I Skolinspektionens granskning av förskolorna 2016 framgår att många inte lyckas bedriva undervisning utifrån det pedagogiska uppdraget. Kvaliteten är ojämn, många förskollärare har inte diskuterat begreppet och de har inte heller förstått att de har ansvaret för att undervisning bedrivs.

Även om jag främjar lek för lekens skull förstår jag att om jag ska efterleva de nationella styrdokumenten måste jag också bedriva undervisning. Vilket det blir först när man arbetar mot målen genom att rikta barnens uppmärksamhet mot målstyrda processer som leder till utveckling och lärande. Att bara ”vara” och att leka är inte undervisning, även om barnen lär sig en hel del då också.

Granskningen visar också att förskollärare inte använder hela dagen till undervisning. Men undervisning behöver inte ske vid specifika tillfällen, det kan ske även i omsorgsaktiviteter, kontinuerligt under dagen.

"Vi behöver fundera över hur vi kan skapa en lärmiljö där barnen får möjlighet att utforska och lära mer."

Hur skapar vi en miljö där barnen får möjlighet att utforska och lära sig? Kan ett barn lära sig läsa och skriva om vi lägger en hög med bokstäver framför barnet? Eller måste vi stötta och visa vilka möjligheter som finns? Kan vi i leken observera det barnen gör och fundera över vilka målområden som kan ingå? Om barnen åker rutschkana kan vi rikta deras uppmärksamhet mot fysikaliska fenomen, men också erbjuda dem progression med syfte att möjliggöra ett lärande om fenomenen.

Vi kan också väva in språkutveckling och andra målområden. Hela tiden måste vi fundera och reflektera över hur vi kan utveckla det barnen gör och visar intresse för, men också rikta deras uppmärksamhet mot skeenden. Vi behöver fundera över hur vi kan skapa en lärmiljö där barnen får möjlighet att utforska och lära mer.

För att kunna tillgodogöra sig lärande behöver barn utveckla olika självregleringsfärdigheter, till exempel att lyssna, fokusera sin uppmärksamhet, kontrollera sina impulser och fråga när de inte förstår (Löwenborg, 2015). Lärandet sker i samspel med andra och för att det ska fungera behövs både empatiska färdigheter och samspelsfärdigheter. Att främja dessa färdigheter hos förskolebarnen är avgörande för att förbereda dem för en lyckad skolstart (McClelland m.fl., 2007).

Förskolan har en framträdande roll i barnets utvecklande av dessa förmågor och Lars Löwenborg (2015) beskriver tre områden som bidrar till att detta sker: Språket, som barnen använder för att sätta ord på färdigheten, kommunicera om den och tänka på den. Leken är en annan viktig hörnsten, där barnen kan öva och utveckla färdigheter på egen hand och i samspel med andra. Det tredje området är förebilden, oftast den vuxne i förskolan, som både kan agera draghjälp och stötta i barnets färdighetslärande.

Jag tror att vi ofta glömmer bort detta när vi pratar om undervisning. Förskolans uppdrag är så mycket mer än att lära om specifika ämnen. Att lägga grunden för att kunna lära resten av livet kräver att vi jobbar med först och främst de grundläggande emotionella och sociala färdigheterna.

Om vi tänker på undervisning ur ett likvärdighetsperspektiv vet vi att barn i socioekonomiskt utsatta områden har större behov av en förskola med hög kvalitet. Där är det extra viktigt att det finns utbildad personal som kan och förstår sitt uppdrag. Här kan vi verkligen tala om förskolans kompensatoriska uppdrag. Vad behöver dessa barn få grundläggande kunskaper om, som de inte kan få hemma? De behöver omsorg, trygghet, emotionella och sociala färdigheter precis som alla andra barn. Men en del kanske behöver det mer än andra, just för att de inte får det hemma. Det kan också vara här förskolan med sin undervisning lägger grunden till ett lärande, till nyfikenhet och viljan att lära mer. På så sätt kan ett barn som inte är född med silversked i mun också lyckas i livet.