Språklig sårbarhet

Alla barn får inte samma rika och uttrycksfulla språk. Många behöver lägga mycket energi på att prata och lyssna, läsa och skriva och förstå kommunikation, medan andra gör det utan att anstränga sig eller tänka extra.

Att barn kan ha svårigheter med läsning förstår nog de flesta, men att det kan vara minst lika besvärligt att prata kan vara svårt att föreställa sig. Personer med stark språklig förmåga kan ha svårt att förstå att man kan behöva tänka på hur man ska säga saker, leta efter ord eller missförstår trots att man koncentrerar sig på vad andra säger.

Försenad språkutveckling, språklig sårbarhet, expressiv eller impressiv språkstörning – många termer kan beskriva språkliga svårigheter. Begreppet språklig sårbarhet används allt mer. Ofta räknas här in språkliga svårigheter barn har i förhållande till vilka de pratar med och i vilken miljö de vistas i.

Språklig sårbarhet påverkas dels av barnets språkliga förmågor, dels av hur bra barnet är på att använda sitt språk i just den miljön, i en specifik situation. Barnet behöver inte ha några svårigheter alls när hen är hemma och leker med sina syskon, men samma barn kan få det riktigt svårt när hen ska berätta om en konflikt i leken. Framför allt om hen ska argumentera mot en stark ”pratare”.

Barn med olika neuropsykiatriska svårigheter, som har svårt att behålla fokus eller lyssna och ta in vad som sägs från det stora allmänna bruset, har ofta en språklig sårbarhet. I en lugn miljö med några få barn har barnet ofta inga direkta svårigheter att förstå vad som sägs eller att själv formulera vad hen vill ha sagt. Men ute i det stora rummet med andra barn blir det för svårt.

Även de barn som precis mött svenska språket kan ha en språklig sårbarhet. De har oftast inga svårigheter när de pratar sitt hemspråk, men de kan ha svårt när de ska förklara på svenska av den enkla orsaken att svenskan inte är tillräckligt stark ännu.

En del barn är sena i sin språkliga utveckling men kommer sedan ifatt och hämtar in förseningen. En långsam start kan ha många orsaker, några kan vara för tidigt födda eller har fått ägna sig åt något annat än att utveckla just sin språkliga förmåga. Barn som under en period vistats på sjukhus samt barn som varit med om trauma inom familjen, en olycka eller kanske en flykt från sitt hemland, kan stanna upp ett tag eftersom deras fokus och energi legat på annat än att utvecklas kommunikativt.

Språkstörning är ett paraplybegrepp som kan innebära olika kommunikativa hinder. För att få en överblick av ett barns svårighet delar man ofta upp språkstörningen i olika språkliga domäner på samma sätt som när man pratar om barnets språkutveckling. Det är ovanligt att ett barn har svårigheter inom bara en del. Språk utvecklar språk och det gäller även vid språkstörning. Att dra nytta av och få ledtrådar från en språklig del när man använder en annan är svårt för barn med språkstörning.

"För många barn blir språkstörningen en tyst funktionsnedsättning."

En del barn kan ha svårigheter inom samtliga språkliga delar – generell språkstörning. Andra kan ha svårt med vissa funktioner, då specificeras språkstörningen. Expressiv språkstörning betyder att svårigheterna ligger i hur man uttrycker sig med språkljud, ord och meningar, impressiv språkstörning att svårigheten ligger i att förstå vad som sägs och uppfatta vad som menas. Uppdelningen är ganska grov och det är nästan aldrig antingen eller.

Det vanligaste sättet att beskriva en språkstörning är som en språklig profil där vissa delar inte innebär några problem alls, medan andra är svåra. En logoped försöker beskriva den individuella språkliga profilen för pedagoger och föräldrar. Det är lika viktigt att veta var barnet har styrkor som svårigheter. Ett barns språk är inte det andras likt. Det gäller även språkstörningen och hur den påverkar kommunikationen.

För många barn blir språkstörningen en tyst funktionsnedsättning, framför allt i skolan. Den syns inte och märks kanske inte heller förrän kraven på att förstå och hantera större textmängder, formuleringar och språklig avancerat innehåll uppstår under mellan- och högstadiet. Att höra att ett barn har svårigheter vid tre- eller fyraårsåldern är ofta inte svårt, men när barnet är runt sex år och börjar prata mer ”rent” är det lätt att tro att svårigheterna är borta. Men så är det inte alltid.

Är det då nödvändigt att sätta en diagnos? Att fokusera på svagheter kan såklart diskuteras, men utredning och diagnos leder oftast till att barn och omgivning får bättre redskap i att förstå svårigheter. Det i sin tur gör det lättare att planera träning och anpassning så att barnet kan utvecklas utifrån förutsättningarna. Samtidigt är det viktigt att titta på vad barnet kan. Styrkor är det logoped, specialpedagog, föräldrar eller barn ska bygga arbetet på.

