Jaha! Så nu ska alla ungar bli programmerare också! Det är helt sjukt. Ska de sitta där med sina skärmar på förskolan också? Det är en pedagog som återberättar om första reaktionen från en förälder på föräldramötet där pedagogerna berättade att de låtit barnen prova programmering. Och den reaktionen kanske inte är så konstig? Man kan verkligen undra – är det tanken?

Det är hett med programmering. Det lyfts fram som den nya universalkompetensen, det skrivs in i olika kursplaner och röster höjs att vi måste hänga med i samhällsutvecklingen – det är bråttom! Vi måste ändå erkänna att det är rätt unikt det som sker just nu. Ett nytt ”ämne” som de flesta av oss inte fullt förstår eller ens hanterar som plötsligt ska läras ut till både barn och elever, och inte alla är med på varför. Och inte i vilken form heller för den delen.

Förskolan kan ta det lite mer med ro. När vi betraktar kommande ändringar i vår egen läroplan kan vi konstatera att vi kommer få ett ännu tydligare formulerat uppdrag att utveckla barnens digitala kompetens. Frågan är bara vad just det innebär.

I förslaget från Skolverket som nu ligger på bordet står det klart och tydligt att förskolan ska ge barnen förutsättningar att utveckla digital kompetens. Barnen ska förstå den digitalisering de möter i vardagen, ges förmåga att hantera den och kunna förhålla sig på ett ansvarsfullt sätt till innehållet och till den digitala tekniken. Här kan vi fånga upp de tre F:en barnen ska ges:

• Förståelse

• Förmåga

• Förhållningssätt

Om vi sätter barnen i sammanhanget av det digitala samhället omkring oss – vad är då vårt uppdrag? Både barnen och vi själva lever mitt i en värld full av programmerade saker – hur kan vi förhålla oss till detta? Det är inte bara datorn, surfplattan och smarta telefoner som är programmerade utan även många tjänster vi använder. Och glöm inte diskmaskinen, bilen, dammsugaren, tunnelbanan och så vidare. Vi kanske inte tänker på dessa saker som programmerade men de innehåller samtliga datorer som följer olika instruktioner. Men vem har bestämt hur de ska fungera och vad de ska göra?

Just här kan vi börja med förskolans uppdrag att ge barnen förståelse för sin omvärld genom att skapa en första insikt att många saker faktiskt är programmerade. Programmerade saker omkring oss fungerar på ett visst sätt för att någon klurig människa först kommit på vad den saken skulle kunna åstadkomma, sedan hur den måste fungera för att lyckas med sin uppgift och slutligen använt ett språk som den aktuella saken förstår – en programmering.

”När vi pratar om att arbeta med programmering i förskolan är det själva logiken bakom att programmera som är viktig att grundlägga.”

Vi behöver ge barnen en tidig förståelse för att världen omkring oss faktiskt kan påverkas och att andra inte behöver göra det åt oss. Alla kan vara med och prata med datorerna oavsett om du är kille eller tjej, om du är född i Sverige eller någon annanstans. Alla kan lära sig och ta plats!

När vi pratar om att arbeta med programmering i förskolan är det själva logiken bakom att programmera som är viktig att grundlägga. Att utveckla själva förståelsen för hur jag formulerar ett mål, hur jag formulerar ett problem och ger instruktioner. Spelar det någon roll i vilken ordning jag gör saker när jag löser problemet?

På vägen uppstår förstås en massa spännande frågor: Kan en dator tänka själv? Vad behöver den veta för att säkert förstå vad den ska göra? Allt detta ovan kan vi benämna som delar av datalogiskt tänkande vilket är olika sätt att lösa problem och bryta ner en uppgift i mindre delar, att sortera upp information som är relevant och delar som är onödiga. Att hitta mönster och förstå att en lång instruktion ibland kan ersättas med en kortare vilket datorer gillar – ju tydligare desto bättre så att de förstår exakt vad de ska göra.

Vi kan arbeta mycket med det datalogiska tänkandet i förskolan, både med yngre och äldre barn. En del saker gör vi redan – vi arbetar med instruktioner, letar mönster i matematiska aktiviteter, i lekar och ramsor, vi arbetar med rutiner så att barnen gör saker ”i rätt ordning för rätt resultat” till exempel när de tvättar händerna. Mycket i förskolans vardag går att koppla till datalogiskt tänkande men då måste vi först själva förstå den kopplingen och hur det kan vara en grund för digital kompetens.

Många förskolor är idag ivriga att komma igång med programmering och inte helt överraskande köps det in en hel del digitala programmeringsverktyg, ofta i form av små rörliga robotar. Är det rätt eller fel plats att börja på? Det finns förstås inget enkelt svar på det, utan beror på vilket sätt verktygen används. Verktygen lockar barnen, motivationsfaktorn är stor och att lusten främjar lärande, det vet vi. Så hur kan det ändå bli fel?

Fällan kan ibland vara att pedagogerna förbiser att arbetsområdet kräver förförståelse och sammanhang av oss pedagoger precis som alla andra lärandeområden i förskolan. Varför ska vi jobba med det här? Vad vill vi att barnen ska lära sig? Hur märker vi att ett lärande faktiskt skett i gruppen?

Om vi ser programmering och kodning som en del av någonting större i samhället, något som är viktigt för alla att förstå sig på, kan vi få fler uppslag till var vi kan börja. Vi kan träna på att upptäcka mönster när vi skapar pärlplattor och halsband. Vi kan leka robotar och ge varandra instruktioner – hur måste jag formulera mig för att nå mitt mål? Vi kan bekanta oss med det centrala begreppet algoritm, det vill säga en lösning i flera steg som ofta är beroende av ordning. Var hittar vi det i förskolan?

Vi klär till exempel på oss i en viss ordning, vi följer recept och tvättar händerna. Till och med hela förskoledagen följer en viss ordning. Vad skulle hända om vi ändrade på ordningsföljden? Om vi torkade händerna först av allt och tog tvålen sist, om vi gjorde receptet baklänges eller tog på oss de tjocka vantarna före alla andra kläder? Det blir tydligt och roligt att upptäcka hur tokigt det skulle bli. Kopplingen till datalogiskt tänkande och begynnande förståelse för programmering är att lösningar i flera steg oftast behöver en viss ordningsföljd, att en dator gör precis som den blir tillsagd och inte rättar någonting själv. Om instruktionerna i koden görs i tokig ordning eller är det minsta ofullständiga kommer resultatet bli därefter. Allt detta är en del av datalogiskt tänkande.

Analog programmering är ett populärt begrepp som innebär olika sätt att arbeta med instruktioner, kod och utförande utan vare sig digitala verktyg eller skärm. Det kan vara att programmera varandra med pilar och andra kommandon eller att styra en kompis eller legofigur i en bana med hinder på vägen. Programmeringen i det sammanhanget är alltså inte att flytta figuren utan att på förhand klura ut en lösning. Hur kan jag teckna ner den på ett symbolspråk och kanske till och med se om en kompis kan förstå min kod och få samma resultat?

Dansprogrammering är ett annat roligt och rörligt sätt att ge varandra instruktioner där rörelsekort med illustrerade instruktioner kombineras med varandra till en koreografi som kompisarna ska följa.

Ett annat exempel på analog programmering är att rita av färgordningen i ett halsband och låta någon annan följa instruktionen. Finns någon återkommande del i koden som vi kan kalla sekvens?

Att använda begrepp som kommando, sekvens, kod, algoritm ger barnen ett berikat språk, de tillägnar sig ord som de kommer att ha nytta av långt framöver.

En viktig del av programmeringens process är att testa den tänkta lösningen och se om den fungerar. Om den inte gör det, var finns felet? Går det att hitta buggen? Kanske någon ritade en pil åt fel håll eller bara glömde ett steg någonstans? Felsökning är minst lika viktig som resten av aktiviteten och är oftast det som leder till de mest spännande diskussionerna.

Självklart har digitala programmeringsverktyg chansen att bli pricken över i:et. Robotar av olika slag ger via rörelse en direkt återkoppling på din kod – du får veta om din lösning på problemet fungerade eller inte. De är utmärkta att skapa matematiska och språkliga utmaningar med, väva ihop olika skapande aktiviteter som bygg och konstruktion. Robotarna kan vara härligt motiverande och lustfyllda och på alla sätt främja ett spännande lärande om de bara inte hamnar i leksakslådan eller används utan sammanhang. Inga verktyg i världen är pedagogiska av sig själva utan kräver ett sammanhang och en insatt pedagog som finns med på vägen.

Om vi ser på datalogiskt tänkande och programmering i förhållande till vårt uppdrag – att ge barnen digital kompetens – är det oerhört viktigt att förstå att både programmering och datalogiskt tänkande bara är en liten del av det. Digital kompetens handlar om att förstå vad vi kan använda tekniken till, att använda digitala verktyg på produktiva sätt som bild, film och berättande, att skapa projicerade lärmiljöer och olika utmanande aktiviteter. Det handlar också om att kunna hantera att leva mitt i ett digitaliserat samhälle och kunna förhålla oss till all information och media samtidigt som vi ställer oss frågan om vad som är sant och inte. Vem är avsändare och vem är mottagare?

En del av den förståelsen börjar i det lilla. Att många saker och tjänster omkring oss är programmerade och att vi alla har chans att vara med och påverka dem.

Och föräldramötet? Föräldrarna fick prova analog programmering och fick en helt ny syn på vad programmering kan vara. Att det grundas med ett särskilt sätt att tänka och att det är något som angår oss alla. Det hade de inte tänkt på förut. 

Katrin Jäverbring medverkar vid konferensen Digital kompetens i förskolan och föreläser på temat Programmering – en nyckel till att förstå sin omvärld.