Hylla motståndet!

I mitt arbete som stresspsykolog får jag ofta höra om två zoner i vardagslivet som är direkt kopplade till stress och konflikter. Den första är hemma i hallen, precis när man ska bege sig till förskolan. Den andra platsen är förskolans hall, vid hämtning. De beskrivs oftast som regelrätta krigszoner. Som stress- psykolog är jag heller inte vaccinerad mot denna företeelse. Grannarna kan nog intyga att det ofta hörs ända ut i trapphuset när familjen Mellstrand har bråttom hemifrån, och att dessa stunder oftast kläs i vad som enklast skulle kunna beskrivas som ”dålig stämning”.

Bråttombeteenden – orsak eller verkan? Låt oss göra en liten kedje- analys. Många beskriver att de, så fort väckarklockan ringer, omedelbart går in i en kedja av automatiserade bråttombeteenden, beteenden som vi gör fort, kombinerar med varandra och utför samtidigt. Vi går in i det dopaminstyrda drivsystemet som ger energi och motiverar, och varvar det med hotsystemet, som förbereder oss för kamp och flykt och där stresshormoner utsöndras, för att mobilisera kraft och energi för att ”komma iväg”. Inte sällan beskrivs morgonen som ett hetsigt tevespel där man reaktivt och snabbt slår ner hinder på vägen till målet – att komma till jobbet. Förskolan är en level på vägen. 

Denna autopilot av bråttombeteenden triggar våra barn till att protestera. Ett frustrerande motstånd vi inte förstår oss på. Istället för att ta efter våra beteenden vill barnet hellre, just när det är skarpt läge, göra något helt annat, som att byta en strumpa. Och där står vi som matadoren i Tjuren Ferdinand. Vi bönar och ber. Sedan tappar vi det. Kanske kastar vi in en muta eller till och med ett hot. Men effekten uteblir. Barnet gör ännu mer motstånd, blir ledset och vägrar ännu mer idogt att ta på sig ytterkläderna. Nu befinner sig snart alla i hotsystemet och gapar. Vi måste trösta, avleda och be om ursäkt. Vi kommer iväg och kommer fram i tid, men med dåligt samvete lämnar vi barnet och känner oss som misslyckade föräldrar.

”Medvetet tränar vi på att göra en saki taget och reglera tempot i vissa delmoment.”

Många tänker säkert att det här är ju en del av anpassningen till (vuxen)livet, barnet måste lära sig att förstå. Absolut. Eller? Det jag själv övar mig på, och hjälper mina klienter med, är att kartlägga och synliggöra våra beteenden. Medvetet tränar vi på att göra en sak i taget och reglera tempot i vissa delmoment. Det handlar med andra ord om att försöka växla mellan drivsystemet och det så kallade lugn- och rosystemet för att inte hamna i hotsystemet. På så vis kan jag öka min motståndskraft mot stress och bli bättre mentalt rustad inför hanteringen av den negativt betingade situationen med kidsen i hallen.

Det mina klienter och jag själv konstaterar, efter en tid av nedreglering av våra bråttombeteenden, är att situationen i hallen inte längre uppstår i samma utsträckning. Istället upplevs barnen som mer följsamma. Varför? Har de mognat? Eller gör våra reducerade bråttombeteenden plötsligt oss till coolare föräldrar som barnen gärna följer med?

Min gamla katt Tekla brukade avbryta mina bråttombeteenden med att helt sonika bajsa på hallmattan – ett tydligt motstånd för att få mig att stanna upp. Låt oss hylla detta! För både Tekla och barnen har en viktig poäng: ha inte så himla bråttom. Men sträva inte efter att varje morgon ska vara perfekt och harmonisk, då kommer du bara att bli ännu mer stressad. Lyckas vi med två lugnare morgnar i veckan är det faktiskt en succé.

Läs fler

Agnes Mellstrand

Agnes Mellstrand

Leg. psykolog, handledare och organisationskonsult på Psykologalliansen #Powerpsychology.
 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen Praktisk pedagogik.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant