FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den också kallas, fyller år. Det är 25 år sedan FN:s generalförsamling antog konventionen som innehåller bestämmelser om mänskliga rättigheter för barn. 193 länder har skrivit under och förbundit sig att följa reglerna.

Eglantyne Jebb var en av de första som började tala om barnets mänskliga rättigheter. Efter att hon under första världskriget insett att barnen var krigets största förlorare bildade hon 1919 Save the Children-rörelsen som är grunden till Rädda Barnen. Tillsammans med vänner i Sverige och England skrev hon den första internationella deklarationen med fem artiklar om barnets rättigheter. Den antogs av den nybildade Rädda Barnen-unionen 1923 och kom att kallas för Genève-deklarationen. Året därpå antogs den även av Nationernas Förbund (numera FN). 1954 antog FN:s gene- ralförsamling en resolution om barnets rättigheter. Detta är grunden till nuvarande barnkonventionen, antagen av FN den 20 november 1989.

”Förskolan kan göra goda gärningar för varje barn genom att lyssna och visa att det de säger gör skillnad.”

Konventionen har 54 artiklar varav fyra (se faktarutan på sidan 14) ses som grundprinciper och ska vara vägledande för hur de andra artiklarna tolkas och förverkligas. Barnkonventionen slår fast att alla barn och ungdomar upp till 18 år har samma rättigheter. Rätt att leva och utvecklas, rätt att växa upp i trygghet och skyddas mot övergrepp och rätt att respekteras för vad de tycker och tänker. Barnets bästa ska alltid komma i första hand. I Sverige finns många barnrättsorganisationer som arbetar med förverkligandet av dessa rättigheter både i Sverige och i andra länder. För att övervaka efterlevnaden av barnkonventionen finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter, även kallad barnrättskommittén. Vart femte år ska alla konventionsstater lämna en rapport till barnrättskommittén.

Många pionjärer har påverkat barnens rättigheter. Utöver Eglantyne Jebb kan jag nämna Janusz Korczak, som skrev boken Barnets rätt till respekt. Boken förmedlar en på 1920-talet radikal syn på barnets mänskliga rättigheter. Men nämnas bör också att Ellen Key redan i sin bok Barnets århundrade (1900) formulerade de tankegångar som ligger till grund för Barnkonventionen.

Efter andra världskriget lade makarna Mirjam och Joachim Israel grunden till tankar som att barn hade rätt att tänka, känna och fritt uttrycka sina åsikter i boken Det finns inga elaka barn (1946). Astrid Lindgren anammade detta synsätt och det märks i hennes böcker om Pippi Långstrump. Pippi går sina egna vägar och kräver att vuxna har goda argument för att hon ska göra som de säger, annars gör hon som hon själv vill.

Hur medvetna är vi i förskolan om det som står i barnkonventionen? Är barnen trygga, har de möjlighet att vara delaktiga och uttrycka sin åsikt och på vilket sätt visar det sig i verksamheten?

Läkaren och författaren Stefan Einhorn sade under en föreläsning jag var på våren 2013: ”Medmänskliga gärningar kan förändra en annan människas liv.” Han fortsatte: ”Om vi gör goda gärningar för andra ökar sannolikheten att de gör goda gärningar för mig eller andra.”

Förskolan kan göra goda gärningar för varje barn genom att lyssna och visa att det de säger gör skillnad. Lars H Gustafsson skriver i boken Förskolebarnets mänskliga rättigheter (2011) att det är ”... ett ansvar att försöka tillägna oss ett barnens perspektiv och att låta principen om barnets bästa styra vårt handlande. Det innebär i sin tur att vi alltid måste låta lojaliteten med de barn vi har ansvar för gå före alla andra hänsyn. Det ger oss en skyldighet att säga ifrån om ett barns rättigheter inte respekteras.”

Förskolan ska alltid vilja varje barns bästa men också låta barnen förstå att det som är bäst för mig kanske inte är bäst för någon annan. Ett dilemma som vi gemensamt måste hjälpas åt att lösa. Det handlar om att skapa förståelse för demokrati och den gemensamma hållning som visar på värdet av att lyssna, att inkludera och att alla ska få göra sin röst hörd. Men också att visa hänsyn.

Jag tror att alla som arbetar i förskolan behöver reflektera över barnkonventionen i sin helhet och varje artikel var för sig. Arbetslagen behöver tillsammans diskutera vad det som står faktiskt innebär och hur det ska synas i förskolans verksamhet. Vi måste börja med barnen i förskolan och ge dem möjlighet att förstå sina rättigheter. Om vi låter dem öva sig i att höras och att formulera sina åsikter och samtidigt visar att det de säger får effekt i form av exempelvis genomförda aktiviteter, kommer förhoppningsvis barnen kräva att bli lyssnade på.

Om det ska bli möjligt med en generation där mänskliga rättigheter är en självklarhet måste barnen känna att de kan göra skillnad. Både för sig själva och för andra. För att komma igång med arbetet hoppas jag att artiklarna i detta temanummer om barnkonventionen kan ge inspiration och tips i arbetet tillsammans med barnen.