När jag under många år arbetade som sakkunnig på Bris, Barnens rätt i samhället, lade jag märke till att en och samma fråga återkom gång på gång så snart jag föreläste om barn och ungas samtal med Bris. Frågan var: ”Men vad gör ni då på Bris? Alltså, förutom att bara prata?” 

Jag blev en smula förundrad och upplevde att det så viktiga samtalet snabbt sattes på undantag och förvandlades till ett ”bara”, ett ”bara prata”. På samma förminskande sätt behandlas ofta lek. ”Det är bara på lek”, säger vi. Som om leken i sig själv saknar mening, i alla fall om vi inte lägger till prefixet pedagogisk före och kallar den för pedagogisk lek.

Om barn blir tillfrågade om vad de vill göra så är ”att leka” ett vanligt svar. Det är ett alldeles utmärkt argument för lek. Men leken är också helt avgörande för barnets utveckling och hade det funnits en medicin med så många fördelar som lek hade vi snabbt konstaterat att den var för bra för att vara sann. 

Utvecklingspsykologiska forskare pratar ofta om leken som ett grundläggande behov hos barn, en ”lekdrift”, då leken hos oss människor, likt många andra däggdjur, spelar en nyckelroll i utvecklingen. Hjärnforskare synliggör hur lek i närheten av trygga vuxna bygger och omskapar vår hjärna. Det vi gör, tänker och känner liksom det bemötande vi får från andra påverkar och förändrar hjärnan. Här spelar leken en viktig roll.

En teori som är hjälpsam för att förstå relationen mellan lek och förändring är den interpersonella neurobiologin – två krångliga men viktiga ord – som synliggör den vetenskapliga gren som fokuserar på hur hjärnan påverkas i och av relationer. Inom den interpersonella neurobiologin framhålls leken som helt central eftersom positiv utveckling sker spontant när en lyhörd vuxen finns i närheten och snappar upp det som intresserar barnet. 

”Vi måste påminna varandra om lekens läkande kraft för alla barn.”

Låt oss ta ett exempel i sin allra enklaste form tidigt i barnets liv: Michelle ligger nöjd på skötbordet och viftar med armarna. Hennes pappa fångar upp hennes uttryck, svarar med ett leende och sätter samtidigt ord på det som pågår: ”Är det en glad tjej som ligger här?” Michelle tittar intensivt på sin pappa och viftar vidare. I rörelsen kommer hon åt sin pappas näsa, också detta kommenteras: ”Försöker du ta pappas näsa, din busunge.” 

Att en vuxen delar barnets uppmärksamhet, försöker förstå dess behov och sätter ord på det som pågår är alltså livsviktigt, inte bara tidigt i barnets utveckling utan genom hela barndomen. Tänk bara på en vanlig dag i förskolan, på all den lek som sker där – vilka oändliga möjligheter till att stärka barns hjärnor.

Ett svep genom barnpsykoterapeutisk litteratur visar att dessa erfarenheter också bekräftas av lekforskare och lekkliniker världen över. Leken utvecklar språk, motorik, koncentration, kreativitet, vänskap, anknytning, trygghet, lust, empati och turtagning. Och då har vi ändå inte pratat om alla de terapeutiska möjligheter som finns i leken. Att bättre förstå egna och andras känslor och möjligheten att bearbeta det som skrämmer kan läggas till listan. Viktigast av allt för ett barn är alltid trygghet och skydd men när detta finns på plats är lekens terapeutiska potential underskattad och något att ta på stort allvar i alla livets skeden och för alla barn över hela världen. 

Det här gäller förstås även för vardagliga problem och utmaningar. Som i det här exemplet: Alex är förtvivlad när hans mamma vinkar hejdå genom glasrutan i förskolan. En bekymrad rynka kan anas i hennes ansikte innan hon vänder sig bort och med bestämda steg går mot grinden. Efter en stund i knät på en av pedagogerna inleder Alex en lek där den stora gröna grodan måste gå till jobbet trots att den lilla grodan inte alls vill. Om och om igen försäkrar Alex, i rollen av den stora grodan, att hon snart kommer tillbaka och säger att den lilla grodan inte behöver vara ledsen. 

FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den ofta kallas, innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. Artikel 31 är särskilt viktig i det här sammanhanget då den tydliggör barnets rätt till lek. Bland annat skriver man: ”Lek och rekreation är grundläggande för barns hälsa och välbefinnande. De främjar utvecklingen av kreativitet, fantasi och självförtroende, liksom av styrka och färdigheter på de fysiska, sociala, kognitiva och emotionella områdena. Forskningsrön visar att lek även är centralt för barns spontana drift att utvecklas, och att det spelar en betydelsefull roll för hjärnans utveckling, särskilt tidigt i barnets liv. Lek och rekreation förbättrar barns förmåga att förhandla, att återfå sin emotionella balans, lösa konflikter och fatta beslut.”

BAM! Vilken sammanfattning av forskningsläget kring lek. 

Inom förskolan möter ni dagligen barn som av olika anledningar har svårt att fungera i vardagen. För yngre barn kan svåra omständigheter och erfarenheter ofta märkas både i kroppsliga symtom och i lek som fryser fast, saknar rörelse och lust, är repetitiv eller aggressiv och utan ”som-om-läget” som är lekens själva fundament. Då får vi påminna oss om grundregeln att det som är viktigt för alla barn allt som oftast är extra viktigt för barn med utmaningar av olika slag. Det gäller i högsta grad för lek i närheten av en vuxen på lagom avstånd som ser, försöker förstå och vill väl.

Kanske som i det här exemplet: Under utelek blir Rashid jättearg i dragkamp om en sopborste och slår ett annat barn hårt i ansiktet. Igen. Det är andra gången under samma vecka som detta sker. Amina, den vuxne som reder upp situationen, tänker för sig själv att det å ena sidan inte är konstigt att Rashid har svårt att hitta ”lagom i lek” då han är ny på förskolan och bara kan de allra enklaste orden på svenska. Amina vet att Rashid har flytt från Afghanistan med sin familj men vad de varit med om kan hon bara föreställa sig. Å andra sidan måste de andra barnen kunna känna sig trygga. Amina tänker att det här är något som personalen behöver prioritera och på nästa gruppmöte är den första punkten på dagordningen: ”Hur ska vi underlätta för Rashid i lek?” 

Vi måste påminna varandra om lekens läkande kraft för alla barn, men speciellt med tanke på de barn som av olika anledningar har ett särskilt stort behov av erfarenheter tillsammans med vuxna som visar klokskap, värme och tålamod. När så sker skapas inte bara möjlighet att uppfylla vårt åtagande enligt barnkonventionen utan vi bidrar också till lärande och läkande, ett uppdrag av grundläggande existentiell karaktär. Jag kan inte komma på något viktigare att ägna yrkeslivet åt.