Det vi i dag kallar förskola har egentligen en brokig historia. Den är resultat av flera olika institutionaliserade verksamheter för barn innan skolåldern som fördes in till Sverige under 1800-talet. Exempelvis kom barnkrubbor från Frankrike, småskolor från England och barnträdgårdar från Tyskland. Bakgrunden var bland annat att industrialiseringen skapade behov av arbetskraft till fabrikerna, och därmed följde nya behov av barnomsorg.

I Norrköping, som utvecklades till en textilstad, arbetade fler kvinnor än män i textilproduktionen. Det var ingen slump att just Norrköping var en av de städer i Sverige som var tidig med att organisera barnträdgårdsverksamhet.

Impulserna kom främst från Tyskland där den så kallade fröbelpedagogiken utvecklats. Den handlade om att barns lek skulle ses som arbete, att uppvärdera lekens plats i förskolebarns vardagsliv.

Barnträdgårdar och andra barninstitutioner drevs via donationer, avgifter och ibland med bidrag från staden eller fattigvården. Det var således privat verksamhet och det fanns inga riktlinjer som reglerade den.

Man kan säga att lek, omsorg och lärande hela tiden har funnits i förskolan, vad som brukar kallas ett helhetsperspektiv på barnet. Men det har lagts olika tyngdpunkt på olika begrepp över tid.

Under början av 1900-talet lades stor vikt vid leken och särskilt ”fri lek”. Det var sådan lek som barnen initierade och lekte själva – med varandra och med olika material och leksaker. De lekte även vuxenledda lekar, men det var den fria leken som ansågs mest intressant att studera för att lära sig mer om barnen. Fri lek diskuterades till exempel i tidningen Barnträdgården och den dokumenterades i barnobservationer. I Norrköpings barnträdgårdar var det blivande förskollärare, så kallade seminarister, som i barnobservationer studerade barnen som ett led i sin utbildning. Hur lekte barn och vad gjorde de för val i leken?

Detta gällde inte enbart i Sverige. I en amerikansk debattskrift menade en kvinnlig pedagog på 1920-talet exempelvis att små barn skulle ges frihet att hantera material på egen hand därför att barn är kreativa. Att lämna ett litet barn med kritor och stora papper gav fantastiska och häpnadsväckande resultat. Att låta en tvååring bygga fritt med klossar likaså. Slutprodukten kanske inte uppfattades som meningsfull för en vuxen, men den hade mening för barnet själv.

Både Alva Myrdal och systrarna Moberg, som var så kallade förskolepionjärer i Sverige, menade att barn i förskolan inte skulle behöva stå i led, vänta eller sitta fjättrade vid möbler. I stället skulle förskolan erbjuda mer frihet, och den fria leken var särskilt viktig för att utveckla självständighet.

Just frihet och möjligheten att välja material och aktivitet diskuterades även i relation till pedagogiken: Hur mycket skulle barnen följa instruktioner och uppsatta regler och mål och hur mycket skulle de kunna ta egna initiativ? För det var viktigt att barnen fick både välja och ta initiativ.

Sedan mitten av 1900-talet har förskolebarndomen villkorats på andra sätt via den statliga politik som gradvis vuxit fram. Statsbidrag infördes på 1940-talet och 1975 stiftades den första lagen som reglerade förskolan. Sedan följde gradvis en utvidgning av statens inflytande. Först kom allmänna råd, sedan ett pedagogiskt program och 1998 en läroplan. Från 2011 är förskolan inkluderad i skollagen.

På 1980-talet var visionen ”en förskola för alla barn”, och alternativ som familjedaghem med dagmamma ansågs i och med detta inte längre som det mest lämpliga alternativet. På 2000-talet lanserades idén om ”en läroplan för alla barn” och även privata förskolor får statsbidrag. I dagens politik sägs att ”fler barn” ska vara i förskolan som beskrivs som en marknad. I dag delar majoriteten av barnen erfarenheten av en förskolebarndom. Det är något nytt som skett under 2000-talet.

”Lek, omsorg och lärande har hela tiden funnits i förskolan. Men det har lagts olika tyngdpunkt på olika begrepp över tid.”

Den statliga förskolepolitiken har styrt mot att förskolan ska vara en institutionsverksamhet med fokus på utbildning. Om detta råder det i dag konsensus oavsett andra ideologiska motsättningar, men så var det inte tidigare. När läroplanen infördes 1998 var exempelvis Moderaterna tydligt kritiska till att staten i detalj skulle blanda sig i de yngsta barnens uppväxtvillkor. Ett friare barndomsideal med fokus på lek ställdes emot den då i Sverige nya idén att barn skulle följa en läroplan från ett års ålder, det var inte ett önskvärt alternativ ansåg kritikerna. I dag finns ingen sådan motsättning utan såväl statlig styrning som just institutionen förskola ses som en motor i samhällsutvecklingen.

Under 2000-talet är det inte längre lek utan lärande som har villkorat förskolebarndomen. Barnen i förskolan ska vara lärande och läroplanens mål ska vara styrande. Sedan 2018 är förskolebarn i utbildning och det har skett en förskjutning mot att lyfta fram ämneskunskap som viktig.

Hur barn utvecklas och lär sig är i fokus för dagens helhetsperspektiv på förskolebarnet enligt skollagen. Leken finns inte med här även om den nämns i läroplanen.

Frågor som både politiken och viss forskning diskuterar och söker svar på är: Hur fungerar barns arbetsminne? Hur utvecklas perception, kognition och självreglering? Hur påverkar stressnivåer barns inlärning och så kallade exekutiva funktioner? Svaren anses viktiga för att förskolan ska ge barnen förutsättningar att klara skolan. I förlängningen handlar det även om att förskolan ska främja integration, och skolframgång är ett led i detta.

I dag finns tydliga idéer om målet med förskolebarndomen. 1900-talets nyfikenhet på vad ett barn är och hur det utvecklades tar sig andra uttryck. Den statliga politiken handlar inte längre om att förskolebarnen själva ska hantera frihet. I stället ska de lära sig att följa regler och låta sig regleras.

Idén om lekens betydelse tar sig i dag and-ra uttryck än under 1900-talet. Universitet i Norden skapar leklaboratorier där förskollärarstudenter ska lära sig att leka – för att de ska kunna leka med barnen i förskolan. Detta kan sägas vara länkat till nya läroplaner i förskolan som säger att de vuxna i förskolan ska delta mer i lek för att även leken ska främja målen om barns utveckling och lärande. Leken ska även främja inkludering och vara fri från konflikter och exkludering.

Vuxna ska således leka för att reglera leken. Kanske är den fria lekens tid förbi och snart ett minne blott i förskolebarndomen?