Om inte ute fanns

Hemma ställer Lilla stövlarna i ett fint par på tamburmattan. Så tar hon mig i handen, pekar på dörren och säger: Ut! Ska vi gå ut? frågar jag tillbaka. Ja, svarar hon förtjust och klappar händerna. Kom, ropar jag in mot rummet till Stora. Vi går ut! Medan Lilla stretar med overall och mössa, kommer Stora lojt lommandes. Det märks tydligt att hon hellre skulle stannat inne med paddan. Kom, ropar Lilla entusiastiskt, kom ut! Stora tittar på henne, smittas lite av ivern och säger: Hon skulle verkligen dö-ö-ö om ute inte fanns! Jag häpnar lite över Storas analys. Ja, skrattar jag, det skulle vi nog alla, kan jag tro. Stora fortsätter filosofera: Det är nog mest småbarn och gamla som älskar ute, säger hon. Vi, som är moderna, vi tycker bättre om inne. Hon suckar lite och klär på sig.

Det tar en stund innan vi hittat vantar och mössa, och Lilla inspekterar noga att vi alla fått dem på. Lilla anför, ut på gården. Stora glömmer inne och padda. Åh, andas! Friheten i att vara ute! Högt i tak och inga väggar som begränsar, massor av platser att utforska och saker och material. Lilla prövar cykeln, balanserar på kanten till rabatten, känner på grus och jord, rullar bollen och ritar med kritorna på stenplattorna. Stora trampar med pedalerna, hoppar på ett ben, studsar med bollen och ritar en sol. Var för sig och tillsammans. De skuttar till sandlådan och gör kakor, Stora bakar och radar upp, Lilla bakar och smackar. Igen och igen. Lilla hämtar lite jord från rabatten och Stora hämtar grus och vatten. Snart experimenterar de ivrigt med olika konsistenser och texturer. Ljus sand, mörk sand, torr sand, våt sand … Lilla fångar snabbt upp Storas kunskaper och nya ord. Stora trivs som Lillas guide.

"I vissa sammanhang får vi lättare tillgång till det bästa inom oss."

Jag sitter på bänken i solen. Tittar på de härliga barnen. Och minns en höst i förskolan när vi var ute på gården med barngruppen hela dagarna i ända tills den första snön kom. Ja, vi flyttade inte in för att snön kom, utan för att gruppen först då var redo att hantera sig själva och varandra inom de begränsningar som väggar och tak innebär. Och vi flyttade förstås in successivt, och aldrig helt och hållet. Vi var ute för att det var lättare att vara ute. För att det blev färre konflikter och mer samarbete. Det blev påtagligt för mig hur sammanhang skapar oss! I vissa sammanhang får vi lättare tillgång till det bästa inom oss.

Att vara ute är ett sammanhang som ofta upplevs som befriande. Rymden, friheten och kravlösheten! Jag ser på barnen i sandlådan; Lilla som har hög energinivå blir liksom lugnare ute, och Stora som har en lägre energinivå blommar upp när hon väl kommer igång ute.

Jag blir utemänniska när jag är ute, förklarade en liten kamrat. Samma lilla kamrat talade om sina två olika uten – det stora ute var skogen och stranden, dit vi måste promenera en ganska lång stund för att nå. Det gick oftast bra för den stora friheten fanns där, och alla äventyr. Lilla ute var gården, som alla hade direkt tillgång till. Den behöver besjälas för att ge samma frihetskänsla, och befolkas med barn och vuxna, fantasi och natur.

Vi skulle verkligen dö-ö-ö om ute inte fanns! 

Taggar
Läs fler

Margareta Öhman

Margareta Öhman

Psykolog, författare till bland annat Värna barns lekstyrka (Gothia Fortbildning, 2019) och barnkulturvetare med mer än fyrtio års erfarenhet av att arbeta med barn och vuxna i förskolan. 

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant