Resiliens i förskolan – vad, hur och varför?
Alla vet att livet inte är en dans på rosor. Kriser uppstår i den stora världen och i den lilla. Hur kan förskolan rusta barnen på bästa sätt? Jo, genom att stärka deras resiliens, skriver Ann-Christin Furu.
Du som arbetar i förskolan är i en nyckelposition när det gäller att utveckla barns resiliens, det vill säga förmågan att hantera förändringar, motgångar och kriser på ett flexibelt sätt. Resiliens handlar om att hitta förhållningssätt inför det som möter i livet, i den lilla världen såväl som i den stora. Det gäller att mobilisera den kraft som behövs för att anpassa sig eller förändras och ta sig vidare, trots oväntade skeenden. Resiliens är något som byggs i gemenskap. Den är en dynamisk och relationell kapacitet, det vill säga något som förändras över tid och som är kopplat till trygga relationer. Den här förmågan är viktig inte bara för utsatta eller sårbara grupper utan för alla barn.
Man talar om tre dimensioner av resiliens: fysisk, psykisk och social, som alla kan stärkas i förskolans arbete.
Varför är resiliens viktigt i förskolan? Under de senaste åren har det blivit uppenbart att mänskligheten står inför en rad hållbarhetsutmaningar som ställer oss alla inför en förändrad vardag. Mot bakgrund av att förskolans uppdrag är att lägga grunden för ett livslångt lärande är det viktigt att stärka barns förmåga att möta dessa förändringar på ett holistiskt sätt. Resiliens är även en betydelsefull del av förskolans lärande för hållbar utveckling.
Även om värdet av resiliens framträder starkast vid ”stora” kriser som klimatförändringar eller pandemi, ska man komma ihåg att resiliens också är en betydelsefull förmåga i vardagen. En flytt eller en förälders arbetslöshet, en separation, ett sjukdomsfall eller ett husdjur som dör kan vara utmanande händelser att hantera. Vi möter ständigt olika typer av mindre förändringar och motgångar och vi behöver alla utveckla förmågan att ibland anpassa oss och ibland förändra vårt förhållningssätt eller aktivt påverka situationen.
I förskolan finns rika möjligheter att stärka barnens utveckling av resiliens. Även personalens resiliens är viktig, eftersom den är en förutsättning för att stödja barnens. Pedagogerna behöver ha mer än en teoretisk förståelse av vad begreppet innebär, de behöver ha integrerat ett resilient förhållningssätt i sin egen vardag. I grund och botten handlar arbetet om att inse betydelsen av hur våra sätt att tänka, känna och handla kan fungera som verktyg för att på ett flexibelt sätt möta förändringar och utmaningar.
Resiliens byggs i kommunikation och relation. I en atmosfär av öppenhet, tillit och respekt ges barnen många tillfällen till delaktighet, reflektion och samtal om sig själva och världen. Här kan du bidra med konstruktiva modeller för hur man kan möta vardagen. Till exempel när ett barn ställs inför ett problem kan du reagera med ett ”Oj, hur blev det så här? Hur kan vi lösa den här situationen?”
Genom att arbeta språkutvecklande får barnen ett rikt ordförråd som är grunden för all god kommunikation. Genom att inkludera teman om mellanmänsklig kommunikation och konflikthantering får de verktyg att förhålla sig konstruktivt till andra människor. När du dessutom flyttar fokus från att uppmärksamma risker i ett barns bakgrund eller personlighet till att se resurser och styrkor får barnet positiv bekräftelse vilket stärker självtilliten. Ett exempel är om vi bemöter ett livligt och aktivt barn med ett irriterat ”Nu får du lugna ner dig!” eller ett glatt ”Så mycket spring du har i benen – du orkar nog springa långt om det behövs!”
När det gäller barns fysiska resiliens kan du vid vilan, i matsituationer och rörelsestunder också prata om det ni gör och varför det är viktigt. Många barn kan behöva hjälp med att förstå och fylla sina grundläggande behov av sömn, rörelse och näring. När du samtalar med dem om det stärker du deras förmåga att kroppsligt klara av att hantera utmanande situationer. Ett annat sätt är att skapa teman kring hälsa och tillsammans utforska vad kroppen mår bra av. Arbetet med barns fysiska resiliens innebär även att du förmedlar kunskaper och färdigheter om hur man reder sig i världen. Ett exempel är att göra ett odlingsprojekt för att förstå hur mat blir till. Ett annat är att erbjuda rikliga möjligheter att vistas i naturen, eftersom detta direkt påverkar den fysiska hälsan.
För att stärka barnens psykiska resiliens kan du arbeta med tankemönster och känslomönster. Hur vi tänker och känner kan göra oss handlingsförlamade eller handlingskraftiga, mer eller mindre resilienta. Här handlar det alltså om att arbeta med barns inställning. Du kan till exempel om det uppstår en konfliktsituation stötta med frågor som: ”Hur tänker och känner du? Vad tror du att hen känner? Hur kan vi förstå varandra här?” Om vi ser oss som kapabla att finna lösningar på problem och att möta svårigheter blir vi mer resilienta.
Att arbeta utifrån positiv pedagogik kan hjälpa barnen att få syn på sina egna och varandras styrkor. Ur ett resiliensperspektiv blir både flexibilitet och kreativitet värdefullt. Här är ditt eget förhållningssätt i vardagen avgörande för vilka modeller barnen tar med sig ut i livet. Visar du på resurser och möjligheter i en utmanande situation eller fastnar du vid riskerna och hoten?
I fråga om barns sociala resiliens kan du visa på värdet av att hjälpas åt i vardagen, till exempel när ni ska duka eller städa undan. Här kan du lyfta fram hur barnen kompletterar varandras styrkor och svagheter för att få vardagen att fungera i smått och stort. Barns sociala resiliens byggs också när ni i personalen ser varandras resurser och sätter ord på era positiva egenskaper. Det här ger fina modeller som barn tar efter. Du kan också stärka den sociala resiliensen genom att tillsammans med barnen praktisera medmänsklighet, generositet och vänlighet.
Ett resiliensstärkande arbetssätt handlar om att stödja handlingskraft, uthållighet och uppfinningsrikedom. Målet är att skapa en känsla av att vi tillsammans kan klara av krävande situationer. Det kan vara att gemensamt utforska och lösa problem eller att kritiskt reflektera över det man lägger märke till i omvärlden. Det kan också ske genom att stödja känslomässig och beteendemässig självreglering. Här är lågaffektivt bemötande en bra metod. Om ett barn uttrycker kraftig ilska kan du som pedagog sträva efter att själv behålla lugnet i både röst och kroppsspråk, men kanske säga ”Jag ser att du är jättearg just nu. Kan du berätta varför?” och stötta barnet i att sätta ord på sin känsla.
Viktigt är att prioritera barnens delaktighet, vilket ger dem uttrycksmöjligheter och handlingsutrymme. Lärmiljöer som stöder lekfullt utforskande, både självständigt och i samarbete, gör det möjligt att stärka sin resiliens.
Pedagogiskt kan man arbeta med bilder och berättelser för att tillsammans med barnen ta del av ställföreträdande erfarenheter av att klara utmaningar. Ett exempel kan vara att måla eller dramatisera superhjältar och fundera på vilka egenskaper som är ”bra att ha” i en tuff situation. På motsvarande sätt kan man läsa berättelser och sagor och diskutera egenskaper hos olika karaktärer och vilka styrkor barnen själva skulle vilja utveckla. Här kan du alltså skapa pedagogiska processer med utgångspunkt i bilderböcker eller konstverk. Särskilt värdefull är utomhuspedagogiken, eftersom den stöder barnens kontakt och samhörighet med naturen, vilket mångsidigt stärker fysisk, psykisk och social resiliens.
Resiliens kommer från latinets resiliere, som direkt översatt betyder att studsa tillbaka. Resiliens handlar alltså om att kunna hitta den kraft som behövs för att anpassa sig eller förändras så att man kan ta sig vidare i livet.
• Sätt ord på barnens fina egenskaper.
• Ge barnen möjlighet att testa sina gränser.
• Utmana barnen att våga pröva på nya saker.
• Arbeta aktivt med att bygga en trygg gemenskap i gruppen.