Året var 1995 och temat för Förskoletidningen nummer 1 var ”Datorn i förskolan”. En av de förskolor som redaktionen besökte var Daghemmet Askims Domarringsväg, som visade upp sitt arbete med ”datatimmen”.

”Med hjälp av kvadrater, kuber och en dator övar sexåringarna former, färger och en hel rad andra grundläggande begrepp”, inleds texten och bilden visar fyra barn som sitter uppradade framför en 90-talsdator.

När vi besöker Askims Domarringsväg på nytt är det tydligt att åren har gått.

– Pil framåt, pil höger och så grön knapp. Go!

Philip 4 år programmerar blue-boten som piper, blinkar, åker framåt, snurrar runt och slutligen landar på fjärilen, precis som det var tänkt.

– Fffffjäril, vad börjar det på? undrar förskolläraren Lotta Lang Landén.

Philip funderar en stund. Hans namn börjar ju på P men låter F. Hur är det med fjäril?

Efter en stund plockar han fram bokstaven F ur högen och skriver sedan av den på en lapp innan det är Noelles tur att ta blue-boten till ekorren.

– Man måste tänka, säger hon om hur hon gör när hon programmerar.

– Fast jag gissar, säger Emilia, 5 år, men lägger efter en stund till att hon nog ändå tänker lite grann eftersom blue-boten trots allt brukar landa ungefär där hon vill.

– Den gör som vi trycker. Det är lätt som en plätt! konstaterar Ceasar, 5 år.

Barnen på förskolan Askims Domarringsväg i Göteborg är vana vid att arbeta med både programmering och digitala hjälpmedel. Lotta Lang Landén som är IKT-ansvarig ser det som en nödvändig del av undervisningen, inte minst ur ett demokratiskt perspektiv.

– Barnen behöver lära sig att navigera i en digital värld, förstå sin omvärld och hantera de verktyg som finns. Extra aktuellt är AI och källkritik som barnen möts av allt oftare och behöver förhålla sig till, säger hon och visar bilder där barnen med hjälp av greenscreen har tagit plats i olika fiktiva miljöer.

– Vi sitter i jultomtens knä, berättar Emilia, och Ceasar tillägger:

– Och flyger på ett moln!

– Men är det på riktigt? undrar Lotta Lang Landén.

– Näää, ropar barnen i kör.

”Det finns fortfarande en stor rädsla för ny teknik.”

Lotta Lang Landén är IKT-ansvarig på förskolan och började på Askims Domarringsväg elva år efter Förskoletidningens förra besök. Reportaget 1995 handlade om hur förskolan använde datorn i undervisningen och Askims Domarringsväg deltog i ett projekt för att utveckla ett pedagogiskt datorprogram om färg och form för barn i förskoleåldern. Till en början var pedagogerna minst sagt tveksamma till projektet.

– ”Vi hade inte ens satt på strömmen till en dator förut och vi tyckte inte att man skulle ha datorer bland barn”, läser Lotta Lang Landén ur det gamla reportaget och konstaterar att en liknande diskussion även finns i dag.

– Det finns fortfarande en stor rädsla för ny teknik, men nu är det AI och and-ra saker vi är rädda för.

Tillsammans med rektorn Cecilia Sollenby bläddrar hon vidare i Förskoletidningen anno 1995 och de konstaterar att mycket är både likt och olikt.

– ”Datatimmen”, säger Cecilia Sollenby och pekar på ingressen i det gamla reportaget där pedagogerna berättar att de har en avsatt datatimme i veckan.

– Så tänker vi ju aldrig i dag – att vi har en isolerad stund där vi arbetar med datorer. I stället integrerar vi de digitala verktygen med det vi arbetar med i övrigt, fortsätter hon och Lotta Lang Landén instämmer.

– Som när vi arbetade med blue--boten med barnen nyss. Då använde vi den som en del av vårt tema om skogen och arbetade dessutom med språket. Vi pratade om djuren, ljudade och skrev, förutom att barnen fick möjlighet att lära sig om programmeringen, logiskt och strategiskt tänkande och matematik.

Ett annat exempel är när de med hjälp av mikroskopägg har närstuderat detaljer på insekter, stenar eller helt enkelt tyget på byxorna.

– Barnen kommer med det de är nyfikna på och så för vi in datorerna på ett naturligt sätt med det vi arbetar med i övrigt. Vi väver ihop det analoga och det digitala, säger hon.

Cecilia Sollenby och Lotta Lang Landén läser vidare bland de gamla reportagen. Här och var nickar de instämmande och på andra ställen drar de på munnen. Exempelvis skrattar de till åt bilderna av barn som sitter tätt hoptryckta runt en jätteliten skärm och turas om att använda musen.

– Tänk, så var det då. Självklart blev undervisningen mer begränsad då jämfört med i dag då vi kan ha med oss en lärplatta eller telefon vart vi går såväl ute som inne, säger Cecilia Sollenby.

”Teknik är ofta en vattendelare bland pedagogerna. Många har känt sig pressade.”

En annan skillnad jämfört med i dag är att pedagogerna inte ser någon skillnad mellan hur pojkar och flickor närmar sig tekniken. I den äldre tidningen står det på flera ställen att flickor är mer försiktiga och ängsliga för datorerna och behöver uppmuntras extra för att våga använda dem.

– Men så är det inte i dag, så här tror jag att vår användning av de digitala verktygen ha bidragit till något gott, säger Lotta Lang Landén.

En likhet mellan då och nu är att datorerna beskrivs som ett bra sätt att nå ut till barn med speciella behov och att datorprogrammen kan fungera som en brygga till analog undervisning. Lotta Lang Landén berättar om ett barn som till en början varken ville skriva eller rita, men som fick självförtroende genom att använda smartboarden och en digital penna.

– Tekniken underlättar ofta för barn som inte tror att de kan. När de får pröva en annan väg in i lärandet tycker de att det är roligt och vill fortsätta.

Lotta Lang Landén och Cecilia Sollenby konstaterar att under de nästan tjugo år som de har jobbat i förskolan, har diskussionen om digitala verktyg böljat fram och tillbaka. Lotta började som förskollärare 2006 och Cecilia 2008.

– Teknik är ofta en vattendelare bland pedagogerna. Många har känt sig pressade att använda tekniska verktyg utan att känna att de själva behärskar dem. En del har inte heller velat använda tekniken som eget arbetsverktyg och har till exempel inte velat använda mejl eller googla. Så det har funnits en del motstånd, men också många som tyckt att det lyft undervisningen till en ny nivå och underlättat.

På förskolan Askims Domarringsväg upplever Lotta Lang Landén att det länge funnits ett stort intresse för teknik, kanske som en effekt av projektet med datorprogram 1995.

– När jag började 2006 fanns en pedagog som drev arbetet med digitala verktyg och jag hoppade gärna på tåget. Bland annat jobbade vi då med webbkamera och gjorde stop motion-filmer, vilket var populärt bland barnen.

Lotta Lang Landén har sedan i sin roll som IKT-pedagog fortsatt att utveckla nya arbetssätt som inkluderar digitala verktyg och hon är tveksam till de nya riktlinjer i läroplanen som börjar gälla den 1 juli 2025 och bland annat innebär att förskolan i huvudsak ska vara skärmfri.

– Jag tror att det skapar onödig oro hos oss som jobbar inom förskolan och att många pedagoger inte vet hur de ska ställa sig, säger hon och fortsätter:

– Att använda digitala verktyg handlar ju framför allt om hur vi använder dem. Att vi inte gör barnen till passiva konsumenter utan till aktiva producenter. För de allra flesta pedagoger är det självklart att inte sätta barnen vid en skärm utan att koppla aktiviteten till andra delar av undervisningen.

På så sätt är de inte heller oroliga för att tekniken sker på bekostnad av något annat. Till dem som säger ”ut och lek med barnen i stället” svarar Cecilia Sollenby alltid ”javisst, det gör vi också”.

– Barnen har inte kortare tid utomhus eller rör mindre på sig för att vi också arbetar mycket med it, säger hon.

Lotta Lang Landén påpekar att förskolan har en ännu viktigare roll att lära barnen hantera verktygen i en värld där många barn tillbringar för mycket tid vid skärmar.

– Som pedagog måste vi ju alltid tänka på vad vi gör och varför vi gör det. Här behöver vi  bli ännu bättre på att aktivera barnen och på att göra saker kopplat till verktygen.

Hon understryker också att barnen redan i förskolan försiktigt behöver börja nosa på källkritik och att det är för sent om man väntar till skolstarten.

– Vad är det barnen ser på Youtube och Tiktok? Vilka källor kan de lita på? Och vilka ska de absolut inte lita på? Det behöver vi tidigt börja guida dem i.

”Vi hade inte ens satt på strömmen till en dator förut”, läser Cecilia Sollenby och Lotta Lang Landén.

Barn hopträngda framför en tjock skärm under ”datatimmen”. Vissa moment från 1995 känns avlägsna.

Hur ska blue-boten ta sig till räven? Emilia funderar och planerar.

Med blue-boten lär sig barnen att programmera, men den blir också ett medel för att lära sig språk och andra aktuella teman.

Prev

Next