Rätten att få vara sig själv

Jämställdhet och demokrati kan kännas som stora ord. De riskerar att hamna i diverse planer snarare än i verksamheten. Men låt oss motiveras av barnen, de som med din hjälp kan få fler möjligheter och bli trygga medskapare av framtiden. För det är precis vad demokrati och jämställdhet handlar om.

Tänk dig ett barn, ett du bryr dig om. Ett du vill ska känna sig tryggt i världen. En liten människa som ska känna sig fri att utforska, upptäcka, utvecklas. Ett barn som du vill ska få känna kraften i upplevelsen att vara älskad precis som hen är.

Det är det där barnet, i förskolan alltså alla barn i verksamheten, som jämställdhet och demokrati handlar om. Det kan vara bra att bära med sig det in i det arbete som ni säkert redan har rörande dessa och liknande teman, att påminna sig om varför det är viktigt. Att det handlar om någons liv.

I en vardag fylld av praktiska aktiviteter är det lätt att glömma av uppdrag kopplade till värdefrågor som demokrati och jämställdhet. Men det finns en anledning till att demokrati nämns redan i läroplanens första mening.

Demokrati är något som i sin nuvarande form inte bara är relativt nytt ur ett historiskt perspektiv utan också behöver levandegöras. Dessutom är det en praktik och värderingar som kräver aktivt skydd. Kvinnor har kunnat rösta i knappt hundra år och ännu yngre är till exempel rättigheten att rösta oavsett ekonomisk situation. Ändå upplever de flesta att demokrati är något självklart. Samtidigt glömmer vi bort att reflektera kring vad det egentligen handlar om, varför det lyfts som en så central del av både förskolans och skolans uppdrag.

En levande demokrati handlar inte bara om att det finns stadgat att alla myndiga medborgare har rätt att rösta och därmed påverka det gemensamma samhället. För att den ska vara levande behöver det också ske ett arbete som syftar till att motverka de mönster som gör att vissa ges eller tar sig mer makt. Att utöva demokratisk makt, delta aktivt i samhället och göra sin röst hörd bygger på känslan av att tillhöra och vara en del av det gemensamma. På olika vis finns signaler och mönster i samhället som underlättar och skapar bättre förutsättningar för vissa medborgare att känna delaktighet och gör det motsatta för andra. Därför är förskolan, och skolan, viktiga platser för att försöka utjämna och ge alla barn mer likvärdiga möjligheter. Den som inte känner sig delaktig kommer inte heller att agera som om den är det, inte utnyttja sina demokratiska rättigheter.

”Genusmönster påverkar demokratin. Vem är viktig att lyssna på?”

Det här är frågor som går långt utanför jämställdhet, och inkluderar både socioekonomi och alla andra diskrimineringsgrunder. Men genusmönster påverkar demokratin. Vem är viktig att lyssna på? Varför var till exempel Hillary Clintons ”höga/gnälliga” röst en så viktig faktor i det nordamerikanska presidentvalet 2016? Undersökningar visar gång efter annan hur mäns åsikter väger tyngre än kvinnors, att mäns forskning ses som seriösare, att kvinnor upplevs mer känslostyrda. Och så vidare.

I bilderbokshyllan finns det fler titlar med pojkar i huvudroll. Vad sänder det för budskap om vem som är i fokus, vem som driver handlingen framåt och vem vi förväntas identifiera oss med? Det är vanligt att den som bryter mot normen (här pojk/mansnormen) förväntas och får mer övning i att identifiera sig med dem inom normen än det motsatta. Att leva sig in i den som är olik dig själv är en viktig övning för att känna empati och förståelse för andra och en viktig del av ett humant samhälle.

Att med arbeta med det demokratiska uppdraget kan ses som allt viktigare i en tid då fascistiska vindar blåser över världen, då röstantal går ner och då nya sätt att manipulera och förvränga fakta urholkar den grund som behövs för att göra informerade val.

I relation till frågans tyngd och till dess upplyfta position i uppdraget kan det ses som märkligt att samtalet om vad det innebär att arbeta med demokratiuppdraget inte är mer levande. För det kan så klart betyda flera olika saker att i förskolan arbeta med delaktighet och inflytande för alla. Till exempel kan det handla om att använda normkritiken.

Normer är inte fasta. De skapas av oss människor och har därmed alltid potential att förändras, bland annat genom handlingar. Därför har förskolan, som genom barnen arbetar med framtiden, stor potential att påverka. Det finns också möjlighet att bjuda in barnen i det arbetet, att göra dem till medskapare av sin egen framtid. Normer kan ses som förväntningar på sätt att vara, till exempel flicka eller pojke eller helt enkelt barn. För att uppfylla läroplanens skrivningar om barns rätt till delaktighet och inflytande är det därför logiskt att tillsammans med barnen förändra begränsande normer och förväntningar så att de inkluderar deras behov.

I Skolverkets rapport Diskriminerad, trakasserad, kränkt? från 2009 talas om ”toleranspedagogikens begränsningar”. Vi har ett system med starka förväntningar om hur vi ska vara, och att det som är och har varit angreppssättet för att motverka diskriminering och trakasserier är att lära ut en tolerans mot att någon bryter mot normen. Men inte att förändra förväntningarna, så att det som förväntas snarare är olikhet. Detta menar rapporten befäster idén om normal/onormal och lägger grunden för mobbning, vilket så klart skapar ojämlika förutsättningar både till utveckling och att delta i samhället.

Kommer du ihåg det där barnet du tänkte på i början? Det barnet kan vara det barn som inte får vara med för att hen tycker om fel lek, som gråter sig till sömns, kanske lär sig dölja delar av sig själv för att få tillhöra. En av våra starkaste drivkrafter.

All mobbning är inte kopplad till diskrimineringsgrunder, alls inte. Däremot frodas den i en miljö som bygger på idén om att vissa sätt att vara är normala och andra är det inte. Ett system där det finns få sätt att vara rätt och många sätt att vara fel. Genom att istället förvänta sig olikhet förändras den maktdynamik som ligger till grund för trakasserier och skapas en tryggare miljö för alla barn. Där vi kan göra vår röst hörd och lyssna på andra som tänker eller är olika.

”Könstillhörigheten är samhällets första och mest dominerande sorteringsprincip.”

I rapporten föreslås istället att använda ett normkritiskt förhållningssätt. Det betyder inte att kritisera alla normer, utan att försöka förändra dem som skapar problem och begränsningar. De senaste fem åren har det funnits förslag på hur en sådan normkreativ pedagogik kan se ut. Det handlar om att ge plats åt olikhet, att minska signaler om förväntningar och lämna mer utrymme för barnen att vara medskapare i sitt identitetsbygge och i normerna.

Anledningarna till att vi behöver arbeta med jämställdhet och barn är flera. Barn som föds kan idag bli antingen flicka eller pojke. Den biologiska forskningen visar numera att det är en allt för förenklad polarisering. Dels för att en halv till en procent föds med en otydlig könstillhörighet, dels för att våra geners kombinationer och variationer alls inte kan sorteras in i två enkla motsatser. Men än så länge är det dessa två identiteter som barn kan få vid födseln, och det är antingen flicka eller pojke som barnet uppfattas som av omgivningen, och när barnet är stort nog är det en av dessa två roller som det kommer att ansluta sig till. I alla fall är förväntningarna dessa.

Det finns två grundläggande problem med det här. De flesta som arbetar med barn vet att ett ökande antal barn idag ges möjlighet att ha en friare inställning till könsidentiteten och att många barn inte vill definieras av sitt biologiska kön. Denna vilja skyddas både i diskrimineringslagen och läroplanen. I många förskolor finns barn som ibland vill kallas hon, ibland han, ibland hen. Eller barn som har en övertygelse kring sin könstillhörighet som inte stämmer med förväntningarna, som med bestämdhet hävdar sin identitet.

Det andra problemet är att de två roller som barn erbjuds förvisso har en del tolkningsutrymme men de bygger fortfarande på att vara varandras motsats. Det som är ”flickigt”, som rosa, står i kontrast till ”pojkars” blå. Ett mönster som blir tydligt genom det historiska faktum att när små pojkar skulle kläs i rosa, då skulle flickorna kläs i blått. Men utöver det här isärhållandet finns det än mer problematiska att pojkar och män placeras högre upp i hierarkin än flickor och kvinnor. Det här ligger till grund för många problem på samhällelig nivå, som att kvinnodominerande yrken som förskollärare värderas lägre i lönekuverten än mansdominerande yrken. Det här är också grunden till att det är lättare för flickor att närma sig det som ses som ”pojkigt”, eftersom de rör sig uppåt i hierarkin. Det klassiska exemplet med att det finns ”pojkflickor” men inga ”flickpojkar” gestaltar det fint.

Principen om isärhållande är således något som påverkar barn i allra högsta grad. Ta till exempel tillgången till olika känslor. I barns lekar, via leksaker och bemötande, samt i det som barn möter i form av filmer, klipp, reklam och böcker skickas signaler om vem som ”får” känna vilka känslor. De här olika färdigheterna rörande känslor, och det som det leder till i form av kommunikationsvanor och möjlighet att identifiera olika känslor, tros bland annat hänga samman med hur överrepresenterade män är när det kommer till självmord eller svårighet att hantera känslomässiga utmaningar som skilsmässor. Ledsna och sårade känslor som inte har en hälsosam kanal ut tenderar att komma ut ändå, till exempel som våld, ett problem som är stort för alla de kvinnor (ofta i nära relationer) och män (ofta i offentligheten) som utsätts för det och så klart även för samhället i stort.

Genom att stötta barn att utveckla alla de färdigheter de kan behöva i samhället, inte bara dem som kodas i enlighet med deras könstillhörighet, skickar vi inte bara bättre rustade barn in i framtiden – utan motverkar även de effekter som isärhållandet leder till för både dem och samhället.

Könstillhörigheten är samhällets första och mest dominerande sorteringsprincip och blir en viktig del av identitetsbygget. Oavsett vilket pronomen ett barn väljer att definiera sig som är genusförväntningarna ytterst påtagliga, det vill säga förväntningar kopplade till din könstillhörighet. I och med samhällets stora vikt vid hur du ”är” flicka och kvinna eller pojke och man finns en sårbarhet när du av olika anledningar inte känner att du kan eller vill leva upp till förväntningarna. Att känna att du är ”fel” urholkar självkänslan och självkänsla är viktig för din hälsa. Att få känna att du får vara den du är på det sätt som känns rätt för dig är en del av barnkonventionen och skyddas av diskrimineringslagen och läroplanen. Det anses helt enkelt viktigt, och något som vuxenvärlden ska ta ansvar för.

I förskolans värld betyder det att skapa en trygg miljö för barn att vara sig själva, att göra barnen till medskapare av normerna och att bidra till en framtid där alla olika känner sig som likvärdiga medborgare i vårt samhälle.

leksaker

 

Karin Salmson

Karin Salmson

Karin Salmson. Författare till metodboken Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling. Utbildare i normkreativitet. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant