Möta barn med trauma

Barn är särskilt utsatta när en familj befinner sig på flykt. Många gånger är det svårt för föräldrar att stå för den trygghet och stabilitet som barn behöver eftersom flykten innebär egen fruktan och maktlöshet. Många familjer splittras, vilket i sig skapar oro och belastning. Detta medför att när vi i förskolan möter barn som varit på flykt är det ofta barn med erfarenheter som inneburit stark stress och svåra påfrestningar.

Trauma drabbar en del barn som upplevt krig och flykt, men även barn som utsatts för eller bevittnat våld och övergrepp och barn som är med om stor omsorgssvikt. Att känna igen trauma hos barn i förskolan handlar inte om ett enskilt tecken, utan om en samlad bild som väcker oro hos oss vuxna. Det kan vara barn som gör sig osynliga, är konstant vaksamma på allt som händer, hamnar i mycket konflikter och känslosamma utbrott, gestaltar traumatiska erfarenheter i leken eller inte leker alls. Ofta kan det också finnas mat- och sömnbekymmer.

En del barn som har varit med om trauma behöver få behandling för att kunna läka, men för de allra flesta är det omsorgen från vuxna som finns nära till hands och har en relation med barnet i dess vardagsmiljö som spelar den största och viktigaste rollen för barnets möjlighet till återhämtning.

Förskolans pedagoger möter små barn mest frekvent förutom barnets föräldrar eller andra nära omsorgsgivare. Detta gör förskolan till en arena med stor potential att stödja läkningsprocessen hos barn som upplevt trauma. Genom ett medvetet förhållningssätt utgör pedagoger ett gott stöd och traumamedveten omsorg är en modell att utgå från.

Traumamedveten omsorg är en pedagogisk modell formulerad av psykologen Howard Bath. Modellen utgår från kunskap om de neurologiska, psykologiska och sociala konsekvenser som trauma och svåra påfrestningar kan ha på individen. Med denna kunskap som bas har Bath formulerat det som han benämner de tre pelarna – de viktigaste faktorerna att främja för att skapa läkande vardagsmiljöer. De tre pelarna är trygghet, relationer och coping. Tidigare använde Bath istället för coping begreppet reglering. Coping rymmer fler dimensioner än reglering men för de yngsta barnen blir det tydligare att använda reglering och det är också det begreppet jag kommer att använda här.

För att arbeta medvetet med pelarna i förskolans vardag behövs en förståelse för vad trauma är och hur det kan påverka barnhjärnans utveckling och fungerande. Ett trauma är en psykologiskt stressande händelse, ofta med intensiva känslor av rädsla och hjälplöshet, som går utanför ramen för en vanlig mänsklig upplevelse. För små barn är vuxnas reaktioner och stöd i hotfulla situationer grunden för hur händelsen upplevs. Den subjektiva uppfattningen avgör om händelsen blir traumatiserande. Därför är det inte så att alla barn som varit på flykt är traumatiserade, även om flykten för de allra flesta familjer är starkt stressande och påfrestande. Men vad händer egentligen i barnets hjärna när en situation uppfattas som hotfull?

Hjärnans utveckling tar starka intryck av interaktionen med andra, särskilt under de första levnadsåren. Hjärnans medfödda alarmsystem har till uppgift är att skydda individen mot faror. Alarmsystemet triggas när något upplevs som hotfullt och behöver då regleras ner och lugnas för att det ska kännas bra igen. Ett litet barn behöver regleringsstöd från en närstående vuxen när något upplevs som obehagligt och alarmsystemet går igång.

Emma, ett år, är på stranden med sin pappa. Plötsligt kommer det en stor våg som blöter ner Emma. Hon blir jätterädd och är snabbt uppe i pappas famn. ”Såja, Emma”, säger pappa med lugn och mjuk ton och tröstar Emma som gråter och skriker. ”Det var bara vattnet som kom på dina fötter, det är inget farligt”, fortsätter pappa. Emma tittar intensivt på pappas ansikte och lugnar sig när hon märker att pappa är lugn. Efter att pappa burit runt Emma och bekräftat vad som hände och att allt är lugnt är Emma redo för nyfiket utforskande igen.

