Det är lugnt och stilla inne på avdelningen Stora Monsunen. De flesta av barnen är ute, men röster hörs från den nyöppnade vårdcentralen i ett litet hörnrum längst in. Där har fönstren försetts med klistermärken med blomkrukor och målade blå gardiner, en färgglad mätsticka och en vit syntavla med svarta bokstäver sitter på väggen. Innanför dörröppningen står en bänk där vårdcentralens besökare får anmäla sig. Där är också en liten väntrumsdel inredd med två grå fåtöljer, ett litet bord och några leksaker. 

I rummets ena hörn finns en undersökningsbrits med blå madrass. Iklädd vit rock och med ett silverfärgat stetoskop hängande runt halsen håller doktorn, tillika förskolläraren, Ingegerd Andersson på att undersöka femåriga Otis Videla Lundenius arm. Han har haft en riktig otursdag. Hans ena arm är redan inlindad med brunt bandage och nu är han tillbaka på vårdcentralen för att undersöka den andra armen som också gör ont.

– Du kanske bara har stukat den, föreslår doktor Ingegerd.

Otis ser inte helt övertygad ut, så de bestämmer sig för att röntga armen för säkerhets skull. Den gamla overheadapparaten som numera tjänstgör som röntgen slås på och Otis lägger sin arm på glasskivan. Bakom apparaten sitter röntgenbilder på brutna lemmar uppsatta på väggen. Ingegerd och Otis plockar ner den som föreställer en väldigt bruten arm. De är överens om att detta verkligen inte ser bra ut så Otis får ytterligare ett brunt bandage. Sina allvarliga skador till trots ser han ändå rätt nöjd ut när han ordentligt omlindad lämnar vårdcentralen på Elisefreds förskola i Skurup.

Nu är det fyraåriga Sara Vargaluis tur att vara patient. Hon har tålmodigt suttit i fåtöljen i väntrummet och inväntat sin tur medan doktorn undersökte Otis. 

– Hur är det med dig i dag då? Har du fortfarande ont i benet, hjälpte inte medicinen? undrar doktor Ingegerd. 

Sara skakar på huvudet till svar. Uppenbarligen behövs något mer än medicin, så proceduren med röntgenapparaten upprepas. Men trots att benet ser brutet ut på bilden vill Sara inte ha något bandage. I stället får doktor Ingegerd lyssna på hennes hjärta med hjälp av stetoskopet.

– Det låter precis som det ska, säger Ingegerd och Sara kan lugnad bege sig ut i väntrummet igen. 

Femåriga Lea Kadrolli känner sig nu redo att axla läkarrollen. Hon får välja mellan en grön och vit rock och tar den sistnämnda plus ett färggrant stetoskop.

Den här gången är det förskolläraren Anneli Anderssons tur att vara krasslig. Hon börjar med att gå fram till den lilla bänken som utgör receptionen för att anmäla sig.

– Hej, mitt namn är Anneli, jag har tid nu klockan 10.20, säger hon till Otis som har tagit plats som receptionist.

Han tar upp en penna och ber Anneli bokstavera sitt namn så han kan skriva in det i blocket framför honom. Sedan vill han göra samma sak på datorn som också står på bänken.

– Men jag hittar inget a, säger han och ber Anneli visa.

Innan hon får gå vidare in i väntrummet får hon även bokstavera ”ont i magen” så att också orsaken till hennes besök kan skrivas in. Väl i väntrummet dröjer det bara några sekunder innan doktor Lea är redo att ta emot henne.

– Var har du ont någonstans, frågar hon.

– Jag har ont i magen, jag kanske har ätit något som jag inte tål, svarar Anneli och frågar om hon ska lägga sig på britsen för att bli undersökt.

– Då kanske den går sönder, säger Sara som åter har tagit plats i en av fåtöljerna i väntrummet. Där sitter även femåriga Agnes Hylén som för stunden är belåten med att bara titta på medan de andra leker.

– Asch, den tål nog mig också, svarar Anneli och lägger sig ner.

Hon får en spruta i armen med medicin av doktor Lea och sedan ett plåster. Sedan vill doktorn att även Anneli ska röntgas. Efter lite klurande kring hur det ska gå till att röntga en mage i en overheadapparat löser Anneli uppgiften med lite akrobatik. 

Det visar sig dock att det ännu inte finns någon röntgenbild på en mage uppsatt på väggen bakom apparaten. Lea låter sig inte nedslås utan bestämmer sig för att i stället ta ett blodprov på Anneli. Sedan är hon färdig hos doktorn samtidigt som receptionisten Otis konstaterar att han börjar bli hungrig. Precis lagom visar det sig eftersom det har blivit dags för vårdcentralen att stänga för lunch.

Medan barnen går i väg för att äta slår sig Ingegerd Andersson och Anneli Andersson ner i förskolans konferensrum tillsammans med kollegan Christel Silwer. Tillsammans ska de berätta vilken roll Stora Monsunens lekfulla vårdcentral spelar i förskolans systematiska kvalitetsarbete. Utöver att vara förskollärare är Anneli och Christel enhetsutvecklare och Ingegerd värdegrundspedagog. På bordet framför dem ligger fyra årshjul. Ett var för förskolans värdegrundsarbete, barnhälsoarbete, språkbyggararbete och flerstämmiga undervisning. De är förfinade versioner av tidigare årshjul och används för första gången det här läsåret. 

– Jag ska inte sticka under stol med att det kan kännas stressande och som jättemycket arbete. Men jag tror att vi kommer vara glada över att ha allt så strukturerat till våren när vi ska utvärdera läsåret, säger Christel.

Skurups kommun har jobbat med att utveckla sitt systematiska kvalitetsarbete på flera sätt. Dels har man tagit hjälp av Jan Håkansson, professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan Dalarna.

– Han har hjälpt oss förfina hur vi sätter upp mål, hur vi benar ner dem till hanterbara områden och hur vi kan använda indikatorer för att på barnnivå kunna se att vi är på rätt väg, säger Christel.

Dels har alla kommunala förskolor i Skurup under tre år deltagit i forskningsprojektet Flerstämmig undervisning i förskolan, under ledning av Malmö universitet och forskningsinstitutet Ifous. Målet med projektet var att koppla förskolans arbete tydligare till forskning och stärka pedagogerna i deras roll som undervisande lärare. 

Under projektet fick kommunens förskolor i uppdrag att planera undervisningen utifrån fyra pedagogiska teorier, en åt gången i tre månader vardera, och studera resultatet. Projektet tog slut i somras men för att befästa kunskaperna har kommunen bestämt att alla förskolor ska göra om arbetet med de fyra teorierna, den här gången med en teori per termin. 

Voilà – dags för Stora Monsunens vårdcentral att göra entré. Under arbetet med den lekresponsiva undervisningsteorin har nämligen alla avdelningar själva fått välja hur de vill arbeta med teorin. Teorin går i korthet ut på att låta pedagogerna bidra till lärande genom att aktivt delta i barnens lek för att utveckla den. 

– Vi hade tidigare en doktorsväska, och vi såg att våra barn gärna lekte doktor, men det blev inte mer än att de gav varandra en spruta och sedan var leken färdig. Vi ville utvidga deras kunskap genom att skapa en ny lärmiljö i form av en vårdcentral där vi pedagoger också deltar i leken, berättar Anneli.

Målen med undervisningen är flera, till exempel att lära barnen mer om kroppen, men främst är det barnens språkutveckling som står i fokus. Därmed blir Stora Monsunens vårdcentral mötesplats för två av förskolans årshjul, det för språkbyggararbetet och det för flerstämmig undervisning.

Ingegerd Andersson och Anneli Andersson är mycket nöjda med hur den nya lärmiljön har mottagits av barnen.

– Det är som en helt ny värld har öppnat sig, en värld som vi kan utveckla på så många sätt, säger Ingegerd och får medhåll av Anneli:

– Än så länge har vi mest röntgat brutna armar och ben, men framöver tänker vi att vi kan koppla leken till barnens femårskontroller. Då kan vi få med sådant som syn, längd och reflexer. Barnen har redan lärt sig många nya ord och skriver mycket i blocket och på datorn i receptionen.

För pedagogerna är arbetet med den flerstämmiga undervisningen inte bara ett sätt att bli bättre på att undervisa och på att sätta ord på den undervisning som sker utan också ett sätt att bli bättre på att se barnens förändrade kunnande. 

– Ett av våra mål med årets systematiska kvalitetsarbete är att bli bättre på att analysera. Det är lätt att vi bara skriver ner vad vi gör i stället för vad det leder till, säger Christel Silwer.

Anneli Andersson har ont i magen och behandlas av doktor Lea. Foto: Emil Malmborg

”Hej jag har tid klockan 10.20”, säger patienten Anneli till Otis i receptionen. Foto: Emil Malmborg

Det var barnen som ville att vårdcentralen skulle få en ”röntgenapparat”. Foto: Emil Malmborg

Ingegerd Andersson, förskollärare

Anneli Andersson, Förskollärare

Prev

Next