När jag först började använda AI var det inte i mötet med barngrupper utan i min roll som chefredaktör. Jag ville utforska om tekniken kunde stötta mig i det redaktionella arbetet, i allt från att formulera mejl och sammanfatta forskningsrapporter till att strukturera idéer
och bearbeta långa texter. Det började försiktigt, jag kände tvekan, tills jag upptäckte hur användbart det blev när jag lärde mig att ställa bättre frågor, följa upp svaren och använda tekniken med ett kritiskt öga.

AI finns plötsligt överallt, och vi behöver förhålla oss till det. Docent Susanne Kjällander beskriver hur tekniken kan stötta förskolans dokumentation, kommunikation och planering. Professor Stefan Hrastinski påminner oss om att AI aldrig kan ersätta den professionella kompetensen, eftersom tekniken saknar omdöme, kontext och förståelse. 

Det pedagogiska värdet uppstår först när AI används med ett tydligt syfte. Det kan handla om att få syn på mönster i barns lek, skapa bildstöd som öppnar leken för fler barn eller formulera planeringar som knyter an till läroplanens mål. Men det förutsätter etiska ramar, medvetna val och att vi aldrig kompromissar med barns integritet.

För mig har AI blivit ett sätt att skärpa tanken snarare än att ersätta den. Samtidigt är jag övertygad om att tekniken kräver både återhållsamhet och mod. Mod att prova, men också mod att ifrågasätta. Det är först när vi använder AI nyfiket och kritiskt som vi kan förstå dess möjligheter och begränsningar.

Med det här temanumret hoppas jag att vi väcker just den nyfikenheten. Att fler vågar testa små steg, pröva, ompröva och fortsätta sätta professionen, etiken och barnens perspektiv först. AI ska inte ta över vårt arbete, men det kan bidra till nya sätt att tänka och nya frågor att ställa.