppen känns det arga? Hur låter rösten? Vad vill du säga när du är arg? Vad är lätt och vad är svårt när du är arg?

Låt en matta vara er ”känsloscen” där barnen kan visa hur de ser ut när de är arga. ”Jag ser att du spänner nävarna Tuva”, ”Jag hör att din röst förändras Isak” eller ”Ser ni att Alex drar ihop sina ögonbryn”. Genom att sätta ord på det ni gör tränas empatisk förmåga.

Ett bra sätt att lyfta fram känslor kan vara att göra en känslokarta. Bekräfta för barnen att man får vara arg i förskolan även om man inte får göra vad som helst. Rita eller klipp ut en bild av känslan arg och fäst i mitten av ett stort papper. Fråga barnen vad som är okej att göra när de är arga. Förslag som brukar dyka upp är: Hämta en vuxen, gå in i ett annat rum, slå på kuddar eller säga ”Nu är jag arg!” Rita eller klistra bilder på papperet som symboliserar det ni kommer fram till. Placera känslokartan väl synlig och gör efter hand samma sak med alla känslor. Glad och lugn blir en karta för hur man kan göra sig själv glad och hitta bra lugna-ner-sig-
tekniker.

Utforska en känsla i taget tills ni har gått igenom alla sex känslor. Låt varje känsla ta några veckor. Inled med ledsen som brukar väcka empati. 

Att enbart prata med barn om känslor räcker inte, barnen behöver utrymme att utforska dem med alla sinnen, många gånger om. Annars vore det som att prata med barn om naturen utan att någonsin ta dem med ut i den. 

Genom att dela egna upplevelser och prata om hur vi tolkar andras känslor tränas både självkännedom och empatisk förmåga. En fiktiv karaktär i form av en docka gör det lättare att placera konflikter och händelser i dockans skepnad och gör att barnen kan tipsa sin ”kompis” om hur hen ska handskas i olika situationer. Dockan blir ett alibi för att utforska de egna känslorna, tankarna och handlingarna.

Man skiljer på empati och medkänsla. Medan empati får oss att känna det andra känner, vilket kan skapa negativa känslor i oss, aktiverar medkänslan enbart positiva känslor. Det har forskare kartlagt via magnetröntgen. För att känna medkänsla, det vill säga att vilja stötta och lindra andras lidande, behöver vi dock uppleva en vi-känsla med den som har det svårt. 

Medkänslan känns bra både för den som möts av den och den som upplever den. Den är kittet i goda relationer och medmänsklighet. Dessvärre vittnar många om att barn i dag har svårt att visa empati och medkänsla. Men genom samtal och övningar som i exemplen ovan törs jag garantera att ni får fina resultat.

Det är förstås viktigt att det inte finns rätt eller fel från pedagogens sida. Bekräfta och följ barnens resonemang utan att värdera. Jag kallar det för ”det främjande förhållningssättet”. Se det som ett gemensamt utforskande och fråga barnen vad de menar eller vilka konsekvenser deras idéer kan få om det dyker upp ”tokigheter”. En viktig del är hur vi möter och bekräftar barnens känslor. Ibland vill vi släta över, distrahera eller trösta bort känslor i stället för att möta dem. 

Man kan till exempel säga så här:

”Jag ser att du gråter och hör att du vill att mamma ska hämta dig. Jag tror du känner dig ledsen och lite ensam nu, stämmer det? Jag stannar här med dig tills det ledsna har gått över, okej?”

”Du gick fram mot Teo och jag såg att du var röd i ansiktet. Din röst lät arg, stämmer det?”

Om vi utan att värdera känslorna hjälper barnen att förstå vad de känner och bekräftar dem så blir det lättare att prata om det inträffade. Om barnet håller med om att hen blev arg kan du fortsätta: ”Ja, du blev arg på Teo och tänkte knuffa honom, men du lät bli. Du hann lugna dig och kom ihåg att det inte är bra att knuffas. Det var bra gjort av dig!”

På så vis både bekräftar vi och ger barnet chansen att korrigera tolkningen om den inte stämmer. Ledsenhet eller ilska döljer ofta en annan känsla. Berätta därför vad du har sett och hört som gör att du tolkat känslan och intentionen bakom den. Ju yngre barnet är, desto mer behöver du använda din tolkning för att sätta ord på känslorna åt barnet. Med lite äldre barn kan du hålla tillbaka din tolkning och i stället fråga vad barnet upplever.

Barn som regelbundet möts av det främjande förhållningssättet och som får utforska känslor, tankar och relationer tillsammans med trygga och lyhörda vuxna utvecklar tidigt ett emotionellt språk. Det gör att de fungerar bättre i sina relationer och handskas bättre med motgångar och konflikter. De blir bättre rustade, lugnare och tryggare.