Efter några års arbete i förskolan har nästan alla erfarenheter av barn som väckt oro på grund av sitt aggressiva beteende. För det mesta är det pojkar. Många kan också vittna om att barn som uppvisar svårt utagerande beteende ofta inte mår bra. De kan vara ledsna, ha dåligt självförtroende, känna sig bortvalda av jämnåriga och ha många erfarenheter av stränga och arga vuxna som tillrättavisat dem.

Dessa barn väcker ofta en enorm frustration i sin omgivning. För det mesta finns också en familj bakom barnet som inte mår bra. Där hemma kan det finnas vuxna eller syskon med psykisk ohälsa, och konflikter är vanliga i dessa familjer.

Barn som tidigt uppvisar ett mönster av svårt utagerande beteende har en dyster prognos på gruppnivå. De klarar skolan sämre än andra barn, de har färre och sämre kamratrelationer och deras utagerande beteende brukar fortsätta, breddas och fördjupas. Dessutom har de större risk att drabbas av psykisk ohälsa när de blir äldre. Det handlar särskilt om missbruk och beroendetillstånd, men också allvarliga psykiatriska tillstånd som psykos.

Men med rätt insatser för de barn som har de största problemen kan man tydligt minska utagerandet. Det visar en nyligen publicerad genomgång av forskningen från min forskargrupp vid Lunds universitet.

Nästan alla barn använder ibland fysisk aggressivitet. Det lilla barnet river, biter och drar när hen blir arg och frustrerad. Senare börjar hen slå, kasta saker och sparkas. Barn är som mest utagerande någonstans mellan 18 och 30 månaders ålder, sedan blir de allra flesta mindre utagerande.

Det som utmärker barn med svårt utagerande beteende är att deras beteendeproblem förekommer oftare, i fler situationer och med allvarligare konsekvenser än hos jämnåriga barn. I flera studier har man sett att dessa barn kan identifieras tidigt, ofta redan i tvåårsåldern.

Personalen i förskolan kan ofta se att de behöver göra anpassningar kring och stödja dessa barn på olika sätt, inte minst i sociala situationer. Barnen kan ha svårt att medverka i gemensamma aktiviteter och lekar. I lekarna hamnar de ofta i konfliktsituationer om det inte finns en vuxen nära som vägleder leken eller samvaron.

Barnen upplevs använda utagerande beteende för att lösa situationer där andra barn kan använda ord, förhandla eller tillkalla vuxna. Ibland handlar det om att få något de önskar, till exempel en leksak eller att få bestämma i en lek. Andra gånger handlar det om att de reagerar på något de upplever som orättvist eller frustrerande. De kan upplevas använda sitt utagerande för att lösa problem och tillskansa sig saker de vill ha, men också vara lättirriterade, lättkränkta och att de utgår ifrån att andra inte vill dem väl.

En del av dessa barn har svårt för att kompromissa eller lösa situationer genom samarbete. Otålighet och en stark vilja att bestämma är också vanligt. Ibland kan man också se att de har svårt att känna igen och förstå andras känslor samt ta hänsyn till dessa i samspelet med andra.

På gruppnivå vet vi att gener spelar en viktig roll för risken att utveckla svårt utagerande beteende. Ofta kan vi se utagerande beteende i familjens historia men också annan sårbarhet som kan ha en gemensam genetisk bakgrund. Utifrån vad vi vet i dag, verkar problematiken uppstå när biologiska sårbarhetsfaktorer kombineras med en belastande uppväxt.

Olika miljöfaktorer har olika stor betydelse i olika åldrar. På gruppnivå ser vi att det är vanligare med otrygga familjeförhållanden, till exempel antisocialt beteende hos familjemedlemmar, missbruk och psykisk ohälsa – framför allt depression hos mamman. Andra riskfaktorer är en negativ föräldrastil med auktoritära och känslokalla beteenden mot barnet, mycket konflikter i familjen, flera jämnåriga syskon och konkurrens mellan dem samt fysisk och psykisk misshandel av barnet.

