Idéerna behöver ständigt erövras

Demokratiarbetet handlar inte bara om individens behov. Det handlar också om gruppens behov och omsorgen om det gemensamma. Förskolan ska ge plats åt att göra, tänka och leva på olika sätt, skriver Jenni Nilsson och Mimmi Örberg.

I september är det 100 år sedan kvinnor i Sverige fick rösta för första gången. Att regeringen införde allmän och lika rösträtt är en viktig milstolpe för demokratin i Sverige. Det finns skäl att stanna upp och fråga sig hur demokratiskt det svenska samhället är i dag. Enligt läroplanen vilar utbildning på demokratins grund – men vad innebär det och hur stabil är den grunden? Att vi har allmän rösträtt i Sverige är något att fira, men samtidigt blir det viktigt att inse att demokrati inte endast handlar om fria val. Demokrati är också med filosofen John Deweys ord ”en form av liv i förening med andra”.  Om demokratin ska vara levande kan vi inte vila i den, utan idéerna behöver återerövras om och om igen.

Begreppet demokrati kan få olika innebörder beroende på vilket perspektiv som betonas. Historiskt sett har demokratiprocesser alltid handlat om kraven på jämlikhet, alltså om olika gruppers rätt att få delta i den samhälleliga dialogen och därmed kunna påverka samhällets utveckling och sina liv på jämlika villkor. Inkludering blir på så sätt ett kärnvärde för demokratin. Hur förskolans demokratipraktiker formas är beroende av hur vi som arbetar där förstår demokratin och dess idéer.

I sin snävaste definition kan demokratin ses som en politisk styrningsform. Om vi endast utgår från det perspektivet finns risken att demokratin bara blir något vi antingen har eller inte har, något vi kan ”checka av”. Vi vill därför vidga bilden av demokrati och framhålla den utifrån dess sociala betydelsen. Att betrakta demokrati som en livsform i John Deweys anda kan öppna för en vidare förståelse för demokrati och bidra till utvecklingen av en aktivt demokratisk utbildning.

Vi menar att de arbetsformer i förskolan som präglas av den politiska demokratin, till exempel omröstning och barnråd, kan ses som medel för att realisera demokratins idéer. Metoderna riskerar dock att bli tomma om de inte aktivt kopplas samman med demokratins idéer.  Att förskolan ska skapa förutsättningar för varje barn att förstå demokratins principer kan inte stanna vid ett enskilt barns förståelse för rätten att göra sin röst hörd. Det handlar också om förståelsen för att de individuella rättigheterna är beroende av och påverkar andras rättigheter.

Demokrati som livsform sätter idéer om jämlikhet, pluralism och social rättvisa i förgrunden. Enligt Dewey innefattar det en grundläggande tro på alla människors rätt och förmåga att påverka samhällsutvecklingen och sina egna liv. Detta behöver praktiseras i vardagen – det är det som är den levda demokratin. Om vi ser på demokrati på detta sätt medför det att idén om allas lika värde ständigt behöver erövras genom reflektion och problematisering av de arbetssätt som ses som demokratiska. Praktiken blir då något mer än fasta metoder, den blir något föränderligt som formas och utvecklas så länge vi skapar plats åt det.

”Demokrati som livsform sätter idéer om jämlikhet, pluralism och social rättvisa i förgrunden.”

För att förskolan ska kunna arbeta med att främja demokrati som en livsform behövs ett aktivt arbete där den sociala rättvisan främjas. Det i sin tur kräver en medvetenhet om att det finns skillnader mellan samhällets olika sociala grupper och deras möjlighet till inflytande, där vissa grupper har privilegier och makt medan andra grupper riskerar att förtryckas. Därför behöver arbetet med demokrati kopplas samman med utbildningens icke-diskrimineringsuppdrag. Att inget barn inom utbildningen ska bli kränkt eller diskriminerat är en central utgångspunkt i arbetet att främja allas lika rättigheter och möjligheter.

Demokratin är ett sätt att möta och förhålla sig till många olika perspektiv och värderingar. Den är också ett sätt att kunna leva och forma samhället tillsammans – trots och på grund av de olikheter som samhället består av. Det handlar om att arbeta för en gemenskap, med professor Gert Biestas ord: en gemenskap mellan dem som inte har något gemensamt. Biesta med flera beskriver att utbildningens gemenskaper ska lära barnen att tala med sina egna, unika röster och på detta sätt bryta in i världen. De ska också utveckla förmågan att svara på och ta emot de andras unika röster, och inte bara se till att den egna rösten blir hörd. Det handlar om att svara och ta ansvar.

Vi ser Biestas beskrivning som ett uttryck för solidaritet, att vi ska bry oss om varandra och stå upp för varandras rätt lika mycket som för vår egen. En sådan gemenskap blir inte till av sig själv utan kräver ett aktivt arbete – inte endast av utbildningen utan av hela samhället. Att vår demokrati fortsätter att leva och utvecklas är allas vårt ansvar, framför allt gäller det dem som besitter makt och privilegier och redan har en röst.  Vi ska se till att vi använder den rösten för att skapa gemenskap, men vi ska även använda förmågan att vara tysta och lyssna på den som kan ha svårare att göra sin röst hörd.

Under de senaste åren har förskolans roll som första steget i utbildningsystemet förstärkts. En följd av det har blivit att förskolans lärandeuppdrag ofta hamnar i förgrunden när vi talar om förskolans uppdrag. Detta blir särskilt synligt när vi talar om behovet av ökade ämneskunskaper och didaktisk kompetens hos pedagogerna.

Det finns dock tendenser till att synen på vad som är ämneskunskap och lärande endast begränsas till vissa ämnen. Eftersom förskolans utbildning ska utgå från vetenskapliga grunder oavsett område, menar vi att ämneskunskap även behövs när det gäller demokrati. Precis som i andra ämnen, som matematik, språk eller naturvetenskap, behöver vi ta del av teorier och studier för att kunna utveckla en demokratisk utbildning på vetenskaplig grund.

Här kan omvärldsbevakning vara till hjälp. Det är viktigt att uppmärksamma och koppla samman det som händer i det omgivande samhället, och som rör demokratiska värderingar och rättigheter, med förskolans utbildning. Nu när exempelvis #metoo har lyft fram kvinnors rätt till sina egna kroppar och hur dessa rättigheter kontinuerligt kränkts runt om i världen, är det oerhört relevant att titta på hur vi i förskolan arbetar med kroppsintegritet och samtycke.  När Black Lives Matter-rörelsen visar hur rasism fortsätter att vara en del av så många människors vardag i Sverige, blir det livsviktigt att förskolan bedriver ett medvetet antirasistiskt arbete. Där får barnen erfara och utveckla förståelse för alla människors lika värde och rättigheter på många olika sätt. Då krävs det mer än att konstatera att ”i vår förskola får alla vara som de är”.

Demokratin i förskolan har enligt flera studier fått en individualistisk inriktning, där vissa centrala delar av uppdraget får mindre utrymme.  Förskolans demokratiarbete kan dock inte endast handla om individuella behov, utan det behöver hela tiden balansera mellan individ- och grupperspektiv. I dagens individfokuserade samhälle lägger utbildningen ofta stor vikt vid varje enskilt barns rätt att ta plats, men den behöver också möjliggöra att varje barn får utveckla förmågan och viljan att ge plats till andra.

Vi som arbetar inom förskolan behöver kontinuerligt ägna oss åt att reflektera över vilka förmågor som anses viktiga för en demokratisk medborgare. Det spelar roll vilket perspektiv vi tar i dessa reflektioner. Om vi utgår från EU:s nyckelkompetenser behöver vi vara medvetna om att dessa sätter arbetsmarknadens behov i första rummet. Om vi i stället utgår från demokratins kärnvärden så tror vi att det är förmågor som empati och solidaritet som blir viktiga, där kunskap om ojämlikhet och dess strukturella mekanismer behöver beaktas. Det handlar om att ge plats åt att göra, tänka och leva på olika sätt. Detta innebär att ständigt reflektera över normer och värden såsom de uttrycks i förskolans styrdokument och att fråga sig varför de inte realiseras fullt ut i dagens samhälle. I demokratins pluralistiska anda kan det inte bara finnas ett perspektiv och ett sätt, utan många.

Att inkludera vårdnadshavare i arbetet med demokratin blir ytterligare ett steg som får betydelse för barnet, för familjen och för samhället i stort. Denna samverkan går bortom kundperspektivet, och handlar om att bemöta dem som medmänniskor med vilka vi delar ansvaret att fostra och stödja deras barn i sin livsresa.

Det svenska utbildningssystemet är ett av de mest marknadiserade i världen. På ett sätt kan det ses som en förstärkning av demokratin, med en större valfrihet samt en decentraliserad styrning av utbildning. Det gör ju att styrningen kommer närmare medborgaren, valmöjligheterna ökar och konkurrensen kan göra att kvaliteten höjs. Samtidigt kan vi se att det nuvarande utbildningssystemet präglas av en ökad ojämlikhet och segregation. Utifrån den verklighetsbilden behöver synen på förskolans demokratiuppdrag vidgas. Inkludering ur ett marknadsperspektiv blir annat än inkludering ur ett demokratiskt perspektiv. För att kunna tolka vad demokratin innebär i utbildningen behöver vi därför ta hjälp av perspektiv och teorier med ett vidare perspektiv än enbart marknadens.

Detsamma gäller synen på utbildning som helhet. Uppkomsten av en mätkultur och ett kundperspektiv innebär en risk att endast vissa delar av uppdraget lyfts i förgrunden, både när det gäller kvalitetsarbete och i praktiken. Exempelvis kan fokus på förskolans skolförberedande uppdrag komma att bidra till att idéer om undervisning och kunskap begränsas till det mätbara och det lärande som kan göras synligt.

Omsorg, solidaritet och jämlikhet är dock fortfarande viktiga delar av förskolans uppdrag. Därför behöver dessa delar få en central plats, både när vi talar om utbildningens kvalitet och i det praktiska arbetet. I stället för att enbart se förskolan som ett ”demokratins förrum”, där barnen förbereds för ett senare deltagande i den politiska demokratin, bör vi skapa en förskola där barnen ses som samhällsmedborgare redan från dag ett. Det gör vi genom att arbeta för en dialogisk, solidarisk och inkluderande utbildning.

”Vi bör skapa en förskola där barnen ses som samhällsmedborgare redan från dag ett.”

Filosofen Peter Kemp skrev att när vi talar om utbildningens syfte handlar det ofta om att barnen ska få med sig kunskaper så att de klarar sig i världen. Han ansåg att ytterligare en fråga behöver ställas: hur kan barnen med sina kunskaper bidra till att världen klarar sig? När varje barn i varje förskola får kunskapa om, genom och för demokratin kan de bidra till att världen, och dess demokrati, klarar sig.

Josefin Skapare

Jenni Nilsson

Jenni Nilsson

Förskollärare och före detta pedagogisk utvecklare i Uppsala.

Mimmi Örberg

Mimmi Örberg

Förskollärare och före detta pedagogisk utvecklare i Uppsala.

Läsa vidare?

Denna artikel är publicerad i Förskoletidningen.
För att läsa vidare behöver du logga in.

Är du inte prenumerant än?
Förskoletidningen och Förskoletidningen Praktisk pedagogik ger dig inspiration, fördjupning, diskussionsfrågor och övningar – verksamhetsnära kompetensutveckling när den är som bäst!

Bli prenumerant