I skollagen beskrivs undervisning som de målstyrda processer som syftar till att någon lär sig och utvecklas (SOU 2002:121). Undervisning är alltså de aktiviteter där förskolepersonalen har en idé om vad den vill åstadkomma i form av läroplansbundet lärande, det sätt som förskolläraren har för att påverka lärandet. Lärandet sker inom den individ som lär sig. Barnet kan lära sig i en undervisningsaktivitet som organiserats av förskolepersonal, genom att samspela med kamrater eller genom utforskande på egen hand.

En utvecklande lärmiljö uppmuntrar barnet till lärande genom att vara rik på möjligheter att utforska och experimentera, samtidigt som den erbjuder social trygghet. En undervisningsmiljö innebär att en pedagog också är aktiv i miljön. Undervisningsmiljön bör fungera kompensatoriskt, det vill säga utveckla alla barns kompetenser, förmågor och färdigheter i enlighet med läroplanens intentioner.

I ett av mina senaste forskningsarbeten har jag haft förmånen att besöka förskolor för att observera lärandeaktiviteter och efteråt intervjua den personal som planerat och ansvarat för aktiviteten (Pihlgren, 2016, 2017). Resultatet kan kategoriseras i fem olika undervisningsmiljöer, vilka lyckas mer eller mindre bra med att stötta barnens lärande.

En av dessa miljöer – den allmänna undervisningsmiljön – har fått namnet eftersom den är relativt vanlig i skolan (Pihlgren, 2013). I förskolan förekommer den ofta när aktiviteterna kan te sig som mer ”skollika” som i samlingar eller vid introduktion av nya kunskapsområden. Förskolepersonal som skapar en allmän undervisningsmiljö kommer att styra, planera och genomföra aktiviteten med korta vuxenstyrda moment där ny kunskap introduceras tidigt. Barnen får därefter praktisera och förskolepersonalen kontrollerar att barnen förstår. Den här undervisningsmiljön utvecklar barnens grundläggande kunskaper och färdigheter men ger inte så stort utrymme för deras självständiga utforskande eller egna val.

En snarlik miljö är den moralistiska undervisningsmiljön, men den kommer istället att kännetecknas av att personalen använder stor del av tiden till att få barnen att uppföra sig snarare än att nå måluppfyllelse. Aktiviteterna utgörs till stor del av tillrättavisningar och saknar oftast tydligt lärandeinnehåll. Tvärt emot personalens intentioner kommer miljön att skapa oordning och osäkerhet.

Den barnutforskande undervisningsmiljön är relativt vanlig i förskolan (jfr Pramling Samuelsson, 2011). Barnen ges stort utrymme att själva välja vilket område som ska undersökas och på vilket sätt. Miljön är trygg och säker och klimatet öppet och tillåtande men personalen i den här undervisningsmiljön kommer inte aktivt att föra barnens tänkande eller lärande vidare och resultatet blir oftast att barnen fortsätter med färdighetsträning på den utvecklingsnivå som de tidigare nått.

I låt-gå-undervisningsmiljön saknas pedagogiska intentioner och kunskapsinnehåll och barnen lämnas ensamma i exempelvis i ”fri lek” där de vuxna inte deltar aktivt (jfr Williams m.fl., 2016). Personalen planerar inte för något särskilt lärandeinnehåll och för ingen egentlig pedagogisk dialog med barnen under aktiviteterna.

Den miljö som får starkaste lärandeutfallet har jag kallat scaffolding/stöttande undervisningsmiljö. Här stöttas barnen i sitt lärande genom att den vuxne hjälper dem genom att bygga mentala ”byggnadsställningar” (eng. scaffolds), tillfälliga stödkonstruktioner, för att barnen ska kunna relatera, förstå och sätta in kunskap i ett sammanhang. Ju mer barnen klarar på egen hand, desto färre stöttor behövs. Förskolepersonalen som skapar en scaffoldingmiljö undervisar främst genom att utmana barnen, exempelvis genom att ställa metakognitiva frågor om olika sätt att tänka eller lösa problem. Här erbjuder miljön social trygghet och atmosfären är tillåtande, samtidigt som lärandeinnehållet är starkt. Barnen görs delaktiga, samtidigt som den vuxne har ett kognitivt fokus, en inriktning mot ett eller flera läroplansmål.

"Samma personal kan i olika situationer skapa olika undervisningsmiljöer och det händer också att undervisningsmiljön är en blandning av en eller flera.”

Scaffoldingmiljön har alltså det starkaste lärandeinnehållet. Den allmänna undervisningsmiljön ger barnen basfärdigheter och baskunskaper men omfattar sällan högre kognitiva förmågor. I den vanligt förekommande barnutforskande miljön ges barnen ett stort utrymme till egna initiativ och eget utforskande men det kognitiva och kunskapsmässiga utfallet blir något sämre. Allra lägst lärandeinnehåll ger moralistiska och låt-gå-miljöer.

Inom ramen för de olika undervisningsmiljöerna kommer personalen att planera på skilda sätt: Scaffoldingmiljöns personal planerar i målområden som hjälper dem att fokusera aktiviteten. I låt-gå-miljön planeras aktiviteter utan närmare lärandeinnehåll. I den moralistiska undervisningsmiljön kommer ordning att prioriteras och i den allmänna miljön fokuseras baskunskaper.

Den barnutforskande undervisningsmiljön erbjuder barnen olika lärandemöjligheter genom material eller aktiviteter men det är inte säkert att alla barn antar erbjudandena. Vill man utveckla sin miljö handlar det om att utveckla planeringar som tydliggör vilka målområden, färdigheter och förmågor som aktiviteterna berör, använda metoder som synliggör tänkandet för barnen och planera för att göra barnen delaktiga i utforskande och problemlösning.

En annan skillnad i undervisningen mellan de olika miljöerna ligger i den pedagogiska dialogen och sättet att ställa frågor (jfr Lindahl, 2002). I den barnutforskande miljön ställs relativt få frågor och dessa koncentreras ofta på barnens intresse eller mående. I den allmänna miljön dominerar istället kontrollfrågor som exempelvis Vad heter det här? Låt-gå-miljön innehåller sällan frågor till barnen, det gör däremot den moralistiska undervisningsmiljön. Här är frågorna av retorisk karaktär och avser att uppmärksamma barnen på att de inte uppför sig på önskat sätt som exempelvis Hörde du vad Tuva sa? I scaffoldingmiljön uppmuntrar frågorna till problemlösning, tänkande och kreativitet genom att öppna och ofta metakognitiva frågor ställs: Finns det fler idéer? Hur kan man göra? Förskolepersonal kan alltså med insikt om frågorna i pedagogisk dialog förstärka det kognitiva innehållet i undervisningen.

I de olika miljöerna används dokumentation på helt olika sätt. I scaffoldingmiljön används observation och dokumentation som ett underlag för att analysera hur barnens lärande och förståelse kan utvecklas och hur områden kan göras intresseväckande och spännande för dem, snarare än att enbart registrera och samla vad barnen gör. På så sätt stärks det kognitiva innehållet i aktiviteterna.

Samma personal kan i olika situationer skapa olika undervisningsmiljöer och det händer också att miljön är en blandning av en eller flera. Personalen i min undersökning är dock förvånansvärt konsistenta i den undervisningsmiljö som den skapar, man håller sig ofta till ett likartat sätt att planera och iscensätta de pedagogiska aktiviteterna med barnen (Pihlgren, 2016).

Går det att utveckla sitt sätt att skapa undervisningsmiljöer? Ja, det är möjligt om man använder återkommande och systematiskt kollegialt lärande i personalgruppen (Pihlgren, 2015). Ett sätt att börja utvecklingsarbetet kan vara att tillsammans analysera sina nuvarande undervisningsmiljöer och därefter reflektera över hur miljöerna kan utvecklas. 

Här hittar du en sammanställning av skillnader mellan olika undervisningsmiljöer som du kan använda till analys och reflektion.