I exemplet ser vi hur pappas stöd blir till en god regleringserfarenhet för Emma. När vattnet överrumplar henne triggas alarmsystemet, men med pappas hjälp försvinner obehaget och Emma blir lugn igen. För de flesta barn utvecklas den egna regleringsförmågan i takt med goda regleringserfarenheter och stigande ålder. Behovet av regleringsstöd från vuxna kvarstår, men minskar i omfattning.

"Ett barn tyr sig till vuxna som får barnet att känna sig tryggt." 

Hos barn som utsätts för ihållande påfrestningar som upplevs som hotfulla, och där regleringsstöd från vuxna uteblir över tid, blir hjärnans alarmsystem ofta hyperkänsligt för att upptäcka hot och faror. Som en konsekvens av detta blir det svårare för det egna regleringssystemet att utvecklas.

Abdallah, tre år, bor med sin familj i Aleppo. Bomber, skottlossningar, hotfulla situationer och misär är jämt närvarande i vardagen. De vuxna är ständigt rädda eftersom hoten är reella, och det är svårt för Abdallahs föräldrar att vara trygga vuxna. För Abdallah medför detta att alarmsystemet triggas gång på gång – allt känns hotfullt. Vuxenstödet som Adballah behöver för att bli lugn uteblir ofta och detta gör att pojkens alarmsystem blir mer och mer sensitivt, medan det egna regleringssystemet inte har förutsättningar att utvecklas.

När alarmsystemet är hyperkänsligt och regleringssystemet bristande utvecklat är det svårt att utforska och ta sig an lärandet som förskolemiljön erbjuder. Med traumaförståelse i grunden behöver de tre pelarna främjas i den vardagliga verksamheten för att på bästa sätt ge barn som utsatts för svåra påfrestningar möjlighet till omsorg, utveckling och lärande. Trygghetspelaren handlar om behovet av att kunna känna sig lugn och avslappnad i miljön barnet befinner sig i.

Malak är fem år och har flytt med sin familj från kriget i Irak. När avdelningen går ut slutar Malak leka. Hon ter sig nästan förstenad. I Malak är det kaos – hennes syster blev kidnappad i hennes hemland när de lekte ute och Malak håller därför utkik efter okända som ska ta henne. Malak är skräckslagen eftersom ute är lika med otrygghet för henne.

Trauma

Pedagoger skapar trygghet genom att vara tillgängliga och finnas till hands kontinuerligt över tid. Trygghet främjas även av att verksamheten är förutsägbar och strukturerad med regelbundenhet och rutiner vad gäller tider, platser och personer. För ett barn som upplevt svåra påfrestningar är utrymmet för förändringar ofta mindre och framsteg som görs kan lätt raseras om omständigheter görs om.

Relationspelaren hänger ihop med upplevelsen av trygghet. Ett barn tyr sig till vuxna som får barnet att känna sig tryggt. Att som pedagog skapa en god relation till ett barn som varit med om svåra påfrestningar kan ta tid och kräva eftertanke kring det egna förhållningssättet. Barnet behöver få känna om och om igen att den vuxne finns kvar och går att lita på. Det är också vanligt att inte få så stor respons på de initiativ till kontakt som tas med barnet. Då behövs tilltro till relationers kraft för att hålla ut och fortsätta bjuda in barnet till relation.

John är fyra år och har flytt med familjen från Sudan, där han både utsatts för och bevittnat våld och övergrepp. När arbetslaget fick kännedom om Johns bakgrund bestämde de att pedagogen Vicky skulle vara extra tillgänglig för pojken för att bygga en trygg relation. Nu har John gått på förskolan i snart ett år och Vicky har arbetat hårt och medvetet för att skapa kontakt och gemensamma upplevelser. Johns gensvar har varit måttligt och många gånger har Vicky känt sig osäker på om hon gör rätt. Men en dag när de spelar musik på avdelningen tar John plötsligt Vickys händer och dansar leende och då känner hon att allt arbete hon lagt ner varit till nytta för John.

Copingpelaren handlar om förmågan att hantera bland annat känslor, beteenden och impulser. Många barn som traumatiserats eller upplevt ihållande stark stress behöver extra mycket hjälp från pedagoger med att reglera känslor, impulser och upplevelser. Som pedagog går det att vara ett gott regleringsstöd genom att själv vara lugn och inte gå i konflikt med barnet. Vissa beteenden är inte okej, men i stunden behöver alltid regleringsstöd prioriteras. En mjuk ton, att sätta sig på huk och sätta ord på vad som händer och vad barnet upplever och verkar känna är också bra, bekräftelsen har ofta en lugnande effekt. Senare när barnet är lugnt kan ritprat, samtal och bilder användas för att hjälpa barnet att förstå och hitta andra strategier nästa gång samma läge uppstår.

Att arbeta med traumamedveten omsorg innebär inget främmande arbetssätt för pedagoger i förskolan. Däremot är det viktigt att vara medveten om detta arbetes värde – ofta är ett traumamedvetet förhållningssätt en förutsättning för att barn som utsatts för trauma och stark stress ska kunna ta del av det som förskolans verksamhet erbjuder.

 

Barn på flylkt

Vi befinner oss just nu i den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Över 65 miljoner människor i världen, varav hälften barn, beräknas vara på flykt. Flykten är ofta förenad med rädsla, både hos barn och vuxna. Att bli utsatt för eller bevittna våld och övergrepp är vanligt.

Referenser

Bath, H. (2015). The Three Pillars of TraumaWise Care: Healing in the Other 23 Hours. Reclaiming Children and Youth, 23(4), 5-11.

Bath, H. & Boswell, D. (2016). The Three Pillars of Transforming Care: Creating a context for healing in the ’other 23 hours’ - Trainer’s Manual. Canberra, Australia: Therapeutic Welfare Interventions, January 2016.

Braarud, H. C. & Nordanger, D. (2011). Kompleks traumatisering hos barn: En utviklingspsykologisk forståelse. Tidsskrift for Norsk psykologforening, 48(10), 968-972.

Dyregrov, A. (2010). Barn och trauma: en handbok för föräldrar och professionella vuxna. (2. [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Godani, G. & Toll, M. (2010). ”När banden bryts. Om förskolans bemötande av barn, med fokus på bruten anknytning till föräldrar i samband med trauma”. Rädda Barnen. Tillgänglig från: http://resourcecentre.savethechildren.se/

Gustafsson, L. H. (2016). Möta barn på flykt – enkel handbok för alla. Tillgänglig från www.unicef.se.

Hejlskov Elvén, B. (2009). Problemskapande beteende vid utvecklingsmässiga funktionshinder. Lund: Studentlitteratur.

Hellberg, A. (2016a). Relationsbyggande arbetssätt, del 1: Ömsesidighet, lustfylldhet och att förstå sig själv. Tillgänglig från www.forskoleforum.se.

Hellberg, A. (2016b). Relationsbyggande arbetssätt, del 2: Fem vägar till bättre relationer. Tillgänglig från www.forskoleforum.se.

Maier, H. (1992). Rhythmicity – A powerful force for experiencing unity and personal connections. Journal of Child and Youth Care Work, 8, 7-13.

Nordanger, D. & Braarud, H. C. (2014). Regulering som nøkkelbegrep og toleransevinduet som modell i en ny traumepsykologi. Tidsskrift for Norsk Psykologforening, 51(7), 530–536.

UNHCR (2017). Statistik. Hämtat 2017-01-31 från https://sverigeforunhcr.se/statistik#fakta.

 

Anna Hellberg

Anna Hellberg

Leg. psykolog och blivande specialistpsykolog i pedagogisk psykologi med inriktning förskolepsykologi. Verksam i eget företag där hon handleder och skriver böcker och artiklar för förskolepersonal.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant