Alla har någon gång varit med om att bli utesluten ur en gemenskap. Tankarna börjar snurra. Vad gör de? Vad pratar de om? De verkar ha kul tillsammans. Pratar de om mig? Varför får inte jag vara med? Känslor väcks. Att vara utanför och förbisedd gör en arg, besviken och ledsen, även avundsjuk och missunnsam. För en del har detta varit en ständigt återkommande upplevelse, för andra sker det mer sällan.

För människan är det nödvändigt att tillhöra ett socialt sammanhang. Ur ett evolutionärt perspektiv har det funnits ett överlevnadsvärde i att leva tillsammans med andra för att skaffa mat, finna skydd och säkra släktens fortlevnad. Vi är således beroende av andra och av varandra. Vi har varit tvungna att utveckla en förmåga att kunna läsa av andra och det har inte räckt med en grovhuggen kunskap. Genom årtusendena har vi blivit allt bättre på det finstilta i det sociala samspelet, och vi behöver det varje dag.

Vad ser vi då hos barnen? Initialt är barnen mest fokuserade på sig själva och det som är framför dem i stunden men så blir de alltmer intresserade av andra. Leken som först är ensamlek och bredvidlek blir alltmer social. För att barnen ska vara inkluderande i sin lek behöver vi hjälpa dem på traven. När vi säger vi hjälper varandra eller alla som vill kan vara med i leken signalerar vi att vi och alla är något viktigt. 

När några barn är mitt i en lek tillsammans och ytterligare ett barn vill vara med är det inte helt givet hur vi ska göra. Det kan finnas en poäng att de som startat en lek får leka ifred men också att den som vill vara med får komma in leken, även om det är i ett senare skede. De vuxna behöver ha koll på vilka barn som hamnar utanför och hur ofta. 

”För att barnen ska vara inkluderande i sin lek behöver vi hjälpa dem på traven.” 

I en känd studie fick försökspersoner spela ett datorspel, cyberball, som går ut på att kasta en boll mellan sig. Försökspersonerna visste inte att de spelade mot en dator och att medspelarna inte var riktiga människor. Efter ett tag fick försökspersonen inte längre bollen och samtidigt mättes aktiviteten i hjärnan. Det visade sig att ett område som är involverat i negativa och obehagliga upplevelser, såsom smär- tobehag, aktiverades. Försökspersonerna beskrev också att de blev nedstämda när de inte fick bollen. Att bli utesluten är således lite som att få en smocka – det gör ont. Kanske skulle en del säga att det är värre. Att det sker enstaka gånger är en sak men när det sker återkommande har det en direkt negativ inverkan på en individs mående och utveckling. 

För de barn som drabbas upprepade gånger är det inget som kan slarvas bort med ett det händer alla eller ett kom vi gör det här istället. I förskolan behöver pedagogerna jobba aktivt med barns inkludering i sammanhang som ger en upplevelse av tillhörighet, glädje och gemenskap. 

Pedagogerna behöver ha koll på till exempel fri lek och gruppindelningar, fri sittning vid måltider och samlingar, vem man ska hålla i handen på promenader och en massa annat.

Hur ser det ut i din förskola? Finns det vissa barn som väljs bort av andra? Hur ofta sker det och i vilka situationer? Hur jobbar ni med att de ska få känna sig inkluderade? Hur gör ni för att hålla koll på vad som sker mellan barnen så att inte något barn återkommande blir utesluten?