Barnet har alltid rätt

Det finns en mängd orsaker till ätsvårigheter hos barn men utifrån sina förutsättningar gör barn alltid så gott de kan. Vi vuxna behöver utgå från barns upplevelser av maten och stunden när vi hjälper dem att hantera problemsituationer. Kajsa Lamm Laurin skriver om ätutveckling, makt och laddade matsituationer.

 

Att äta är något av det mest grundläggande i våra liv – utan ätande, inget liv helt enkelt. De allra flesta av oss betraktar också maten som något lustfyllt och mycket av vårt sociala samspel sker runt ett bord. Allt ifrån fredagsmys till Nobelfesten kretsar kring ätande och måltidsgemenskap.

Att lära sig äta – för barn måste lära sig att äta, det sker inte automatiskt – tar för ett barn med typisk utveckling tre till fyra år, lite beroende på vilken forskare du frågar. Från början är ätandet instinktivt, de allra första veckorna i barnets liv. Sedan påbörjas en lång inlärningsprocess, där oralmotorik, de åtta sinnena och barnets och omgivningens kommunikation ska samspela för att hantera mat i allt mer komplexa konsistenser och smaker. Precis som språk- och grovmotorisk utveckling inte sker i samma tempo för alla barn, går också ätutvecklingen i olika steg och hastighet. Ibland två trappsteg upp eller ett hopp åt sidan.

Men eftersom ätandet mestadels sker på insidan av kroppen, och vuxna ofta njuter av det, är det svårt att förstå att det är en av de mest komplexa aktiviteter människan ägnar sig åt. Hela kroppen är involverad: alla sinnen, alla organ och alla muskler. Till exempel måste man ha god bålstabilitet och ett bra sittande för att kunna frigöra energi till att äta, men också förmåga att koordinera andning och sväljning till en smidig sekvens. Den generella psykomotoriska utvecklingen, barnets nutritionsstatus och förmåga till inlärning spelar stor roll.

Det finns en mängd orsaker till ätsvårigheter hos barn och ibland finner vi inte grundorsaken. Gemensamt är att barn alltid gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar. Barn som ”matvägrar”, ”krånglar med maten”, är ”kräsna” och så vidare har ofta en sensomotorisk orsak till ätsvårigheterna och inte beteendemässiga.

Men det finns också en naturlig fas i barns ätutveckling, när det är vanligt att de blir mer och mer skeptiska till olika sorters mat. Alla som sett en grupp treåringar bestämma sig för att jag älskar inte fisk vet vad jag menar. Och självklart ska barn få testa, utforska, reflektera och ifrågasätta – men det är en pedagogisk utmaning att fånga upp den där utsagan och omvandla den till intresse och nyfikenhet på fisken. På hur fisken känns, hur den luktar, var den har bott, vad den åt när den levde. Utan att tvinga, utan att pressa.

"Barn har rätt till sin egen upplevelse också när det gäller mat."

Vi vet nämligen att barn som blir tvingade eller pressade att äta (och äta upp!) mat som de får obehag av kan komma att ta med sig obehagskänslan till annan mat. Det vill säga: det smittar. Och det smittar inte bara från mat till mat, utan kan också i förlängningen drabba hela matsituationen, vilken kan bli så laddad att barnet inte ens vågar komma till matbordet.

Vi vuxna har en maktposition när det gäller att tvinga barn att sitta kvar vid bordet och just därför måste vi analysera varför barnet inte kan äta. Om vi anser att ätsvårigheterna beror på barnets beteende, försöker vi ”fixa” barnets beteende. Tror vi att det beror på att barnet inte kan, försöker vi lära barnet de nödvändiga färdigheterna. Om vi anser att vi någon enstaka gång måste ”tvinga” barnet att sitta kvar, så ska anledningen vara helt tydlig. Och den ska inte vara baserad på moral eller tyckande, förstås.

Ibland kanske vi omtolkar barnets upplevelse av maten – det var väl inte så farligt? Om vi själva njuter av något och har en glädje och hunger i måltiden, krävs det att vi snabbt tänker om och inser att barnet har en helt annan upplevelse.

Barn har rätt till sin egen upplevelse också när det gäller mat, och det är svårt för ett litet barn att beskriva hur något faktiskt känns. Ofta säger barn det är äckligt, en beskrivning av smaken. Men lika ofta kan det vara konsistensen barnet reagerar på men inte har ord för. Då behöver vi hjälpa till att sätta ord på upplevelsen och avdramatisera utan att förminska.

Många barn mår bra av att ha tydliga ramar i sin vardag, och det gäller förstås även i måltiderna. Vuxnas ansvar är att mat serveras och vad som serveras, men det är barnets uppgift att äta – eller inte äta. Barnets sfär vid bordet ska vara fredad, i den ska barnet få vara ifred med sitt utforskande. Däremot behöver omgivningen stötta och vara modell – och häri ligger just den svåra balansgången.

Om ett barn inte tillåts undersöka matens sensoriska egenskaper, och göra det under lustfyllda former, finns det en risk att barnet till slut inte heller vågar ta in maten i munnen. För hur ska någon utan erfarenhet av skillnaden mellan hårdstekt fläsk, köttbullar och kalops reagera när vi säger men det är ju kött, det har du ätit många gånger? Barnet behöver hjälp att förstå just dessa specifika egenskaper, och ibland måste man gå så långt som att visa hur det beter sig inne i munnen. Mat ändrar sig när vi tuggar den, och har man inte positiva erfarenheter av detta, så är det svårt att ta det steget själv. Så öppna din egen mun och peka in på kindtänderna – visst är det stor skillnad på köttet på tallriken och det som du redan tuggat?

Många barn med ätsvårigheter äter bättre i förskolan än hemma vilket ofta är en lättnad för föräldrarna. Då är det bra om hem och förskola har liknande rutiner och använder samma typ av eventuella hjälpmedel, så att det blir en helhet för barnet. Barnet kan då föra över erfarenheterna från förskolan till måltiderna i hemmet – på så sätt som görs med så många andra delar av förskolans verksamhet. (Från djupet av mitt hjärta: TACK för att ni lärt mina barn att hänga upp sina ytterkläder!)

Vad som än är orsaken till barnets ätsvårigheter, så har barnet alltid rätt. Det vill säga – barnets upplevelse av maten och stunden är det som vi måste utgå från och hjälpa barnet att hantera. Det kräver fingertoppskänsla, kunskap och närvaro. Som livet självt. 

barnet

 

 

 

 

Tips
  • Var tydlig med ramarna för måltiden. Inom dessa ramar är det barnet som bestämmer hur mycket som ska ätas eller inte ätas.
  • Som förebild, var tydlig i dina beskrivningar av hur det smakar – och känns och luktar och ser ut och låter.
  • Press och övertalning har inte med måltider att göra. Hitta en väg runt som gör att lusten bibehålls. Barn har alltid en anledning.
  • Matlust först – bordsskick och etikett sedan. Bestickhantering kräver finmotorik och kan dämpa matlusten. Träna inte på två saker samtidigt.
  • Diskutera inte barnets ätande så att barnet hör. Om föräldrar vill veta – använd en kontaktbok.

Kajsa Lamm Laurin

Kajsa Lamm Laurin

Legitimerad logoped med mångårig erfarenhet av att lära barn att äta. Författare till När ditt barn inte äter (Roos & Tegner, 2015). Håller föreläsningar för förskola, föräldrar och vårdpersonal och har egen mottagning där hon utreder och behandlar ätsvårigheter. kajsalamm.se

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant

Vi hittar dessvärre ingen aktiv prenumeration kopplad till uppgifterna du angivit

Om du redan är prenumerant

Har du en prenumeration på Förskoletidningen men lyckas inte logga in? Då kan någon av de två nedan förslagen hjälpa dig med detta.

  • Har du inget digitalt konto ännu? Då skapar du enkelt upp ett konto kopplat till din prenumeration för att kunna logga in och läsa alla artiklar.

Skapa ditt digitala konto

Vill du bli prenumerant?

Förskoletidningen ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant