Stadsdelen Sävja i Uppsala ligger på tröskeln till ett stort friluftsområde med urskog och ett rikt djurliv. Naturen hittar vi även inne i Ringmurens förskola, där några tvååringar just ska mata jättelandsnäckorna. De stora, ljusgula sniglarna ligger gömda i sina mörk­bruna, hårda skal med vackert tecknade mönster.

Pedagogerna har lagt fram salladsblad, persilja och skivor av sötpotatis och äpple på ett lågt plexiglasbord. Alicia Olsson lyfter med van hand ut en av snäckorna ur terrariet och placerar den på en bricka. Lucia Sargsyan, som har lärt sig hantera duschflaskan, fuktar snäckan med vatten.

Barnen kan nu följa hur snigeln långsamt fäller ut sig ur skalet och drar sig fram på sitt slem mot maten. Om de tittar noga kan de se hur den använder munnen, och lägger de örat nära hör de hur salladsbladet krasar när den tuggar. Några av barnen smakar också på maten.

Snäckorna är effektfulla och tåliga och storleken gör det lättare att studera detaljer. Därför passar de bra för de yngsta barnen.

– I början är barnen inte lika försiktiga med snäckorna, men de lär sig att inte ha sönder dem, säger förskolläraren Jwan Osman.

Att djur och växter finns att utforska inne i förskolan är tack vare det engagemang för hållbar utveckling som fanns hos Inger Björklund, nyligen pensionerad rektor.

– Allt handlar om barns rätt att medverka till en hoppfull och hållbar framtid, berättar förskolläraren Erik Andersson Tahlén.

När barnen skapar sociala band med djur som inte är så gulliga, lär de sig möta sådana djur i naturen

I Ringmuren står utforskandet och de estetiska lärprocesserna i centrum, och Reggio Emilias filosofi om barns delaktighet i tillåtande miljöer är tydlig. Innan barnen kan kommunicera verbalt kan de uttrycka sig genom att rita eller skapa i lera. På en processvägg dokumenteras lärandet med barnens teckningar och foton på djur och växter. Rubrikerna på Skogens vägg, där de yngsta barnen går, är ”Omsorg om snäckor”, ”Odla i vatten” och ”Under­söka lökskal”.

För att barnen ska få lära känna olika djur och kunna studera dem på nära håll även under den kalla årstiden, har Ringmuren valt att låta några arter få flytta in i förskolan. De yngsta barnen arbetar med jättelandsnäckor, treåringarna får bekanta sig med rosenbaggar och de äldsta barnen tar även hand om revbenssalamandrar och spökskräckor, en större variant av vandrande pinnar.

Valet av djur skedde i en process, där förskolans ateljerista läste in sig och valde ut några arter. Pedagogerna disku­terade sedan vilka som skulle fungera bäst i barngruppen. Men urvalet har inte bara praktiska orsaker.

– När barnen skapar sociala band med djur som inte är så gulliga, lär de sig möta sådana djur i naturen. När våra barn ser myror ute på gården är det sällan de trampar på dem, berättar Erik.

Personalen ser också en tydlig utveckling av barnens mod och självförtroende. De växer också när de får vara modigare än sina pedagoger.

– Jag har själv svårt för insekter, men jag har lärt mig att hantera dem. Spökskräckorna höll jag i första gången förra veckan, efter fyra år. Om jag är rädd men kan övervinna min rädsla gör barnen också det, säger Erik.

Lärandet får en tydlig progression i de åldersindelade blocken. Utöver de djur som barnen redan känner till får de på nästa nivå lära känna nya arter, som är känsligare och kräver ett mer moget handlag.

På Havet får de ta hand om skalbagg­arna och på Klippan väntar vattensalamandrarna och de vandrande pinnarna, som kan vara svåra att lossa från fingret när de har greppat tag. Här använder de äldsta barnen digitala verktyg för att undersöka olika fenomen och de kan också studera döda skalbaggar och spökskräckor i en glasmonter.

Progressionen märks också i odlingarna. Hos de yngsta barnen finns vattenodlingar i stora glasbehållare, och en sötpotatis skjuter skott där den hänger i en petflaska i fönstret. Här börjar barnen sin odlingsresa med att studera växternas rötter. I början hamnar många växter på golvet, men barnen lär sig genom ”learning by doing” att en växt inte överlever om man välter ut den. Även förskolans odlingsarbete har utvecklats med tiden.

– Vi odlade förut också, men sedan djuren flyttade in för fem år sedan gör vi det mer medvetet och vi väljer växter som både vi och djuren kan äta av, säger Erik.

Nu tar de hand om frön från förra årets pumpor och tomater, som de sår på nytt. Barnens egna frågor är centrala. De sätter upp hypoteser som de prövar, som vilken mat djuren gillar bäst. På Klippan pågår ett experiment där avklippta mjölkkartonger fyllda med jord står på rad. Ovanför sitter ett A4-ark med en tallinje från 0 till 7. Där har fyra- och femåringarna satt kryss för att gissa hur många dagar det tar för ett tomatfrö att komma upp och följer nyfiket utvecklingen.

Genom att studera detaljer får vi en förståelse för hur naturen formas. Det har slagits fast av en rad forskare, som Cecilia Caiman och Bodil Halvars. Vi behöver kunskap och förhållningssätt som kan hjälpa oss att ta hand om varandra och vår jord – både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.

Om Ringmurens djur och odlingar står för det ekologiska perspektivet, ser vi det ekonomiska i rummet med återbruksmaterial och i fruktskalen som tas till vara vid mellanmålet. Den sociala aspekten handlar om att barnen lär sig att utveckla omsorg, men också om förskolans relation med vårdnadshavarna. De bjuds in till samarbete fyra gånger om året. Strax efter vårt besök ska barn, vårdnadshavare och personal plantera på gården tillsammans och grilla ihop. I höst blir det en skördefest.

Arbetet i Ringmuren har vuxit fram i nära samarbete med Cecilia Caiman, forskare och lärarutbildare vid Stockholms universitet, som handledde förskolans personal under sex år. Tillsammans reflekterade de över den pedagogiska dokumentationen och barnens lärande.

Erik betonar att ett arbete som detta måste få ta tid.

– Precis som snäckan har vi en riktning, men ibland kryper vi in i våra skal och tar ett par steg tillbaka.

Att ge barnen en meningsfull vardag som de har inflytande över är ett av målen. Men i ett större perspektiv är det viktigt vilka lärdomar barnen får med sig.

– När de tar med sig självförtroende, kreativitet och nyfikenhet till skolan, ökar chansen att de kommer att kunna hitta nya kreativa lösningar på de problem vi har i världen. Om vi i förskolan kan bidra till det har vi gjort en viktig del, säger Erik Andersson Tahlén.

Läs mer: Arbetet med hållbar utveckling i Ringmuren finns beskrivet i boken Ekologins nyanser – undervisning och lärande för hållbar utveckling i förskolan av Cecilia Caiman, Inger Björklund och Yvonne Möller (Liber 2022).

”Om jag kan övervinna min rädsla gör barnen också det”, säger Erik Andersson Tahlén.

I odlingarna finns gott om växter som djuren kan äta av.

Revbenssalamandrarna är det de äldre barnen som tar hand om.

Spökskräckorna är stora och det blir lätt att studera detaljer.

Lärandet har en tydlig progression. När barn-en är tre år får de möta rosenbaggarna.

Nilmini Leanage och Jwan Osman.

Hur äter jättesnäckorna? Det undersöker Alicia Olsson, ihop med förskolläraren Jwan Osman.

Prev

Next