Men ibland räcker inte styrkorna till då kraven på vad barnen ska klara av ökar. Det i sin tur leder till att barnet inte mår väl, vilket inte på något vis leder till utveckling. Att ha svårigheter och trots en massa jobb ändå hela tiden möta misslyckanden och jobba i motvind påverkar självkänslan starkt negativt. Att då förstå orsakerna kan vara en liten hjälp till att bli starkare istället för att tro att motståndet beror på att man är inte anstränger sig tillräckligt eller inte kan lära sig någonting.

För att få diagnosen språkstörning krävs en utredning av logoped där man kan se en stor skillnad mellan barnets förmågor och vad man förväntar sig utifrån barnets ålder. Skillnaden kan ibland vara flera år utan att barnet för den skull behöver ha några andra svårigheter eller funktionsnedsättningar utan ”bara språket”.

När logopeden gör en bedömning bör hen få information från olika situationer. Det kan vara svårt att få en helhet om man bara träffar barnen i en miljö. Många gånger har föräldern hemma, logopeden i sitt mottagningsrum och logopeden eller pedagogen i förskolan olika syn på hur mycket barnet kan och vad som är svårt. Det är inte konstigt eftersom de språkliga kraven på barnet och den språkliga hjälpen som barnet får varierar helt utifrån när, med vem och var barnet ska kommunicera.

Att vara påläst och veta grunderna i en typisk språkutveckling hjälper till att förstå om barnet har en språkstörning eller om det bara är ”lite svårt”. Men det är inte pedagogen eller föräldern som ska bedöma eventuell språkstörning, den kompetensen ligger hos en logoped eller specialpedagog. Att sätta en eventuell diagnos ska göras av en logoped.

Har ni funderingar om barnets språkutveckling bör ni först ta upp frågan i arbetsgruppen och sedan med vårdnadshavare. Hur ser de på barnets språk? Tycker ni lika? Barnet kan använda olika sätt att kommunicera hemma och i förskolan och ena parten behöver inte ha fel bara för att ni ser och tycker olika. Det beror mer på att omgivningen fungerar bättre eller sämre för barnet och att de personer hen kommunicerar med ger mer eller mindre hjälp.

Hur kan ni hjälpa barnet när ni inte förstår varandra? Vilka är det bästa knepen för att förstärka kommunikationen? Har ni tillgång till en specialpedagog eller logoped kan hen göra en språklig och kommunikativ kartläggning. Hjälp till genom att tillsammans svara på frågorna här bredvid.

Språkstörning är vanligt och försvinner inte för att man börjar skolan eller ”pratar rent”. Men den är inte statisk utan förändras över tid och kan visa sig igen senare under skoltiden då kraven på språklig kompetens ökar. I många fall ligger den kvar upp i vuxen ålder. Svårigheterna försvinner inte av sig själva. De kräver riktad träning och ofta anpassningar för att barnet ska få så bra förutsättningar som möjligt. 

Kartläggningsfrågor

Har ni funderingar kring ett barns språkutveckling kan ni fundera över följande frågor för att sedan diskutera dem med specialpedagog eller logoped.

  • Leker barnet rollekar? I så fall vilka lekar och med vilka barn? Stannar barnet kvar i samma lek eller går hen mellan lekarna utan att leka färdigt?
  • Fungerar rolleken i en stor barngrupp eller bara i en liten grupp med ett eller två andra barn?
  • Fungerar rolleken bra, men barnet lyssnar mest och pratar inte så mycket eller kan barnet prata och vara med och bestämma i leken?
  • Klarar barnet att leka med fler barn om det är en vuxen med som tolkar och beskriver hur leken går till?
  • Förstår ni när barnet pratar?
  • Kan barnet alla språkljuden eller är några extra svåra? 
  • Om du säger ett nytt eller svårt ord, kan barnet repetera ordet så att det liknar ditt uttal?
  • Använder barnet långa meningar? Kan det berätta och beskriva på liknande sätt som jämnåriga kompisar? Använder barnet småord som och, som, men samt eller när det sätter ihop meningarna?
  • Använder barnet frågeord som hur, varför och när?
  • Kan barnet prata om något som har hänt eller ska hända?
  • Blir det ofta fel när hen ska berätta, blir det fel ord eller kommer barnet inte på vad hen ska säga?
  • Kan barnet lätt räkna upp olika kläder och olika frukter eller är det svårt att komma på ord?
  • Använder barnet varierade ord inom samma kategori? Kan det förstå att frukt innebär äpple, päron, banan och hur hund, katt och djur hör ihop? Förstår barnet vad du menar när du använder överordnade begrepp som fordon eller möbler? Förstår barnet hur olika ord som flygplan och buss hör ihop?
  • Förstår barnet hur man ska leka och anpassar sig barnet till den det leker med? 
  • Vilka tycker barnet om att leka med, de yngre eller äldre barnen? Har ni någon fundering på varför det fungerar bättre med just de lekkamraterna? 

Catarina Sjöberg

Catarina Sjöberg

Catarina Sjöberg. Leg. logoped, författare och föreläsare. Arbetar som logoped i Halmstad och ingår i barnhälsovårdsteamet i Region Halland.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant