Utmana lekmönster

Varför finns det flicklekar och pojklekar? Även om den femåriga flickan sitter i baksätet när hennes mamma kör bilen är det hennes treåriga bror bredvid henne som håller en leksaksbil i handen och som tillsammans med andra pojkar leker Blixten McQueen. Och även om pojkar deltar när flickorna leker Idol är det flickorna som styr leken och bestämmer vilka låtar som gäller. Mönstret är tydligt.

Jag möter en ny studentgrupp. De ska bli förskollärare. Det tar ett tag för mig att lära mig namnen på studenterna och för de flesta av dem kommer jag att vara ganska osäker även vid kursens slut. Men hans namn lär jag mig på första seminariet. För han är bara en. En ensam kille bland tjugo kvinnliga blivande förskollärare. Mönstret är tydligt.

Vi ser dessa mönster lite överallt omkring oss. Strukturer vill en del kalla dem. De är normerande och styrande, i bästa fall vägledande. De talar om för oss vem vi är och vad vi ska göra. I olika sammanhang tar de sig olika uttryck och det handlar faktiskt om olika strukturer.

Olika förskolor har olika sätt att svara mot sådana strukturer och deras svar upprätthåller både gamla mönster och skapar nya. Ändå, trots alla kreativa och alternativa praktiker, står vi ofta där. När barnen själva väljer delas världen itu. Pojkarna leker sina lekar och flickorna sina. Jag sitter där i mitt seminarierum fullt med entusiastiska förskollärarstudenter, samtidigt är också jag och han de enda killarna i rummet.

Många lekar blir inte lika starkt knutna till olika genusmönster. Regellekar som kurragömma och olika former av tafatt tycks på ett likartat sätt locka barnen. När fantasin och berättelserna som utgör bakgrunden till olika rollekar tar plats på lekarenan verkar det dock bli svårare. Å ena sidan kan det tyckas förvånande. Fantasin ger ju outtömliga möjligheter för barnen att skapa och pröva olika roller och både skapa nya och omforma gamla berättelser. Å andra sidan är det kanske inte så förvånande att barnen inte utnyttjar fantasins möjligheter i rollekarna. Tänk på de olika litterära former vi vuxna engagerar oss i. Trots att fiktionen precis som berättelserna i rolleken varken behöver bindas av naturlagar eller normer gör den ofta det i alla fall, särskilt när det gäller genusroller. Även när fantasin får flöda fritt, när logiken och fysiken kan se helt annorlunda ut, när nya varelser, nya världar tar form, kvarstår genusstrukturerna ofta. Även när strukturerna utmanas av starka karaktärer gör de det med bakgrund av strukturer som gör dem till undantag som bekräftar regeln. Det är just det som gör dem starka.

”När barnen själva väljer delas världen itu. Pojkarna leker sina lekar och flickorna sina.”

Det finns förstås exempel på vuxenlitteratur och berättelser som på olika sätt utmanar och skapar nya genusstrukturer, men på det stora hela är de inte särskilt många. Då är det kanske inte så konstigt om barnen inte heller så ofta låter fantasin hitta andra vägar när det kommer till just genusfrågor.

Det svaret går knappast på djupet med problemet. Om vi tenderar att bevara genusstrukturer trots fantasins möjligheter i både barns och vuxnas berättelser måste vi fråga oss varför. En början till ett svar är att en berättelse aldrig står ensam. En berättelse, i leken, i det litterära verket, i filmen eller tv-serien, uppstår alltid i ett sammanhang av både andra berättelser och de liv i vilka berättelserna skapas och berättas. De berättelser vi berättar, även de mest fantasifulla, reflekterar våra önskningar och de liv vi lever. Vi berättar om förälskelser, om föräldraskap, om relationer, skam, lust, rädslor och glädjeämnen och mycket mer. Dessa ämnen återkommer också i de berättelser barnen skapar och förhåller sig till i deras lekar.

Men berättelserna behandlar inte bara sådana grundläggande aspekter av livet, för att kunna beröra oss måste de även i de mest fantasifulla sammanhang kännas som det är på riktigt. Problemet är vad vi uppfattar som på riktigt. Vad behöver finnas på plats för att en förälskelse ska uppfattas som verklig eller för att någon ska förstås som en förälder, eller för att något ska vara farligt? Eller vad behöver vi i vår berättelse för att en leksaksbils talande röst ska kännas verklig?

Ett sätt att göra leksaksbilens talande röst verklig är att ge den en könsidentitet. Det gör vi genom att så tydligt vi kan sätta in bilen i ett sammanhang av berättelser som anknyter till andra berättelser om kön, berättelser om hur pojkar beter sig, vad de gillar, hur de talar. För att berättelsen som i sin fantasifullhet innehåller talande levande bilar ska kännas tillräckligt verklig för att vara tilldragande måste den därför reflektera något i våra liv. Vi vill ju att fantasin ska kännas som om den var på riktigt. Det gör att det är svårt för oss att tänka bort vissa saker även när vi fantiserar. Genus är en sådan sak.

Är det där vi är? Är vi helt och hållet fångade i våra vardagliga maktstrukturer även när vi fantiserar och leker? Naturligtvis är det inte så. Det ser vi i barnens lekar. När syskonen i farmors bil kommer hem tar stora syster fram sin Blixten McQueen-bil med en lite annorlunda färgsättning än lillebrors. I deras gemensamma lek finns två Blixten och den ena är en tjej. På förskolegården testar pojkar att vara prinsessor. I en annan lek med legofigurer finns inga pojkar eller flickor. Det är bara figurerna och de talar med barnröster.

En pedagogisk fråga för hur vi förstår och stödjer barns lek blir således inte nödvändigtvis vilka berättelser, vilka saker eller vilken typ av lekar barnen leker. Den handlar snarare om vilka antaganden vi och barnen utgår ifrån för att förverkliga berättelserna i leken. Här kan skönlitteraturen och författarens fantasi vara till inspiration. Den feministiske filosofen och litteraturvetaren Toril Moi reflekterar över Virginia Wolfs resonemang om kvinnlighetens betydelse för författarskapet: För Wolf är uppmärksamheten opersonlig och oegennyttig. Självmedvetenheten är livsfarlig för en författare. Det är ”livsfarligt för alla som skriver att tänka på sitt kön”, förklarar hon. ”Dröm inte om att påverka andra människor. […] Tänk på saken i sig.” Om det är viktigt att kvinnor kommer med i litteraturen är det alltså inte för att de skall sitta där och tänka ”jag är en kvinna”, ”jag är en kvinna” medan de skriver, utan för att den enskilda kvinnan ska visa oss världen sådan som hon upplever den, utan baktankar eller dolda syften av något slag.

Tänk om vi kunde visa på lekberättelsens möjlighet på detta sätt. När barnen leker, författar sina lekar, tar roller och skapar roller, då kan de få utrymme att visa oss världen, även om det sker genom den mest fantasifulla gestaltning, så som de upplever den. De behöver känna den friheten att få vara opersonlig, att få strunta i identifikatorer för vad som är pojkigt och flickigt. Pedagogen har en viktig roll att spela här. Den handlar inte om att peka ut vägen till en genusneutral lek. När barnen författar sina lekar kan pedagogen fungera som redaktör, någon som hjälper att lyfta fram de kreativa frigörande elementen i berättelsen, som gör lekförfattaren uppmärksam på vad leken uppmärksammar, som uppmärksammar antaganden i leken som begränsar lekförfattarens frihet. Det kräver att pedagogerna är lika uppmärksamma på varandra, så att vi kan vara delaktiga i lekvärldar utan att ständigt behöva vara det som föreställningar om ”den manliga förskolläraren” eller någon annan identitet kräver av oss. 

Tips i din roll som lekredaktör

Tänk på det här:

  • Låt barnen känna din nyfikenhet och ditt intresse.
  • Leta efter möjligheter i lekberättelsen som barnen kan utveckla. Föreslå dessa. Introducera möjligheterna genom att ställa frågor som sätter igång fantasin: Vad händer om ...? Vilka andra kan …?
  • Introducera rekvisita – en sjal, spade eller kudde. Låt barnen ge den en roll i lekberättelsen.
  • Bli inte besviken om barnen avvisar ditt deltagande eller inte tar vara på möjligheterna du pekar på. Lekberättelsen är deras verk.
  • Var inte rädd för att leka med barnen. Var samtidigt inte rädd för att låta dem utveckla sina lekar utan vuxnas frågor och förväntningar.
Litteratur

Moi, Toril (2017). Språk och uppmärksamhet. Bokförlaget Faethon: Stockholm.

Viktor Johansson

Viktor Johansson

Lektor i pedagogik vid Södertörns högskola med särskilt intresse för barns filosofiska tänkande, lekar och berättande. Arbetar just nu med dessa frågor med samiska förskolebarn.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant