När jag började arbeta i förskolan var jag inställd på att arbeta med de äldsta barnen, men där fanns ingen plats ledig så jag blev placerad på en avdelning för de yngsta barnen. Och tur var det för det var där jag hittade min drivkraft.

Avdelningen jag hamnade på hade inte förändrats på många år. Lärmiljön bestod av höga bord och stolar, en stor soffa, en rund matta, ett litet lekkök, förvaringshyllor, ett rum där barnen sov och en ateljé som låg i ett rum bortanför hallen. En ganska klassisk yngrebarnsavdelning där man inte funderat så mycket kring den fysiska lärmiljön.

Tyvärr hade jag oturen att få en jobbig barngrupp, ni vet de där barnen som bara springer runt och skriker, kastar saker och är allmänt stökiga. Typiskt va?

I arbetslaget kämpade vi mycket med tillsägelser och vi kom ofta på oss själva med att på olika sätt försöka dämpa barnen. Men när vi började reflektera över varför barnen gjorde som de gjorde kom vi fram till att det inte handlade om att vi haft otur med barngruppen. Felet satt i oss, i det förhållningssätt vi hade och i vårt tänk kring lärmiljön.

Jag började titta noga, satte på mig ”barnglasögonen” och arbetade för att förstå det som pågick. Där och då blev det tydligt att miljön inte var anpassad för barnen utan för pedagogerna.

När jag väl hade börjat reflektera över vår lärmiljö fanns inget stopp. Jag fick snabbt med mig min kollega och vi såg nu på vår lärmiljö med helt nya ögon. Vi hittade problem och oreflekterade val överallt.

Varför hade vi gardiner med röda dalahästar på? Behövs ens gardiner? Varför hade vi en enorm soffa som barnen inte kunde komma upp i? Varför var det grindar överallt? Det kändes nästan som ett fängelse.

Den jättestora hyllan med material var alltid tom nedtill och full med material upptill, hur kom det sig? Vad skulle hända om materialet flyttades ner?

Våra matbord hade höga stolar med sele så att barnen inte kunde klättra ur, hur hade det blivit så?

När vi tittade på vår lärmiljö använde vi oss ofta av olika ”glasögon” för att verkligen rikta blicken mot olika delar. Vi tittade med ”tillgänglighetsglasögonen” eller med ”lärmiljöglasögonen” och varje gång vi reflekterade lärde vi oss nya saker om den lärmiljö vi hade och hur den påverkade barngruppen.

Ett ledord för oss blev tillgänglighet. Vi ville att barnen skulle ha en tillgänglig lärmiljö, där material och möbler var tillgängliga för dem. Det första vi gjorde var att ta bort den stora soffan och i stället lägga kuddarna på golvet. Det blev då en plats som var tillgänglig för barnen att använda utan att de behövde vår hjälp. Vi tog ut den höga hyllan och ställde materialet nere på barnens nivå där de själva kunde ta fram det som de ville leka med.

Självständighet blev viktigt för oss och vi bestämde att vår lärmiljö skulle skapa möjlighet för barnen att bli självständiga. Vi valde bort de höga matborden och satsade på låga bord och stolar till barnen för att barnen skulle ha möjlighet att använda borden under hela dagen och inte bara vid måltiderna. Vi introducerade alla material och möbler för barnen, visade på möjligheter och gränser för att ge barnen möjlighet att bli självständiga.

Vi läste på om lärmiljöer, tog inspiration från andra och var kreativa med det vi hade. Vi lärde oss om ergonomi, färgers påverkan, normkreativitet och rörelsens betydelse för barns utveckling.

Vi tänkte igenom alla inköp med stor omsorg och valde möbler som till exempel inte bara var en hylla utan också kunde användas som en bas i en motoriskt tillgänglig miljö. Vi valde öppna material med syftet att det skulle gå att använda materialen på många olika sätt och genom det få en lärmiljö som kan vara föränderlig efter barnens behov och intressen just nu.

Under arbetet med lärmiljön blev jag medveten om min barnsyn och hur den påverkade lärmiljön som skapades. Jag lärde mig att lärmiljön är viktig och att den påverkar barnen. Lärmiljö blev ett stort intresse för mig, och i dag har en ny drivkraft blivit att sprida kunskapen vidare för att göra skillnad för fler barn.