Digital kompetens. Ni har nog inte kunnat undgå att höra detta begrepp i diskussioner om förskolan, om reviderade läroplaner och om nutidens och framtidens samhällsmedborgare. Men vad är digital kompetens egentligen, annat än ett buzzword*? Är det något som kommer att bestå eller byts det snart ut mot något annat? Digital kompetens är en av EUs nyckelkompetenser och i Skolverkets beskrivning av digital kompetens handlar det om att förstå digitaliseringens påverkan på samhället, att använda och förstå digitala resurser och medier, att ha ett kritiskt och ett ansvarsfullt förhållningssätt samt att kunna lösa problem och omsätta idéer i handling.

I vår kommer ett regeringsbeslut för hur digital kompetens ska skrivas in i förskolans läroplan och Skolverkets vision för år 2022 är att alla barn ska utveckla en adekvat digital kompetens. Det är inte bara svårt att veta vad detta innebär för våra allra yngsta, det är dessutom nästan omöjligt att veta hur digitaliseringen ser ut om så många år. För fem år sedan fanns knappt plattorna i förskolan – vem vet vilka digitala resurser som används om fem år? Kan det vara interaktiva golv och Virtual Reality eller är det helt nya resurser som digitala glasögon och kläder? Vi vet som vanligt inte hur framtiden ser ut, men vi vet att förändringstakten är högre nu än någonsin. Ungefär hälften av alla barn som lämnar förskolan i år kommer att arbeta i yrken som inte finns idag. Därför ska kanske inte just de tekniska färdigheterna fokuseras. Det verkar bättre att vi riktar in oss på att barnen ska förstå digitaliseringen de möter i vardagen och att vi förbereder dem för att aktivt delta i ett tänkt framtida samhälle.

Så adekvat digital kompetens – vad kan det vara för en treåring? Ja, det måste vi nu fundera på. Själva användandet av digitala resurser är det minsta problemet. Barn kommer redan tekniskt erfarna till förskolan, de är modiga och de lär sig snabbt hur man navigerar i det digitala gränssnittet. I min forskning ser jag hur barn löser problem tillsammans när de till exempel programmerar en Bee-bot som ska röra sig över en ritad bana eller när de låtsas programmera varandra med kommandon som ta ett steg framåt, ta ett steg till höger. De har så många idéer som de omsätter i handling. I mitt forskningsprojekt iscensätter förskolebarnen ett av de spel de brukar spela på förskolegården genom att ställa upp hinkar på sandlådan, använda ett hopprep som slangbella och skjuta ner hinkarna med gosedjur. Lekarna från gården tar de sedan in i ateljén där de transformerar dem till spännande filmproduktioner eller vackra fotocollage. Mycket avancerat och kreativt.

Svårare blir det när vi kommer in på att utveckla barns ansvar och etiska förhållningssätt i en digital miljö. Är det ens möjligt? Ja, det är det. I flera av de förskolor jag forskat med ser jag hur pedagoger arbetar med detta, men i handling snarare än i ord. När till exempel barnen pedagogiskt dokumenterar varandra med lärplattorna kan man höra en treåring fråga kompisen: Får jag ta kort på dig? I mitt nuvarande forskningsprojekt har vi utvecklat tydliga strategier för hur vi kan möta barn som med andra tecken än just ordet ”nej” visar att de inte vill vara med på bild eller film. Detta kan visas med att hålla upp en ”stopphand”, genom att bara vända sig bort eller på andra sätt visa obehag. Detta är särskilt viktigt för barn som inte har ett verbalt språk eller ett annat modersmål. Liknande diskussioner förs i många förskolor. Här behöver vi vuxna vara goda förebilder som hela tiden frågar barnen samt diskuterar med dem hur bilder kan delas och publiceras i olika medier. Även när barnen arbetar med digitalt berättande pratar förskollärarna med dem om deras ansvar att representera en kompis på ett schyst sätt i ord, bild och ljud. Den typen av ganska komplicerade etiska diskussioner och ställningstaganden har en plats även i förskolan.

"Kanske finns det även en risk att barnet förlorar sin röst i den snabba kommunikationen mellan vuxna."

Hållbar utveckling är som bekant något vi ska sträva efter i förskolan och det handlar inte bara om ekologi, natur och återvinning utan även om att möjliggöra hopp och framtidstro. Kanske har ni suttit runt middagsbordet och diskuterat fake news och hur de översvämmar det offentliga samtalet. Som förskollärare gäller det att hjälpa barn att navigera och sålla i informationsflödet, men också att ge dem faktatillit. En person med faktatillit diskuterar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, söker ny kunskap via kritiskt tänkande och tillämpar samma källkritiska metoder på alla utsagor. Jag tror förskollärare behöver skapa faktatillit tillsammans med barn. I det arbetet ligger förstås även källkritik som är en viktig del i digital kompetens.

I de förskolor jag följt tränas källkritik bland annat genom att manipulera foton, göra collage och diskutera detta för att barnen ska förstå att allt de ser på bild inte behöver vara sant. Vilka klokheter dessa unga barn då bidrar med! På samma sätt lyfter förskollärare vikten av att ge barn verktyg för att bli medvetna konsumenter av digital teknik: Alla barn ska få möjlighet att utveckla förståelse för att det är människor som ligger bakom datorernas, maskinernas och robotarnas handlingar säger en av förskollärarna i min forskning. Ett sätt att närma sig detta datalogiska tänkande kan vara att programmera. Det sker på många olika sätt i de förskolor jag besökt, med det gemensamma syftet att förstå tekniken, inte att lära sig programmera per se. Därför sker det även ibland unplugged då barnen låtsas programmera varandra eller arbeta med instruktioner och mönster på olika sätt.

Förskollärare nämner ofta fördelarna med lärplattor i pedagogisk dokumentation – det går snabbt och blir estetiskt tilltalande. Det kan vi nog alla hålla med om. Men ibland kan det gå för fort. Hinner vi alltid reflektera över vad det är vi är på väg att göra ? Visst var det jobbigare förr när man skulle förflytta sig till datorn i personalrummet, starta den, koppla kameran till datorn, ladda upp bilder, skriva text i word och sedan klistra in bilderna för att till slut skriva ut dokumentationen på skrivaren i kopieringsrummet. Men i denna långsamma process hann vi reflektera, smaka på formuleringar och kritiskt välja bilder. Nu är ett blogginlägg bara ett klick bort och det händer att foton på barn läggs upp som inte borde läggas upp. Visst är det en stor händelse att en liten pojke gått på pottan första gången men att dokumentera det digitalt är inte att rekommendera. Förskolan har högre sekretess än övriga skolformer och barnens identitet ska alltid skyddas.

Samtidigt förväntar sig ofta vårdnadshavare att det enskilda barnets förändrade kunnande hela tiden ska dokumenteras och delas. Kanske finns det även en risk att barnet förlorar sin röst i den snabba kommunikationen mellan vuxna. Vid ett tillfälle hade en barngrupp varit ute i skogen och hittat en groda. En av flickorna var överförtjust och stod och väntade vid grinden för att få berätta för pappan om sin upplevelse. I just detta fall hade pappan redan på bussen läst om och sett grodan på förskolans blogg. Kommunikationen gick alltså över huvudet på flickan som blev besviken över att inte själv få berätta om den stora händelsen.

Å andra sidan har jag hört förskollärare berätta om betydelsen av digital dokumentation i kommunikationen med föräldrar och då särskilt med föräldrar med andra modersmål. Där blir den multimodala dokumentationen med bild, film och ljud utmärkta resurser att mötas kring i samförstånd. Här blir det viktigt att reflektera och väga för eller emot för att varje barn ska kunna inhämta och utveckla värden och kunskaper på det sätt som passar just det barnet.

På Skolverkets konferens Skolans digitalisering i Sundsvall 2017-10-16 gjordes en undersökning bland åhörarna om vad som anses utgöra den största utmaningen med digitaliseringen i utbildning. Då lyftes ”pedagogers digitala kompetens” som det mest oroande. Inte sällan säger förskollärare att barnen kan mer än vi. Men digital kompetens kan inte likställas med teknisk kunnighet – det är så mycket mer. Och i de andra aspekterna av digital kompetens, där är det förskollärarna som är experter och som har massor med erfarenhet att dela med sig av till barnen. 

* modeord, trendord​.