Redan före ett års ålder kan en del av de barn som senare utvecklar ihållande utagerande beteende visa tecken på en avvikande utveckling. Vissa av barnen har oftare har ett så kallat svårhanterligt temperament och sämre förmåga till självreglering. De kan bland annat ha svårt att hantera hög aktivering av hjärnan, till exempel när de blir frustrerade eller har andra starka känslor.

Även hos barn med allmänt sänkt hjärnaktivering vid stimuli som andra barn reagerar starkt på, ser vi en ökad risk för utagerande beteende, framför allt kopplat till avvikande empatiutveckling.

Senare under förskoleåldern, i 3–4-årsåldern, kan ett försenat språk också vara kopplat till ökad risk för utagerande beteende. Det kan både handla om uttrycksförmåga och förståelse. Språket är tydligt kopplat till utvecklingen av de så kallade exekutiva förmågorna och vår förmåga att planera, överväga alternativa beteenden och prioritera.

”Att ha svårt utagerande barn på en avdelning ställer höga krav på personalen.”

Vissa barn har svårt med förändringar och kan upplevas envisa och rigida. Andra har svårt med social ömsesidighet eller att förstå andra i sin närhet. Tillsammans med ilskegrubblande och tendenser att skylla allt på andra är dessa särdrag också tydligt kopplade till en risk för utagerande beteenden.

Mellan 3 och 7 procent av alla förskolebarn uppfyller kriterierna för trotssyndrom. Trotssyndrom är en diagnos som utmärks av mycket negativa affekter, ilskeutbrott och irritabilitet tillsammans med mycket bristande följsamhet och trotsighet mot framför allt vuxna. De barn som uppvisar svårt utagerande beteende kan ha dessa svårigheter men är en mindre grupp där just väldigt mycket fysisk aggressivitet utmärker dem. Vi tror att de är ungefär 1–3 procent av alla barn, men andelen varierar i olika studier.

Respekt, trygghetsskapande och individuellt bemötande måste vara grunden i arbetet med alla barn. Att ha ett eller flera svårt utagerande barn på en avdelning ställer emellertid höga krav på personalen. Här är det viktigt att man hjälps åt att stötta varandra i att orka vara professionell över tid.

Dessa barn väcker starka känslor och det är lätt att reagera känslomässigt själv. Man kan behöva ansöka om en extra resurs för att kunna utforma individuella lösningar kring det utagerande barnet och skydda de andra barnen.

Utgångspunkten i arbetet med att förändra ett utagerande beteende är att kartlägga och förstå det enskilda barnets beteende. Om man ser på det utagerande beteendet som barnets sätt att lösa ett problem eller framföra ett behov kan det bli lättare att förstå. I dag finns bäst vetenskapligt stöd för att arbeta utifrån ett inlärningsteoretiskt och beteendeanalytiskt perspektiv, där beteendet förstås och kartläggs tillsammans med den kontext eller de situationer där det visar sig. Enkelt uttryckt handlar det om att med hjälp av detektivarbete hitta ”igångsättare” av beteendet tillsammans med vidmakthållande faktorer och sedan försöka hitta mönster och förstå samband.

Vid svårt utagerande som håller i sig länge ska man ta hjälp av en förskolepsykolog för att tillsammans med vårdnadshavare göra en individuell bedömning och utforma en åtgärdsplan. Ofta kan man behöva en fördjupad kontakt med barnhälsovården för att sjukvården ska utreda om det finns psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning hos barnet. Om det är tydligt att barnet har problem med beteendet även hemma, eller om det finns annan anledning till oro, kan det också vara läge att tidigt börja samverka med kommunens individ- och familjeomsorg.

Vi ser i forskning att förskolans förmåga att involvera och engagera vårdnadshavare i sitt arbete är en viktig skyddsfaktor för barns psykiska hälsa generellt. För föräldrar till svårt utagerande barn kan förskolans personal vara viktiga rollmodeller som kan öka motivationen att till exempel genomgå  kommunens föräldrastödsprogram – och använda sig av färdigheter som lärs ut där. Detta gäller särskilt när det finns brister i föräldraförmågorna.